Chenin.se

Söndagen skulle bli en mysig dag som inleddes med lång morgonpromenad och sedan någon timmes pluggande inför kursen. Sedan åkte la familia till stan för photoshoot.

På väg hem hade vi otur med avstängda hissar i Kungsträdgården och en matte med alldeles för dålig koll på Chenin som försökte gå på rulltrappan från fel håll och fastnade med klossarna. Så illa så illa! Chenin vrålade rakt ut och blödde ner hela tunnelbanan. Vi for snabbt till Annica med lite skjuts av Jocke från Duvbo. Där blev det fix och don ett par timmar med snäll Annica som orkade med besök på söndagskvällen.

Min fina lilla tjej.

Chenin mår mycket bättre. Jag fick lite panik när hon i tisdags fortfarande hade så ont att hon inte kunde resa sig utan att gny, men några vilodagar med bara kisspromenader gjorde susen och redan på onsdagkväll var hon ordentligt pigg, sådär knäpp som bara hon kan vara. Jag ringde såklart till Strömsholm men det som gäller är att jag kan få en tid hos Lennart i november om jag ringer nästa vecka, jag kan komma in akut och då inte hos Lennart eller så kan jag gå till en annan veterinär och få en remiss och genom en remisstid komma till Lennart kanske redan i oktober. Annica är ju bortrest och att gå till en ny veterinär känns helt bortkastat, bara att få någon att sätta sig in i journalerna är galet. Alternativet är i så fall Christoffer på Södra. Men nu när hon är bättre väntar jag nog hellre på en tid till Strömsholm, eller så får det bli ett rehab-besök hos Anna. Vad ensam man kan känna sig ibland…

Alltid ska det vara något. Jag pratade med både hunddagis och mamma på väg hem från flygplatsen och fick meddelande om att Chenin inte mår bra alls. Väldigt dålig i magen visade sig dock inte vara det största problemet, utan istället väldiga smärtor i bakpartiet, en kombination av knä- och benvärk. Hon överansträngde sig redan när jag var i Åre och Jocke hade henne, men repade sig hyfsat under förra veckan. Slagsmål med lösspringande Betsey var det sista vi behövde. Vad som hänt i helgen är något oklart – men definitivt har hon gått för långt med  min bror i lördags. Nu är hon så dålig att hon gnyr när hon försöker resa sig och mest av allt ligger hon bara. Jag ska försöka kontakta Strömsholm men vet inte om jag ska ge henne några dagar först för att se om det är en överansträngning. Om det inte är det kan det vara en nerv som ligger i kläm och då känns det elakt att utsätta henne för flera dagars lidande. Jag vill inte operera och jag vill definitivt inte ta bort henne. Livet suger!

Om jag ska nämna något annat än bara negativa saker så har Choice drillats i lydnad i två dagar. Igår var det tävlingslydnadskurs på klubben och vi fick lite tips gällande apportering:

• Vanlig träapport – Jag måste kasta med rätt hand och variera när jag kastar, tenderar att ofta kasta när hon vänder upp (för att säkra) istället för att belöna hela in-sträckan.
• Tungapportering - Använda kampen som verktyg är nog Choice grej
• Apporteringsdirigering – Om hon går till fel skål, stoppa henne!
• Vittringsapportering – Det här med hög och gömma pinne fungerar väldigt bra på henne. Hon nonchalerar helt de andra pinnarna och ger sig aldrig förrän hon hittar sin pinne. Jag ska nog ta bort godisletandet. 

Jag har vänt på dygnet helt. Under helgen har jag gått upp strax efter sex, båda dagarna! Känns märkligt att gå ut innan alla andra och promenera vid sjöarna, men det är ljust och härligt. Ingen vårdepression här inte – kanske har man kommit över det – för jag känner mig bara så glad över det fina vädret. Man kunde ju önska sig några fler plusgrader men men. Och just nu känner jag att det nog räcker med vinter och kyla för i år. Kanske allra mest för att vallningssuget drar ordentligt i en. Anna och jag har stora planer!

I lördags möttes Anna och jag på klubben för lite hundträning. Patrik, Veronica och Zorro dök också upp och Choice fick springa några varv med Zorro (läs: lägga honom på rygg och kampa med hans nacke). Choice och jag la sedan ett ostspår till Chenin, relativt långt men pga av skaren måste man följa redan upptrampade spår annars åker man igenom i varje steg och det blir lite tungt. Chenin gick som en klocka! Choice grillades sedan i lydnaden under Annas skarpa öga. Jag tycks ha börjat få Choice att gå lite långt bak i fotgåendet. Jag har ju verkligen gett mig f-n på att aldrig belöna för långt fram eftersom jag tycker det är fult och aussies ofta har tendens till att hamna väl långt fram när de blir övertaggade (åtminstone storasyster…). Vi trampar på med det mesta: ligg, hopp-stå, kryp m m.

På kvällen kom Anna och Cicci över för att se Melodifestivalen med mig och spana in vår lya. Vi hejade på Anna Bergendahl så vi var nöjda, annars var det inte det starkaste startfältet kanske – såg ingen som vinnare av Eurovision. Cicci och jag bestämde utgång och inledde promenad med hundarna till föräldrarna för avlämning. Inte kom vi långt förrän Cicci ramlade i en isig backe. En deja vu från en utgång till Monkeybar för 9 år sedan utspelade sig när Cicci även denna gång drog något i knät. Så synd om stackaren! Ingen utgång med andra ord och istället skjuts av Cicci till Karolinska på söndagen. Idag är det operation av knät som gäller. Och som ni kanske förstår är knät inte min favoritdel just nu.

Igår var vi en sväng till klubben efter jobbet. Det märks att det börjar bli vår för det var full aktivitet på klubben. Anna och jag tog först en promenad där jag pratade med Chenin och Choice om det här med att äta/söka hästbajs hela vägen. Normalt har jag inte brytt mig om de äter lite hästbajs men när de maniskt letar efter det får man nog. Därefter blev det först lite träning för Chenin medan Choice surade uppbunden (till skillnad från Chenin slutar hon dock skälla när det inte lönar sig – hon har inte samma ihållighet som storasyster). Chenin fick mer lydnadsträning än någonsin och det höll bra dagen efter. Vi körde minimalt fotgående, ingångar, backa, ligg/sitt på avstånd m m. Lyckliga Chenin är en underdrift! ”Pic me!” är hennes mellannamn. Efter en lång platsliggning för båda tjejerna där jag provocerade ordentligt och belönade (bästa sättet att träna plats med båda har jag märkt eftersom Chenin är riktigt bra på det och alldeles alldeles tyst så länge det händer något) blev Chenin förpassad till bilen medan Choice fick sitt lydnadspass. Kändes otroligt bra, bättre än på länge. Hon var taggad och gick väldigt bra fotgående (bara det kan ju göra ens dag), plötsligt kunde hon apportera med ingångar utan tugg (efter ett uppehåll på månader och separat träning av ingångar och avlämningar), hopp-stå börjar arta sig, snabba lägganden, lägganden på avstånd, påbörjade framförgående m m. Kort men effektiv träning och inte alldeles för mycket hundprat.

