Chenin.se

Nej men det är trevligt att bo i Stockholm. Anna och jag bestämde att en kväll på metropol vore trevligt efter lite lydnadsträning och idol. En minut tog det väl innan vi fick sällskap på krogen. Det brukar vara så när två tjejer går ut. Efter mycket gratisdricka som vi faktiskt försökte slippa och karaoke i form av allsång till vår Let me entertain you slutade kvällen blodig med ett spräckt ögonbryn utanför. Dock inte på någon av oss utan på vårt tillfälliga sällskap. En knivmördad i Kista också. Inget mer att tillägga.

Men lydnaden gick bra. Först en övertaggad Choice och senare lätta koncentrationssvårigheter.

Idag blev det spårning. På rehab i veckan sa de att Chenin fick börja spåra. Ett kort korvspår blev det för henne i riktning mot bilen. Trots fryst korv eftersom ägaren aldrig lär sig att tina den i micron innan, spårade hon relativt lugnt. Hon fick ta det 20 meter korta spåret tre gånger och hela tiden gick hon lugnt och letade korvbitar. Choice fick ett kort ängsspår för andra gången i sitt liv. Förra gången var när de hade noskvalster och det tog hon under all kritik – toppat som hennes sämsta spår. Denna gång var det inga konstigheter. Choice gick som en klocka, kanske något högt tempo. Andra skulle kanske säga alldeles för högt tempo men jag gillar ju (läs: är van vid) högt tempo. Spåret korsade en uppkörd ängsväg och där kolla Choice snabbt båda hållen och fortsatte sedan i spåret. Pinnen tog hon men godisskålen missade hon konstigt med bara någon meter. Som tur var hade jag gjort en spetsvinkel därefter och lagt en boll (som hon skulle få ta beroende på hur hon gått). Det jobbade hon riktigt snyggt och blev överlycklig över sin boll. På typiskt Choicevis sprang hon runt och kastade den i luften utan en tanke på att komma till mig förrän jag ropade. Jocke hade lagt ett skogspår på 200 meter som Choice tog i flygande fart utan att missa en vinkel eller de två apporterna. Hon avslutade spårandet med att kampa sönder min jacka och bita hål i mitt pekfinger. 

På eftermiddagen lämnades tjejerna av hos mamma medan Hebbe och jag fortsatte till Råsundastadion för att kanske kunna se AIK-IFK. Några biljetter hade jag dock inte orkat köpa, planerad som man är. Vi var nära att hamna på Norra Övre men lyckades köpa biljetter till nedre på gatan. Underbara härliga lag, alltid är vi med er. Det överlägsna svart-gula laget slog blåvitt under dundrande lagsånger och här därmed inte bara vunnit allsvenskan utan även cupen och således tagit dubbelseger i år. 11 år sedan de senast var allsvenska mästerare och första gången någonsin som de vunnit dubbeln. I år har de dessutom inte förlorat ett derby och snart skickat ner både Djurgården och Bajen till Superettan. Championsleague här kommer Gnaget!

Givetvis var firandet av AIK en självklarhet i måndags. Jag har dessvärre inte jättemånga vänner som är lika mycket AIK-fans. Många småhejare, galet fanatiska storhejare, djurgårdare, göteborgare och annat löst folk. Gymnasie-Anna och jag gick i alla fall dit. Hon med sitt årskort lite mer intresserad av sporten och spelarna och jag lätt vill-stå-mitt-i-klacken-hysterisk. Vi stod på södra med barnfamiljerna under fyrverkerierna men sprang sedan på utsidan ikapp spelarna till norra, där det var mycket bättre drag, och hann precis till vågen. Det var ett härligt och personligt firande samtidigt som det var stort och pådraget. Alla glada och nu är det bara cupen kvar att vinna på lördag, även om det förstås spelar mindre roll just nu. Väl hemma hos föräldrarna undrade jag hur det gått med fyrverkerierna, eftersom jag så fort jag hörde dem bannade mig för att jag lämnat hundarna i Solna och inte med hussen. Det har varit oroligt sa mamma (chock 1): först ville Lazy inte in, sedan ut fast ändå inte… ”Ursäkta om intresset är svalt för hur en gammal extremt nervig och ibland alltid rädd björn reagerade på firandet” sa jag. Jaha, nej de andra verkade inte märka något. Skönt! Jag tog ut Choice på en egen tur med Anna och nej hon var alldeles för lycklig för att märka av de få fyrverkerierna.

På tisdagen var vi som vanligt med Gustur. Choice fick följa med på tur i mörkret. Jag höll Gustur hårt när vi vände hemåt för jag vill inte veta av något rusande. Han var irriterad men uppförde sig (chock 2).

I onsdags ringde jag dagis och frågade om allt gått bra med tjejerna idag. Nej det har det inte svarade ägaren (chock 3) men var tvungen att återkomma. Oj vad rädd jag blev. Det som hänt var att Chenin öppnat avspärrningen till Choice och gått in där. De sitter åtskilda med kompostgaller som jag satt fast. Förmodligen hade de varit ihop en halvtimme och mycket troligt haft lite brottning. Inte helt bra för ett brutet ben men ingen fara på taket, de har inte kunnat rusa runt ihop bara kelats vilket de gör varje morgon och kväll. På kvällen bar det av söder om stan till södra djurkliniken för tread mill. Denna gång gick Chenin 18 min utan paus. Det kändes mycket och hon var påtagligt trött efteråt. Allt såg bra ut och ingen hälta. Som vanligt går hon fint men avlastar när hon står och är stel när hon reser sig.

Chock 4 är att min närmsta kollega har fått gå. Även om man utåt sett är social så tar det himla hårt när man ”förlorar” någon man fäst sig vid, kommer bra överens med och lärt känna djupare. Jag klagade t o m för chefen när han var tvungen att byta skrivbordsplats så vi inte satt jämte. Jag har väl en släng av ADHD eftersom jag har så svårt för förändringar.

Det var min vecka det. Ikväll ska det bli lydnadsträning i snöblandat slask med en förmodligen slutförd Choice. Eftersom flickorna inte ska sitta ihop nu på dagiset pga det som hänt så leker Choice med gråhunds-Hulken hela dagarna.

Vi ser hur solen stiger över Råsunda,
vi ser hur Hovets is e´ blank och klar.
Och bönderna dom gapar utav fasa,
och snutarna dom spejar och dom tar.
Vi ser dom svarta tröjorna i AIK,
vi vet att alla vägar bär oss rätt.

Ibland så kan det blåsa kalla stormar,
ibland kan himlen vara ganska grå.
Men när det gäller laget som vi älskar,
så skiner solen snart på oss ändå.
Vi hört om stora tider som har svunnit,
vi vet att snart så är det dags igen.

Vi följer Gnaget genom livets skeden,
vi minns de sköna stunder som har flytt.
Och varför sörja tider som passerat,
för allt det bästa är det som är nytt.
Och aldrig ska vi glömma segersången,
den sjunger vi tillsammans om igen.

Å vi e AIK,
å alltid e´ vi med er,
och alltid ska vi se er ta poäng.