Drömde hemska drömmar i natt om Chenins skada. Det känns overkligt att ha en skadad hund igen. Jag har dessutom grämt mig över allt som vi kommer missa. Certprovet för bevakningen lär vi missa eftersom det är sex veckor dit och Chenin under inga omständigheter kommer kunna hoppa 65 cm. Fem lägre spårtävlingar har vi anmält till i april och det är väl inte troligt att hon kommer klara 1 km spårning så snart. Lydnadstävling om fyra veckor på klubben är helt uteslutet. De utställningar jag hade tänkt åka på blir ett stort frågetecken eftersom Chenin kanske inte har muskler på benet, päls på benet eller ens rena rörelser till dess. Dessutom har vi fått förmånen att göra ett L-test om sju veckor. Jag vet inte vad det går ut på riktigt, men förmodligen är det kört också. Det grämer mig extra eftersom det är enda chansen att få göra det. Med tyngd i hjärtat insåg jag att det kommer dröja innan någon form av vallning ens är att tänka på, däremot hoppas jag att vi kan åka med och titta ofta.

Idag skulle vi ha kört bevakning, men vi fick ägna dagen åt att vila. Dessutom är jag nervös inför imorgon. Jag hatar att lämna bort min hund, särskilt till främlingar på en främmande plats, sittandes i en bur och få sprutor, när hon mår dåligt och behöver mig som bäst. Det går säkert ingen nöd på henne, men jag kommer åka därifrån gråtandes i bilen förstås, mest för att jag känner att jag sviker henne när jag borde stötta henne.