Lånar bilder av mäklaren för att visa lägenheten.

I lördags hade vi SASK-möte på Mälarö Bk. Höglöpande Chenin kändes onödigt att utsätta eventuella hanhundar för så hon fick vara med mamma och Lazy medan Choice följde med. Mötet var effektivt avklarat men lämnade dessvärre en viss hunger kvar hos mig som inte ätit frukost. Choice och jag tog sedan tillfället i akt att träna på nya planer efter att hunden i spegeln kollats av. Hon gick så jäkla bra att jag började fantisera om appellstart till sommaren. Framförallt gick hon väldigt trevligt fotgående, stabilt och fint. Vi påbörjade dessutom inkallning med ställande och läggande och hon kändes nästan bc-snabb några gånger. Vi körde också mycket avståndsregleringar – tränade på att gå sakta mot mig inför vallningen och att lägga henne på avstånd. Läggande under gång blev det också och snart trodde hon att hon skulle ligga hela tiden på allt. Väl hemma hos mamma när skymningen kom var jag döhungrig.

På kvällen föreslog Anna lydnadsträning och jag kontrade med garagelydnadsträning. Choice var duktig men verkade mer trött i huvudet än tidigare på dagen. Fotgående blev det i alla fall och särskilt fokus på att inte nagga mig i vändningar. Platsliggning äntligen, dessutom med störning av främmande hund som gick förbi. Inkallningsstanna, ingångar. Inkallning med stå och ligg som inte gick fullt lika bra som tidigare på dagen. Lite rutan-skick fick vi också till och här känner jag att jag måste ha en bra plan. Chenin fick köra lite minimalt med sina trix; hakan i backen, tass, back.

Igår, söndag, var det stort kalas hos oss för mig och min mamma. 23 personer i vår lya verkar vara ett maxläge att få in. De flesta fick stå och äta men det gick bra. Hebbe var iväg med Choice och mötte upp några vänner som tagit hand om en irländsk gatuhund (liten terrier). Tydligen sprang de på fint i snön och Choice njöt av att vara snabbast och bli jagad. Jag fick se busarna på film efteråt. Väl hemma igen var lägenheten fylld med folk och Choice hade stora ögon och far runt som en oljad, och isig, blixt. Höglöps-Chenin försökte bjuda upp kusinens dansk-svenska gårdshund Milton på lite dans, men det tyckte jag var onödigt. Annars fungerade det bra ändå med alla barn, höglöpande hundar m m. Chenin är lycklig bara någon klappar på henne hela tiden eller om hon får någon liten skål att slicka ur. Jag tror det är nyttigt för Choice (och även Chenin, men hon är ju härdad) att uppleva lite barn och folksamlingar eftersom hon är så signalkänslig. De tog i alla fall allt med ro och fick missnöjda gå in i sovrummet medan vi åt så folk kunde röra sig. Inte heller stal Milton någon mat mer än att slicka på pappas korv när tillfälle fanns, så det måste få anses varit en lyckad kväll. Alla verkade i alla fall ha kul. Vi spelade Buzz på 8 personer och när det bara var Micke och Sanna kvar spelade vi TP till sent. Jag vann otroligt nog, jag som aldrig brukar vinna TP, och det var trots att jag gled in i efterhand med tre pluppar mindre. :)

Nu har Chenin börjat med muskel-relaxerande så igår kväll blev det mycket massage och novaphone på ryggen. Vi ska köra ordentligt med det nu varje kväll.

Idag var en bra morgon. Jag går runt med ett leende på läpparna för Chenin kändes mycket bättre än vanligt imorse. Nu kanske det börjar släppa, stelheten på morgonen. Visserligen håller det bara i sig ett par sekunder men hjärtat stannar nästan när jag ser smärtan hos Chenin. Resten av tiden är hon överlycklig och sprallig men vad hjälper det? Nu har det gått mer än 8 veckor vilket är den tid Läkningen av benet tar så vi ser ljust på framtiden, eller i vart fall inte mörkt.

Det har varit spännande dagar i helgen. På fredagen fick vi besked om att vi vunnit budgivningen på lägenheten i Filmstaden i Solna. Den är förmodligen alldeles för dyr, inte för oss eftersom det bara är en tvåa, men per kvadratmeter. Hoppas att man någon gång får igen pengarna… Det är i alla fall dyraste fastigheten i dyraste området i Solna, men avgiften är relativt låg med tanke på att det är nyproduktion. I fredags kväll var vi och skrev på överlåtelseavtalet efter diskussioner med banken. Ett tips till folk som köper lägenhet är att inte säga upp sig precis innan köpet och starta eget. Även om Hebbe är konsult hos sin gamla arbetsgivare var banken skeptisk. Nu är lägenheten på bottenvåningen med egen uteplats i alla fall vår! Inflyttning är dock först 1 mars. Jag känner mig så otroligt nöjd med läget vi valt. Både Hebbe och jag är nöjda. Han gillar att bo centralt, där det händer och jag vill ha nära natur, parker, sjöarna, tunnelbanan och samtidigt inte känna mig instängd mellan andra hus. Nu kommer vi ha 200 meter till tunnelbanan (samma som dagens läge) utan att vi är instängda eftersom vi bor i kanten av Filmstaden vilket innebär att åt ena hållet har vi en park och åt andra hållet har vi innergården, samtidigt som vi bor nära sjöarna – Lötsjön och Råstasjön. Ett annat tips när man köper lägenhet är att titta på lägenheten innan man köper den. Jag missade visningen som var men efter att papprena var påskrivna fick jag en personlig visning. Det är egentligen inte mycket att säga om den, mer än att den är ganska lik vår nuvarande hyreslägenhet, men spegelvänd. Det blir nog bra i vilket fall och den kändes absolut som vår nu.

I lördags var vi hos Gunnar och Marianne och vallade på deras fina får i Oxelösund. Chenin fick vara hemma hos föräldrarna för annars hade det mest blivit bilen och det är ju mindre kul. Vi var sex ekipage som drillades av Gunnar; Anna och Doc, Sofie och Tristan, Florence och Milton, Linda och Modja samt Sofie och Jackson. En del hade kommit längre som Modja och Doc medan andra var helt gröna som lilla Jackson 6 månader. Choice fick två pass i fållan, varav ett med koppel och ett lös, samt två pass på fält. I koppel var hon fullkomligt knäpp, skäller på situationen för att hon vill jaga fåren, skäller på fåren för att de svarar upp, skäller på mig för att jag hindrar henne. Lös i fållan gick det bättre men absolut bäst går hon när hon får mer ytor. Då ser man hennes styrka. Jag är så imponerad över att hon alltid lyckas hålla fåren till mig, aldrig att hon tappar något eller att de springer iväg för henne. Inte förrän jag satt henne medan vi pratar så vandrar fåren bort. Det känns då helt tryggt att veta att hon kan få in dem. Choice har en väldigt trevlig djurkänsla men det vi behöver jobba på är att hon inte ska använda munnen så mycket. Det går i alla fall framåt med den saken. Det gick bra för samtliga där och vi hade alla himla trevligt hos Gunnar och Marianne, så dit kommer vi gärna igen. Tack Gunnar för bra assistans och Marianne för snälla omdömen! Det behöver vi.

