Chenin på jobb
29 december 2008Jag sitter på jobbet med Chenin och förundras återigen över hur märklig den här hunden är. Inne i stallet är hon helt ok, går runt lite och håller utkik i stallingången. Om hon misstänker att jag ska eller har ridit då tokskäller hon i ett, non stop, och är inte helt kontaktbar. Nu på jobbet är hon världens lataste. Hon hälsar så fint och lugnt på alla på jobbet. Hon framstår verkligen som en fin väluppfostrad liten flicka som antingen vill bli klappad på magen eller blygt och anspråkslöst står med en vante i munnen. I övrigt sover hon helt utslagen under skrivbordet och många missar helt att hon är här. Hon är nöjd, glad, tillfreds och hur enkel som helst att ha, dvs en helt annan hund än när hon är med i koppel på ridtur. Idag förstår jag inte alls hur jag någonsin kunde tycka hon var ens lite jobbig igår… Snacka om dr Jekyll and mr Hyde.
Imorse lyckades jag glömma datorn hemma och kom inte på det förrän jag klev av i centralen. En hel timme bortkastad och jag var så arg på mig själv. Ända turen var att Chenin var med så lite sällskap hade vi av varandra. På lunchen fick jag uppleva hur riktigt kallt känns. Trots mössa och vantar frös jag om öron och fingrar. Chenin försökte värma upp stämningen lite genom att bjuda upp en fralla till dans. Med tanke på de små röda fläckar Chenin har lämnat på golvet här behöver det knappast nämnas att han inte tvekade till att tacka ja.
Ikväll ska vi iväg på simning. Chenin ska även få sin fjärde rabiesspruta (!). Dessutom ska jag köpa Hills och kolla upp det där med DAP åt Lazy.
30 december 2008 kl 14:50
Hehe, Chenin verkar ha den berömda ”knappen” i välbehåll, som det låter.
Trevligt att vara hästvakt – för dig alltså. Jag tillhör en absolut minoritet i hundägarkretsar, eftersom jag inte är påtagligt intresserad av hästar (läs: skitskraj, i alla fall när mankhöjden överstiger 1 m). I tonåren – typ 100 år sedan alltså – ”bodde” jag väl i stall som de flesta tjejer, men det var mera för att det skulle ”vara” så än för att jag var särskilt intresserad. Jag mest rädd … Men det märkliga var att jag fick superkontakt med en häst och det var ridskolans skräck. ”Chicago” gjorde skäl för namnet och var verkligen rena gangstern; en travare som var för bångstyrig för kusken och som omskolades till ridskolehäst… Say no more – det var som gjort för att det skulle gå åt h*vete. Inte var han glad i andra hästar heller och det tvåbenta sällskapet valde han med stor omsorg. Men trots ett stall fullt av mer eller mindre ”lobotomerade” hästar var det denna vildbase som jag föll för. Så medan de andra red lektioner satt jag mest i Chicagos box och myste med honom (han hade klubbens största box och stod avskilt – annars sparkade han sönder allt som fanns). Och inte en enda gång han var det minsta stökig med mig, bara supergo.
Men, eftersom jag sedan dess inte träffat på någon mer som Chicago och mina besök i stall varit sällsynta de senaste år…eh… decennierna (hua mig!) så är det som det är i dag.
Oj, det blev långt det här. Och jag som bara skulle titta in och önska ett Gott Slut och ett riktigt Gott Nytt År *hahaha*
Sköt om er – kram