När jag kom hem från Oxelösund sniffade hundarna utanför dörren sedan gick svansarna, speciellt Chenins. Det var spelkväll hos oss med massa grabbar och Chenin blev överlycklig av att hemmet var fullt av folk. Jag roade mig på eget håll innan jag deckade i sängen – tröttare än tröttast.

I söndags var det segt. Varken Anna, Annica eller Jocke orkade komma med ut så det blev först spår och sedan springning på egen tass. Båda hundarna undrade när sällskapet skulle komma. Vi spårade på klubben, Chenin fick ett relativt långt korvspår i mossa med mycket saker, som hon gick fint och utan konstigheter. Choice gick också bra, om än lite hetsigt. Jag insåg snabbt att snitslarna får plockas i efterhand, jag måste vara med på vad som händer där framme i linan. 3 av 4 saker hittade – hon missar oftare leksaker än pinnar. Pinnarna verkar vara rätt så befästa. Springningen efteråt blev 5 km Ursvik. Jag tog den vanliga 5 km, det vill säga inte lätta (förtydligar att det är spåret som kallas lätta så ingen tror som Emelie, att det är jag som springer lätt – 5 km är alltid tungt för mig ). Choice hjälper till alldeles för bra i nerförsbackarna men tycker att jämsides är lagom i uppförsbackarna.

Efter springning fick bilen sitt. Tre timmar av städning, tvättning, dammsugning, däckbyte av Hebbe och mig. Tungt och tråkigt förstås, men fin blev den. Skimrande till och med. Ända sedan dess har jag trott att bakluckan är öppen när jag kollar i backspegeln. Hundgallret skymmer sikten lite men det är uppenbarligen en väsentlig skillnad.

Igår var vi i stallet på kvällen. Ingen ridning eftersom det är så mörkt och blött. Jocke kom dit och vi tog en kort promenad istället. Tydligen blev det för mycket av det goda för Chenin för jag inbillade mig att hon hoppade mer på tre ben i morse än vanligt. Usch det är verkligen helt hemskt det här med Chenin. Hon har nu gått knappt tre år utan att vara 100 %. Det känns hemskt. Hon är glad men hela tiden understimulerad. Jag är så ledsen för hennes skull att jag gråter och klappar på henne hela tiden. Samtidigt går hon mig på nerverna för jämnan med sina galenskaper. Vi har ett speciellt band hon och jag som fortfarande finns kvar även om vi tjafsar hela tiden om småsaker som vi inte borde bråka om, som att man inte får springa, hoppa, leka dragkamp och fara omkring. Hon är så busig och rörlig hela tiden att man knappt kan förstå att det är samma hund som sedan reser sig med smärtsam blick. Det är som ett mörker för mig, jag vaknar oroligt nästan varje natt. Jag saknar henne så mycket att det gör ont. Önskelistan är väldigt enkel, kan hon bara bli frisk!

Ikväll är det rehab igen. Alla veterinärer och personal på djursjukhusen är så positiva. Hon rör sig bra, allt ser fint ut och jag ska se att den här operationen gör underverk. Varför känner inte jag så? Är jag blind för det numera? Eller är jag realist? För att bara ha gått 6 veckor så vet jag att hon rör sig riktigt fint, men varför har hon så ont när hon reser sig? Och varför försvinner det aldrig? Och varför hade hon det långt innan sista operationen?

Jag är rädd för att göra för lite och jag är rädd för att göra för mycket…

Det känns som att det går framåt nu. Chenins svullnad, som närmast kan beskrivas som en enorm bula, har gått tillbaka. Pigg har hon ju varit hela tiden, men nu är hon både pigg och uttråkad. Det innebär att det är full rulle, särskilt på kvällarna. Jag mutar med ben och det mesta för att hon ska varva ner men hon tar alla chanser att fara runt med strumpor, trakassera Choice, tigga godis (vilket om man är Chenin inte är en passiv sak) m m. Hon kräver helt enkelt miljöombyte och aktivering. Huvudsaken är att hon mår betydligt bättre och verkar ha mindre smärta. Fortfarande är det lite svårt på morgonen precis som innan operationen. Det oroar mig men jag försöker tänka på att hon faktiskt har ett avbrutet ben och därmed förstås medföljande inflammationer.

Choice surar över att hon behöver vara på dagis, men just nu, när Chenin inte är med, umgås hon med två grabbar. Enligt uppgift ganska lekfullt och det syns att hon är trött i ögonen på kvällarna. Hon har även hunnit jaga hare två gånger med mig. Mindre önskvärt förstås, även om jag uppskattar jakten i sig som alltid. Hon är rätt snabb så jag hade ingen chans direkt att få stopp. Dra i kopplet är hon också bra på, nu ska det minsann framgå att hon börjar bli tonnis. Men jämfört med hur Chenin drar i kopplet är Choice drag mest irriterande och visst tappar man balansen ibland men man faller inte framstupa.

Choice har roat sig med mycket springning. I tisdags sprang Anna och jag runt sjöarna. Otroligt nog lyckades Choice och jag hålla samma takt som Anna och Doc. Det berodde främst på att Choice var i koppel annars hade jag inte haft en chans att hänga på. Igår sprang vi 5 km med Anna och Jocke i Ursvik. Jag vill inte springa med Choice för mycket i koppel eftersom det blir rätt statiskt och hon är ju inte fädigvuxen i kroppen, så Anna och Doc försvann i fjärran medan Jocke och jag flåsade efter. Att det ska göra sådan skillnad på att springa med hund. Det beror förstås också på vilken hund man har. I början sprang ju Choice bakom mig men nu har hon förstått grejen och då är det istället galopp i kopplet. Chenin fick följa med till Ursvik. Resonerade att det var bättre för hennes huvud och allmänna välbefinnande om jag kunde trötta ut henne lite med miljöombyte. Sitta i Jockes bil och kolla på alla motionärer kändes som en lagom aktivitet. Lite måste det ha hjälpt för jag behövde inte muta med ben för att hon skulle ta det lugnt på kvällen. Men jag måste ständigt avbryta diverse lekinviter från Chenins sida.

Jag har kommit på att jag har en stor brist som hundägare. Jag avskyr att laga mat. Och det finns ju få saker som är så trevligt som att ligga i köket och kolla när personer donar med mat, enligt hundarna. Det är därför de är galet förtjusta i mamma. Alltid rusa ut i köket och ligga och titta.

En viktig sak som jag glömt skriva är att världens gulligaste Lisa bytte lampor i min bil när hon passade den och hundarna i måndags. Jag som suttit och kört i mörker utan att se något blev så tacksam!

Jag tycker att Chenin verkar ha väldigt ont. Inte är hon speciellt halt när hon går men när hon reser sig, varje gång utan undantag, hoppar hon på tre ben. Jag minns inte hur hon var efter tidigare operationer för det glömmer man så snabbt. Veterinären sa att hon såg ut att vara i väldigt bra kondition 10 dagar efter operationen, men han ser ju henne bara flamsa på djursjukhuset. Det är när hon kommer hem som det är värst. Borde det inte bli mycket bättre snart? Hebbes syster är hemma med henne på dagarna och när hon beskriver att Chenin verkar ha ont när hon reser sig så knyts det i magen på mig. Det är svårt att jobba när allt man vill är att hon ska må bra.

Ibland känns det som att det är fel oavsett. Om veterinären säger att något är fel så är det fel och när han säger att inget är fel är det också fel. Hursomhelst har jag varit på kontroll på Strömsholm idag och faktiskt klarat av ett veterinärbesök utan tårar. Det kan i för sig berott på att det var positiva besked. Chenin började bli stabilt bättre förra veckan och på onsdagen ringde Strömsholms rehabavdelning. Men i fredags var hon påtagligt sämre på kvällen. Jag har svårt att förstå varför men med tanke på att den uppblåsta kragen inte fullkomligt fullgör sin funktion låg det nära till hands att misstänka infektion. Jag hade is i magen och väntade till lördagen och tyckte då hon var lite bättre. Choice och jag sprang med tunga steg i Ursvik efter kort lydnadspass på ängarna och på kvällen gick vi ut med kompisar på Patricia. Jag höll mig nykter i fall att och det kändes mycket klokt. Väl hemma sent på natten hade det kommit ut vätska ur Chenins översta stygn som kladdat ner pälsen. Panik-jag ringde Strömsholm mitt i natten och fick prata med en klok och kompetent person som rådde mig att vänta till söndagen och ringa tillbaka. På söndagen kollade jag noga igen och tempade Chenin (klarade det alldeles själv med hjälp av tillitsträning och rostad blodpudding), men någon infektion verkade hon inte ha. Mamma fick komma som rådgivare och hon tyckte att Chenin var märkbart svullen på insidan av knät men ingen infektion. Jag vet inte vad som är värst men någonting fel med knät som gjorde hennes smärta så stor kändes inte kul. Jag kände att botten var nådd på söndagkvällen. Efter många samtal till alla djursjukhus och överläggning om var vi skulle åka bokade vi besök på Strömsholm på måndagmorgonen. Man vill ju ha nära till källan om något i benet skulle behöva justeras. Choice och jag pinade ut träningsvärken med en lång långpromenad på tre timmar, med delvis Annica och Midos sällskap. Imorse plockade vi upp Lisa som troget följde med till Strömsholm. Jag var nog beredd på det värsta. Tänk om de säger att det inte finns något mer att göra. Den tanken kunde inte få tårarna att sluta komma. Lisa försökte vara positiv men även hon befarade det värsta. Väl inne hos veterinären och efter sedvanligt utdelade pussar från Chenin – hon är bara för go efter allt ont de gjort henne - tror veterinären att det inte är mer än någon slags ledvätska som samlats runt knät. Det finns ju en hel del oklara frågor men i nuläget känns det positivt och sedan är det bara att hoppas att svullnaden (och inflammationen) lägger sig. Lite orolig är jag fortfarande eftersom det är svårt att veta vad det beror på osv men veterinären svarade lugnt på mina frågor. Nu är det inbokat besök hos Lennart om några veckor. Ibland ska man inte lita på sin magkänsla om att allt är fel. Det var en lättnad att ha fel om man säger så.

Nu är hundarna hemma hos Lisa och Loi. Chenin myser i köket, lätt sur kan jag tänka mig, medan Choice busar med Loi. Jag är på jobbet i vanlig ordning men det fanns tydligen en viss oro för att jag skulle vara hemma och vavva (vård av vovve) denna vecka. Skulle varit trevligt men tyvärr finns det ingen försäkringskassa för hundägare.

Måste avsluta med att gratulera Anna och Doc här i bloggen också. Det kommer lite i skymundan när allt man kan tänka på är Chenins välmående men givetvis är vi väldigt glada och stolta över våra vänner som blivit uppflyttade till lägreklass spår!

…säger surkärringen jag , är att Chenin fick ett busryck när hon krafsade i marken efter nr 2. Ett snabbt stopp-rop av mig, så mer var det inte men oj vad det lekrycket värmde. Att bara en sådan där liten inbjudan i den än så länge felkopplade antidrag-selen kan betyda så mycket.

Choice som varit bortskämd med många många promenader nu, jag tror jag fick det till 7 idag för hussen följer ibland med ut på kortisarna och sedan får ju Choice egna längre, idag 4, ska imorgon återgå till det normala livet. Hon ska gå på dagis resten av veckan medan Chenin ska vara hemma med Hebbes syster, som ska sitta här och jobba med skolarbeten.

Chenin mår mycket bättre idag, men ilskan mot Strömsholm bara växer. Jag vill inte ens tycka illa om dem. Jag ringde vid lunch för att kolla att de inte glömmer att ringa från rehab idag. Nejdå, de ringer innan 20.00 svarade receptionisten. Det är nu 15 min kvar till dess. Under all kritik, ledsen och besviken är jag.

Jag bestämde mig i alla fall för att ta bort plåstret som sitter över såret. Enligt hemgångsrådet ska såret kollas varje dag, samtidigt skyddar ju plåstret delvis och dessutom sitter det antibakteriellt specialplåster innanför som fungerar mot infektioner. Men idag var det dags. Chenin blev genast skeptisk när jag började lirka. Plåstret sitter med sådan tejp att det helt enkelt inte går att dra av utan att skada huden. Förmodligen har de dragit av den rakt av i lördags när de höll på att byta i samband med att vi skulle hämta. Uppenbart är detta anledningen till att Chenin är röd och har sårskorpor överallt på benet. Lite idiotiskt eftersom de riktigt varnat mig för infektionsrisken. Jag till och med schamponerade in Chenin med klorhexidin på deras råd för att hon kanske hade småsår på kroppen som behövde desinficeras. Nåväl, jag kunde inte göra så mycket mer än att låta tejpen sitta kvar och klippa  bort bandaget. Det syntes på Chenin att hon var riktigt rädd att jag skulle göra henne illa. Det tog lång tid att klippa bort plåstret och mycket tillit att jobba upp. Jag räknar med att tejpen åker av i samband med att hon sätter ny päls och den är på väg. Jag tänkte strax ta tag i morfinplåstret.

Hebbe säger att Chenin har sjukt bra pli på mig. Hon bara lägger sig på rygg, dunkar högljutt svansen i golvet och ger mig under-luggen-blicken så kommer jag på studs och kliar mage. Idag har hon inte varit många minuter i kompostgallerhagen. Det hjälper ju inte eftersom hon oroligt vankar av och an där innanför. Istället har jag satt saker för soffan och låtit henne vara fri i vardagsrummet med Choice och mig medan jag jobbat. Det blir hon mycket lugnare av.

Folksam ringde idag. Jag kan få ut Chenins livförsäkring men då täcker de inte veterinärkostnader framöver som avser rörelseapparaten över huvud taget (dvs ryggproblem, höger korsband, höftleder osv). Suck och stön, inte ens där fick man någon ekonomisk hjälp. Tur att vi inte köpte lägenhet denna hösten…

Choice har varit och rejsat med Doc runt Lötsjön på lunchen och nu på kvällen tog hon och jag en springtur runt kyrkogården och Lötsjön. Tungt, men nu sover båda flickorna gott. Choice är så cool, alltid lugn när man ska vara det. Hon har riktigt bra inflytande på Chenin just nu. Tänk vad jobbigt det hade varit för Chenin att ha en sjövild unghund nu. Choice är livlig och taggad ute, men helt avslagen inne.

Nu är klockan över 20.00. Inget samtal från Strömsholm såklart (jag ringde ju bara två gånger igår och en gång idag om den saken, och bad dem lova att inte glömma mig). Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera Chenin alls. Igår var benet svullet och riktigt hettande. Receptionisten kunde inte ens svara på om jag skulle kyla henne (som jag gjort när vi opererat med fiskeline-metoden) eller inte. Jag får prova ringa Södra imorgon.

Om inte Chenin blir frisk, glad och lycklig kommer jag gå under. Då har detta plågeri varit för jäves. Idag är hon påtagligt sämre, förmodligen på grund av att hon inte får annan smärtlindring än Rheumocam nu. Hon kan inte ligga still utan vandrar fram och tillbaka i hagen haltandes och snurrandes innan hon snabbt damper ner. Jag tycker det är fruktansvärt, men Hebbe den lite mer rationella påminner mig om att det är så här första veckan.

Vi skulle ta tempen idag för att hålla koll på att det inte är någon infektion i såret. Jag tvivlar på att det skulle vara det eftersom hon är pigg och glad i övrigt. Men någon temp fick vi inte ta. Tyvärr måste jag konstatera att Chenin vörjar bli lite småsvår att hantera i alla veterinärsituationer. Hon är ju gullig med personalen och så men bara en vaccinering gör att hon ger en misstänksam blick, även om det förstås går bra. Tidigare har jag kunnat tempa henne men försök att närma sig hennes bak med den prylen gjorde att hon satte in allt motstånd, dvs sprattel. Det gick helt enkelt inte; varken med mamma, själv eller med Hebbe. Jag bestämde mig för att prova med munnen men inte heller det fick man. När jag lugnat ner mig bestämde jag mig för en pedagogisk metod. Först fasthållning och det går ju alltid bra, därefter en sekund i munnen och snabbt ett bra. Därefter var tempen tagen inom en minut. Jag vet inte om det ger rätt resultat i munnen, men jag tror det blir det enklaste sättet framöver.

Några saker att bli upprörd på Strömsholm över:

• Ingen info om att Chenin skulle ha antibiotika, varken muntligt eller i hemgångsråden. Jag kom på det på söndagkvällen, lämnade in receptet (som jag hittat bland alla kvitton från Strömsholm) på måndagen och får ut medicinen först imorgon.
• Ingen info om när/hur/var de plåster hon har ska tas bort, såsom kanylplåster, stygnplåster och morfinplåster (som för övrigt är narkotikaklassat, inte ska följa med hunden hem utan tydliga instruktioner, inte får slängas i sopnedkastet och inte får beröras fysiskt).
• Ingen info om rehab såsom ståträning, massage, kylning m m. Inte heller har jag fått prata med någon annan än receptionister under dagen. Först imorgon kommer rehab ringa upp mig efter tjat från mig själv (Chenin var dessutom inte utskriven när jag ringde idag). Jag vet inte heller när jag ska påbörja treadmill.
• Utlämning av hund tar två timmar och sker i korridoren.
• Dessutom har jag betalat för direktreglering som jag inte ska ha och inte har fått.

Men vad gör man? Måhända att Strömsholm är stort och opersonligt, men Lennart kan ju sin grej i alla fall. Dessutom är telefonsystemet väldigt bra, dvs att man slipper kö och att de istället ringer upp. 

Choice och jag var tvungna att ta en runda runt Lötsjön med Jocke för att komma på andra tankar. Jocke undrade om det var bra att springa med tanke på att hans fot gjorde ont. Men lite ansträngning hade han hört kunde vara bra för en nästan-inte-alls-stukad fot. Lite senare fick jag en bild på hans röda svullna fot som höll honom vaken. Tydligen var det inte alls jättebra att springa med den.

Idag bjuder jag på lite bilder från senaste vallningstillfället. Om någon trodde Choice var snäll så är det ett missförstånd, se blåtira. Choice längtar galet mycket efter vallning vilket ter sig genom att dumstirra efter fåglar, får och mina fötter. Vi hade tänkt valla i söndags men eftersom Chenin oväntat fick komma hem redan i lördags blev det inget av den saken.

Morfinplåstrets verkan tycks ha gått ur. Chenin har väldigt ont. Jag är hemma idag från jobbet för hennes skull. Choice och jag åkte en sväng till stallet och tog en lång härlig ridtur. Choice är grymt duktig på att vara följeslagare. Lyhörd och lydig när vi möter folk och hundar och anpassar sig bra till olika hastigheter. Oftast är det hon som drar på framåt och Gustur och jag som springer efter.

Det känns helt underbart att få ha Chenin hemma igen. Visserligen skär det ju i hjärtat att hon har ont men hon trivs så mycket bättre hemma än på djursjukhuset. Enligt vårdpersonalen var hon snäll och glad när de var där hos henne, men olycklig och orolig när hon var själv (läs:inte fick full uppmärksamhet). Hemma piper hon inget när jag sitter hos henne och klappar på henne eller borstar henne. Men benet gör förstås mer ont när jag inte är där. Jag kan tro att bara slippa tratten gör Chenin lugnare. Här hemma har hon sin uppblåsta krage istället. Hon går bra på promenaderna (dvs ut och in till gräsmattan) och haltar emellanåt inte alls. Vi har lånat en antidragsele som verkar göra underverk, i alla fall so far. Den är av en modell jag inte sett förut och än så länge behöver jag bara koppla framtill på bröstet så tar hon det lugnt. Hon får promenader var tredje timme och däremellan går jag långpromenader med Choice innehållande en del lydnadsmoment. Idag har Choice dessutom vänt när hon såg en katt och jag ropade på henne. Det var en fin bekräftelse eftersom hon och Chenin annars är fullkomligt vansinniga i kopplena när de ser katter.

Jag fick ett lugnande samtal från Lennart Sjöström på fredagkvällen om att operationen av Chenin gått bra. En del av meniskeln hade fått kalkbildningar som tagits bort, men meniskeln hade inga andra skador vilket var förvånande med tanke på hur länge hon gått med skadat knä. 25 procent av meniskeln togs bort i samband med första operationen. Till skillnad från information som jag fått från annat håll, är det dock endast en liten liten risk att hon skulle få problem med belastning på meniskeln vid en TPLO. Tidigare rester av förstärkande linor togs bort och ett av fästena satt precis där sågsnittet skulle göras. Ajdå tänkte jag, men det var tydligen inte heller något problem. Själva operationen hade gått bra och röntgenbilderna efteråt visade på en lyckad operation och ett stabilt knä. Det största problemet är såklart att hon fått en del pålagringar som hon aldrig blir av med. Så nu är det bara börja med rehab igen och ta det lugnt. Tydligen borde knät inte bli instabilt igen men man kan krossa material och fästen om det inte får läka ihop ordentligt under lång tid. Lennart sa att hon inte blir en träningshund igen, men att hon ska kunna bli en aktiv hund igen. Efter ett underbart positivt samtal på tunnelbanan åkte Choice och jag till föräldrarna. Vi tog en långpromenad och Choice blev sedan kvar med föräldrarna när Hebbe och jag åkte med Jocke och Marc på 30-årsfest hos Nattis. En trevlig kväll som slutade på Metropol. Vid stängning hämtade vi Choice och tog oss hem. Ett par timmars sömn senare blev det promenad tillbaka till föräldrarna för att lämna av Choice igen. Idag fyllde nämligen Eva-Lena år och vi skulle på 5-kamp. Med facit i hand kunde nog Choice följt med men det visste jag inte innan. En rolig lagtävling i alla fall som mitt lag vann. Förmodligen var lagen lite ojämnt fördelade för vi vann varenda gren; dragkamp, hinderbana, yxkastning, skottkärre-race, pilbågsskytte, kuddbrottning på stock. På väg hem ringde de från Strömsholm och döm om min förvåning om de inte kommit fram till att Chenin kunde få gå hem redan idag. Det var ett tacksamt beslut att få. Jocke följde med och vi skyndade oss för att komma dit innan receptionen stängde. Fem i fem var vi där och tog nummerlapp. Efter att ha väntat en timme och inte sett till någon som jobbade (däremot var väntrummet fullt av akuta fall) ringde vi på jourklockan för att meddela att vi väntade på att få hämta en hund. En timme senare och 27 tusen fattigare, som försäkringen inte täcker, fick vi äntligen ut Chenin. Galen, pigg och överlycklig, dvs sämst tänkbara kombination för benet. Matade i frolic medan jag försökte få dem att förstå att hon ofta är galen, pigg och överlycklig. Men det här med att ge lugnande är ingenting de förespråkar verkar det som. Jag trodde Chenin skulle vara trött men hon har pipit, pipit och pipit, förmodligen gör det ont.

En annan mycket viktig sak idag är att Lazy fyller 12 år!

Trodde Imorse att jag skulle vara stark nog att inte gråta när jag lämnade Chenin. Eller snarare var helt övertygad. Detta är ju det bästa för henne och innerst inne har det snarare kännts som alldeles för lång väntan på denna dag. Ändå rullade tårarna ner när jag såg hennes stressade blick och kroppshållningen som föreslog att vi drar illa kvickt. Jag vet att det inte är bra för Chenin att se mig ledsen, eller kanske gör det detsamma. Nu är det dags i alla fall och koncentrationen lär vara begränsad idag. Choice är med till jobbet som min tröst. Till skillnad från mig är hon ofantligt lycklig. Tacksam över klappar, godis och uppmärksamhet. Extra glad över allt skräp hon hittar på tunnelbanan.

Chenin går verkligen hem hos folk på djursjukhusen. Ett antal sköterskor kommenterade hur söt hon var medan de passerade oss vid inskrivningen. Chenin svarar med en svansvift. Hon tycker om alla som tycker om henne. Igår badade jag Chenin inför operationen med klorhexidinschampo. Imorse låg det underull i tovor över Chenins rygg. Jag fick borsta henne innan jag lämnade in henne för hon såg helt ovårdad ut. Choice och jag har sprungit två dagar i streck. Det är skönt att springa, tar bort ångesten. Jocke gjorde oss sällskap i onsdags och Anna och Doc igår.

Jag har tänkt blogga hela veckan som gått men alltid har det dykt upp något som hindrat mig. Chenin mår skit emellanåt så jag har nedräkning inför operationen. Hon har ont när hon reser sig och är märkbart halt. Samtidigt mår hon jäkligt mycket bättre efter att den kraschade tanden plockats bort. Det innebär att hon ständigt ska leka, hämtar saker och plockar pinnar i ett. Min älskade älskade, mitt allt!

På mornarna hittar hon på alla möjliga saker. En morgon tog Choice en pinne, vilket händer flera gånger varje promenad varpå Chenin blir fullkomligt tokig. Denna gång tittade Chenin bara och fortsatte framåt med hukad under-luggen-blick. Jag undrade vad som var fel och hoppades naivt att hon kanske äntligen lärt sig att man inte får flyga efter Choice i kopplet. Efter en bit förstod jag att hon hade något. Vid kommando loss kom en morot ut. Sötaste fialottan. Jag tog en liten bit till Choice också medan Chenin åt upp resten.

I måndags blev det för övrigt en sväng till klubben. Chenin fick ett korvspår och Choice fick lydnadsträning. Inga andra aussiefolk var där än en ny aussieägare (med Puck från Western ranch) så träningen blev rätt effektiv. Choice fick också en bra platsliggning med helt främmande hundar.

På tisdagkvällen blev det stallet och Gustur. Jag lurade mig själv att det skulle gå bra att gå med hundar och häst på en kort rastning, men Chenin är verkligen i sitt esse och betedde sig fullständigt exalterat. På ridturen stack Gustur med mig ordentligt också så jag blev riktigt irriterad och lite skraj för första gången. Stallägarens setter gjorde sedan totalt vansinniga utfall på tjejerna genom staketet och sprang sedan runt. Jag skrek åt henne att gå iväg och hon vågade inte fram. Hela min kropp ville sparka hunden men Chenin ville det lika mycket som jag så ingen av oss fick gå närmare. En riktig skitkväll som avslutades med tappade ägg hemma… Jag kokade av ilska men Choice kände det direkt och kom oroligt upp i mitt ansikte för att gosa. Jag fick bortse från min dåliga dag och sa att jag inte var sur på tjejerna och då gick Choices svans igen. Jag har verkligen fått en hund som är extremt känslig för mina signaler. Chenin är också känslig men blir mer knäpp och galen medan Choice blir låg.

Onsdag blev istället en bättre kväll som inleddes med skott-träning där Choice och Doc for runt som tokar i skogen. Choice sätter reglerna och en del av dem innebär att Doc ska bitas hårt, varpå Doc piper som en kärring. Efteråt blev det lydnadsträning för båda tjejerna på olika sätt. Chenin var taggad till tusen och jag fick fullt upp att hantera henne ö h t. Platsliggning gick dock mycket bra.

På torsdagen blev det springning med Anna och Doc igen. Efteråt besök hos mamma och Lazy. Pappa lyckades också komma hem från Afghanistan på natten. Hel också…

Efter jobbet på fredagen möttes jag hemma av fullt hus. Hebbe och hans vänner hade TV-spelsturnering. Jag sa att det var lugnt bara jag fick mobba dem hela kvällen. Apporteringsträning i köket med hundarna, i konkurransform, som gick ut på att man skulle plocka upp konstiga föremål, en i taget i utbyte mot frolic. Det gick skitbra och sedan kom Frida för att plocka upp oss. Plötsligt var hundarna i en stor lägenhet på söder där vi skulle äta och se på Idol. Vad coola de kan vara. Först ett varv runt och spana nyfiket och sedan utslagna framför TV:n. Mer fart var det på dem när vi kom tillbaka hem till grabbarna. Chenin tror nämligen att alla är där för hennes skull och går därför runt från den ena till den andra. Varje steg den hunden tar bevakas dock av mig så det blev sängen rätt snabbt för att få lugn.

På lördagen åkte vi till klubben för att vara åskådare på träningstävlingen, som Malin och Moa vann. Därefter tvingade vi Anna att följa med och spåra. Chenin fick ett korvspår som hon gick klockrent i. Tog vinklar fint och gick mycket i kärnan. Bakspår sedan på väg tillbaka som gick lagom lugnt. Choice hade lite svårt i sitt spår, hade en del tapp, men kämpade verkligen på hela tiden och plockade sina föremål (pinne och slut). Efter spårning mötte Jocke upp för springning runt Löt. Choice är fullkomligt galen i fåglarna men sköter sig annars bra. Efter några timmars slappande i soffan kom Anna över på kvällen. Lite vin och sällskapsprat blev en bra avslutning på lördagskvällen.

Idag blev en lugn dag. Inga direkta hundaktiviteter och det var så skönt. Istället blev det en långsväng med Jocke och Choice. Vi påbörjade då momentet ”skall” med den lilla snärtan. Visste inte riktigt hur jag skulle få till det. Hon är ju rätt tyst av sig och inbjudan till kamplek föranleder sällan skall utan mer bett och hopp på mig. Kom sedan på att Jocke skulle hålla henne i kopplet och jag skulle hetsa precis utom räckhåll för Choice. Hon fattade direkt så jag la på kommandot och till slut räckte det med kommando för att skälla. Det blir dock till att pröva igen. Vi körde även lite budföring men det gick sådär. Choice var mer intresserad av att springa efter golden som jagade sparkad boll. Tur att hon åtminstone är lydig och vänder. I övrigt är hon stor-knockaren. Hon brakade in i Annas näsa igår och i min näsa idag. Hon försöker i princip knocka de flesta. Dessutom högg hon mig i fingret i onsdags så blodet stod härligt till. Inte ens Chenin, som är min bulldoozer, behandlar sin matte så vårdslöst. På kvällen kom föräldrarna och brorsan över. Vi lagade mat och såg på Män som hatar kvinnor. Uscha vad hemsk den var. Hoppades på sällskap på kvällsrundan efteråt men tji fick jag…

Världen är lite upp och ner för tillfället. Pappa åkte till Afghanistan idag. Det känns konstigt och knäppt och bara något som min pappa kan få för sig att göra. Hela grejen verkar lite knas och är mystifierad med hemligheter. Han kommer tillbaka snart men vi vet inte riktigt när.

Vad gäller Chenin känner jag mig otroligt lättad efter besöket på Strömsholm. Hon kan inte fortsätta vara så dålig som hon är. Det känns hoppfullt med TPLO även om man kan önska att man varit hos Lennart och diskuterat tidigare. Enligt honom är det inte ens värt att operera med någon annan metod på den typ av hund som Chenin är. Hon kan förstås aldrig bli återställd igen, vilket jag tvivlar på att någon hund kan som sliter av ett korsband, men hon borde kunna fungera som en hund igen. Jag vill verkligen kunna gå ordentliga långpromenader med henne.

Chenin verkade okej när jag hämtade henne på Albano igår. De är ju inte världens trevligaste utan lämnade ut henne med orden ”allt står på pappret”. Jag har inte ens fått prata med någon veterinär eller något. Chenin var lite groggy och hela kvällen stack tredje ögonlocken fram vilket gav ett lite påverkat intryck. Imorse åt Chenin upp sin mat snabbare än Choice. Vad skönt det var! Allt är som det var för några månader sedan. Jag blev ju orolig för livmodersinflammationer och skendräktighet när hennes matstörning i huvudsak berodde på att det var jobbigt att tugga. Chenin får tydligen inte tugga på hårda saker, såsom ben och pinnar. Jag undrade om hon fick bita på Choice och bära på leksaker. Ja, det gick bra så länge hon väljer det själv. Ha, Chenin väljer inget själv – hennes huvud bara säger att hon måste äga allt oavsett om det smärtar. Jag tror det är bäst om man tänker och väljer lite åt henne i frågan.

Igår kväll gick Choice och jag iväg till Lötsjön för att springa med Anna och Doc. Det var Choice andra joggingtur. Denna gång bet hon mig bara en gång i byxbenet men lyckades då träffa med en tand i vristen. I övrigt sprang hon lugnt och fint. Ibland framför och ibland bakom. Choice fick sedan vara med Dalton i Annas bil medan vi sprang kyrkogården runt. Det känns som att Choice inte behöver pressas för mycket ännu.

Jag vet att det bara är en utdragning av en tand. Ändå fick jag hjärtklappning av skräck när jag såg att jag missat samtal från veterinären medan jag varit på kundmöte en timme. Jag tyckte de sa att de skulle ringa framåt kvällen eftersom hon skulle opereras på eftermiddagen, men de ringde redan vid 14. Tänkte direkt att något hänt och bad hjälplöst att så inte skulle vara fallet. Efter 20 min i kö där jag spelat upp alla skräckscenarion som finns svarade receptionisten och sa ”Chenin, ja vänta lite”. Totalt övertygad om att hon var i fara eftersom till och med receptionisten verkade känna till henne. Blev mer hoppfull när receptionisten återkom och frågade vad det var för ras. Slutligen fick jag orden jag ville höra ”du kan komma och hämta henne”. Drog en hög lättnadssuck och frågade stammande om allt var okej? hade hon vaknat? mådde hon bra? gick operationen bra? Det antog receptionisten som sa att jag fick komma när jag ville. Puh! Kändes läskigt nära ögat även om det förstås inte var det. Annica berättade sedermera att hon dragit ut 12 tänder idag. Jag behövde alltså inte ha åkt till Albano. Annica kunde dragit ut tanden för halva priset.

Det känns som att det kan bli en stressig vecka. Började dock veckan med halvdag eftersom idag är stora dagen för undersökning av Chenin hos Lennart Sjöström på Strömsholm. Varje morgon verkar Chenin ha ont i rygg och ben, riktigt ont. När hon väl fått några minuter och kommit igång så är det väldigt mycket bättre. Då ska det dras i leksaker eller i lillasyster. Det ska i vart fall bli skönt att få en diagnos huruvida benet är okej eller inte. Om det är stabilt så antar jag att det är pålagringar som gör att hon har ont i morgonen.

Senare uppdatering: Efter besöket kan tilläggas att Chenin ska opereras av Lennart med TPLO inom tre veckor. Man kan säga att jag ställde lite krav på operationskirurg. Jag frågade om Chenins tand också eftersom mamma trodde den var död. Den behöver såklart dras ut eftersom den är ordentligt skadad. Den är stött i kanterna och kapad i mitten. Tandköttet är inflammerat. Jag ringde runt till Djursjukhusen och fick en operationstid imorgon på Albano. Vi hinner precis läka ut det innan den ”riktiga” operationen. Under tiden ska jag fokusera på massage av ryggmuskulaturen, inte så mycket på benet. Jag var riktigt nöjd med beskeden faktiskt. Chenins knä var helt instabilt vilket förklarade hennes hälta. Vidare gavs ingen valmöjlighet för mig utan Lennart bestämde på en saklig basis. Skönt! Jag grät inte så mycket så jag tror till och med att sällskapet Lisa stod ut. Tack min vän!

Vi har nu spenderat två dagar ute på Patricks ö på Vätö. Verkligen en lyxig plats som jag har svårt att kalla landet. Enligt min åsikt var det alldeles för modernt för att heta landet. Här åker gräsklipparna runt själva, alla hus är vackert och hemtrevligt inredda, ett antal finsandsstränder finns runt ön som underhålls varannat år. Vi har badat massa jacuzzi vilket till stor del var en besvikelse – alldeles för kallt för min smak. Det måste vara minst 40 grader för att min gåshud ska hålla sig borta. Något som höll nivån var skotern som går i 80 km/h. När Hebbe och jag skulle åka iväg simmade Choice efter. Läskigt värre! Vi körde tillbaka till stranden och så fick någon hålla i henne så vi kom iväg. Lillfian. Zorro och Choice har haft riktigt kul ihop. När vi ligger på stranden så jagar Zorro sand och Choice skäller ursinnigt på plasket och simmar runt fram och tillbaka, oftast inte kontaktbar. Chenin har varit hemma med mamma. Jag fick precis veta att ytterdörren slagit igen på Lazys baktass. En del av trampdynan har lossnat så nu ligger Lazy på operationsbordet. Stackars Lazy!

Innan vi åkte ut till landet i onsdagskväll, besökte tjejerna och jag Kajsa, Thomas, Love, Meja och hundar på Ekerö. Fast Thomas var inte hemma. Det blev mycket prat, fika och fotografering av barn och hundar. En promenad ner till vattnet med alla fem hundar och två barn hann vi också. Chenin och labbe-Rocco simmade efter utslängda föremål medan Choice i vanlig ordning simmade runt själv. Det gäller att hälsa på gamla vänner medan man har semester.

Det ringde från Södra Djursjukhuset för att höra vad mitt försäkringsnummer var. Hjärtat hoppade över ett slag för jag blev så orolig att något hade hänt. Hon mår bra och jag ska hämta henne i eftermiddag. Jag måste lära mig ta det med ro. Det händer nästan aldrig något, ändå är jag lika säker varje gång att det ska inträffa något.

Jag fick ett vykort av Hebbe igår:

Hej gumman!
Du ska inte oroa dig för chenin, de har rakat henne och satt henne i en solstol för maximal njutning. Hon har det bra ska du se, och allt kommer gå bra. Inte oroa sig nu baby. Puss

Chenin lämnades in för att operera knät idag. Jag mådde förstås riktigt dåligt. Jag försökte in i det sista hålla tårarna tillbaka men förgäves. Hon verkar dock tycka veterinären Toffe är rätt mysig. När han lyssnade på henne innan operationen var hon lite mysig med honom. Enligt uppgift sökte hon upp honom strax innan sedering och ställde in sig hos honom. Det var ju han som lånade henne av matte, bäst att hålla sig väl med honom. Usch, man blir alldeles tom av att lämna dem sådär. Hursomhelst har de precis ringt och sagt att allt gått bra. Hon hade inte mycket inflammation i knäet. Menisken var ärrbildad men det är helt normalt efter att en del tagits bort. Hon hade lite pålagringar som väntat. Chenin var tydligen jättelugn inne i sin box, låg ner och vilade (vilket är mycket mindre än vad hon gör hemma nuförtiden). Så de behövde inte ge henne speciellt mycket lugnande. Efter önskemål från mig hade de gett henne lugnande i nacken/huvudet och inte i muskeln. Chenin största fara borde numera inte vara att få en spruta i muskeln utan att behöva simma hos veterinären

Choice och jag har under tiden varit i stallet med Gustur. Choice fick följa med ut på tur. Hon gick lite brevid hästen med mig, brevid hästen utan mig, satt i min famn när jag gick och satt i min famn när jag red. Vi hade kul och hon var riktigt duktig. Jag satte upp henne på hästen och där väntade hon till jag kom upp också. Bärsele borde jag dock haft. Gustur verkade så chockad över hundprylen att han till och med var lätt att komma upp på.

Choice följde sedan med till jobbet. Attans om hon inte ska sova efter denna långa förmiddag. Hon slocknade som en stock på tunnelbanan och jag fick väcka henne vid centralen för att hon skulle komma med av. Hon har varit rätt lugn på jobbet, men emellanåt är det skall och bita i allt som finns.

Choice är idag 3,5 mån och väger 10,5 kg. Hon börjar med andra ord bli tung att lyfta. Nattis passar Chenin och Choice idag.

Ikväll ska vi på sista simningen innan operation av korsbandet på tisdag. Lite massage lär det också bli innan vi somnar.

Är hos veterinären och väntar på att Chenin ska vakna. Vi har diskuterat knät och det känns inte så optimistiskt. Nu har vi tagit röntgenbilder också. Eventuellt kan det bli fråga om en TPLO-operation av knät inom kort. Chenin har nämligen fortfarande ont och veterinären tycker inte det är ett värdigt liv. Christoph verkar vara en bra veterinär. Han säger inte att det är upp till mig osv. Han berättar om riskerna och säger sedan vad jag borde göra. Chenins meniskel är till viss del borta och därför är TPLO inte optimalt. Men jag har å andra sidan inget val… Chenin haltar inte när hon går vanligt men ibland när hon går snabbare. Framförallt verkar hon ha ont i knät. Usch, man kan ju bli ledsen för mindre. Helvetet börjar om och det känns för jävligt. Jag är så ledsen för hennes skull.

Operation i mars ser det ut som. Chenin ska eventuellt opereras med en typ av operation som kallas tight rope. Den är mindre riskfylld än TPLO men å andra sidan inte helt beprövad. Lite mer funderingar lär det bli. Det är mycket just nu, alldeles för mycket. Från och med mars blir det massor att göra på jobbet. Jag känner mig redan kvävd. Men det brukar lösa sig, det är nog bättre om jag inte stressar upp mig.