Chenin.se

Igår var vi i stallet på kvällen. Ingen ridning eftersom det är så mörkt och blött. Jocke kom dit och vi tog en kort promenad istället. Tydligen blev det för mycket av det goda för Chenin för jag inbillade mig att hon hoppade mer på tre ben i morse än vanligt. Usch det är verkligen helt hemskt det här med Chenin. Hon har nu gått knappt tre år utan att vara 100 %. Det känns hemskt. Hon är glad men hela tiden understimulerad. Jag är så ledsen för hennes skull att jag gråter och klappar på henne hela tiden. Samtidigt går hon mig på nerverna för jämnan med sina galenskaper. Vi har ett speciellt band hon och jag som fortfarande finns kvar även om vi tjafsar hela tiden om småsaker som vi inte borde bråka om, som att man inte får springa, hoppa, leka dragkamp och fara omkring. Hon är så busig och rörlig hela tiden att man knappt kan förstå att det är samma hund som sedan reser sig med smärtsam blick. Det är som ett mörker för mig, jag vaknar oroligt nästan varje natt. Jag saknar henne så mycket att det gör ont. Önskelistan är väldigt enkel, kan hon bara bli frisk!

Ikväll är det rehab igen. Alla veterinärer och personal på djursjukhusen är så positiva. Hon rör sig bra, allt ser fint ut och jag ska se att den här operationen gör underverk. Varför känner inte jag så? Är jag blind för det numera? Eller är jag realist? För att bara ha gått 6 veckor så vet jag att hon rör sig riktigt fint, men varför har hon så ont när hon reser sig? Och varför försvinner det aldrig? Och varför hade hon det långt innan sista operationen?

Jag är rädd för att göra för lite och jag är rädd för att göra för mycket…

Det är mycket nu på jobbet. Inte så farligt med jobb men väldigt många kvällsaktiviteter, såsom ölkvällar, pubar, julmiddag, gruppaktivitetskvällar, arkiveringskvällar och studentmiddagar. Jag hoppar mycket eftersom jag har de två svart-vita att tänka på och allt annat man vill hinna med. Vissa saker måste man dock ställa upp på.

Igår blev det lydnadsträning på klubben. Chenin fick börja med lite platsliggning, konster i form av skäms och huvudet i backen och kontaktövningar. Choice fick sedan köra linförighet, inkallning, läggande, fjärr, platsliggning, hopp, tandvisning m m. Efter det fick hon busa med Tristan. Springa allt vad man kan över planerna och sedan tjura på Tristan för att han var kär.

Något viktigt som jag glömde bort i redogörelsen från helgen var att min framtand numera har ett hålutrymme nere i kanten efter att Tim träffat mig där. Det är väldigt vasst. Jag fick en chock när frågade Mikko om det syntes något, eftersom det plötsligt kändes konstigt mot tungan, och han svarade ja. Jag hade räknat med ett nej, särskilt från honom i egenskap av ägare till Tim.

Jag kryddar inlägget med lite bilder på den sötaste, som aldrig någonsin under sina 12 år har knockat någon.

I strålande sol och klarblå himmel åkte jag i lördags till Hägerstalund för lite spårning med tjejerna. Chenin fick ett korv/ost-spår på en gräsmatta som blev avbrutet halvvägs av min dåliga parkering. Vi tog sedan upp det igen och så fick hon gå det fram och tillbaka. Även Choice fick ett gräsmatte-spår med två vinklar och tre föremål. Hon förstod först inte alls att det var ett spår men upptäckte det efter några meters planlöst springande. Lite rastning i spåret innan andra vinkeln (trots rastning innan…) vilket gjorde att hon först passerade vinkeln och sedan fick leta sig tillbaka. Alla föremål tog hon så jag var nöjd. Efter spåren tog jag ut hundarna för lite fotografering i det vackra vädret. Då kommer det en man cyklande som på engelska frågar om han får fota mig och hundarna, jag svarar att han får fota hundarna men inte mig. Märklig händelse! Chenin låg kvar där jag lagt henne men skällde konstant medan han fotade. Varken argt eller glatt, mest oroligt för vad han gör där. Efter spår och fotografering åkte vi till Bro för vallning hos Ingrid. Jag mötte upp Mikko och Tim på macken innan och Anna och Sofie med blåa prickar på plats. Det var även en del andra där såsom Anders, Pia och Tina. Choice fick två pass i ankhagen. Första passet övertaggad och tänd till tusen, provade först i koppel men det blev bara sämre. Jag försökte tajma rusningarna men det var svårt. Hon gör mycket rätt vad gäller full kontroll, samlande och balans. Hon var duktig på att hålla dem vid oss trots deras stora drag mot ena sidan. Däremot har hon har helt fel attityd och varje vändning när hon får huvudena mot sig så gör hon tjuvrus. Andra passet, med Ingrids fina Spelsaufår, fick vi låna den bekanta paddeln av Anders och då gick Choice riktigt fint med lagom tempo men fortfarande full kontroll och känsla för drag och med inställning att hålla de spretiga Spelsau-fåren samlade. Detta pass kändes verkligen som ett stort genombrott, vet inte varför men känslan genom hela var så bra och allt bara flöt på. Även om hon inte håller ut avståndet tillräckligt så är jag ändå imponerad av hur långt hon springer ut i svängarna för att hålla dem. Vi behöver nog ha med paddeln eller liknande ett tag framöver så hennes inställning blir rätt. Hur kul som helst var det i alla fall och det tyckte vi nog alla som var där.

På vägen hem stannade jag i Kista centrum för att luncha med Hebbe och handla present till Marc. En jacka och två par skor inhandlades också snabbare än kvickt. Sedan var det hem och duscha innan vi lämnade Choice hos föräldrarna och sedan åkte på middag hos Marc. Jocke, Nattis, Erik och Diana kom också dit. Chenin fick följa med och smaka på det mesta. Nöjdare än nöjdast var hon nog över att få egen tid med hennes vänner.

Idag har vi varit iväg och joggat. Jocke och jag sprang lätta 5 km i Ursvik. Lätt är dock fel ord att använda för det var tungt så man ville kräkas i uppförsbackarna. Det var nog bara Choice som tyckte det var lätt och kul uppenbarligen. Väl i mål la jag ett korvspår till Chenin medan Choice fick träna lydnad och uppletande. Uppletandet gick dåligt, jag hade inget tjänstetäcke och dessutom fick Choice följa med och valla, hon förstod ingenting utan sprang runt och letade överallt efter ingenting, säkert 100 meter bort. Jag fick köra lite retning för att få henne att förstå och leta koncentrerat i korridoren. Lydnaden gick desto bättre. Hon gick verkligen fotgåendet som en klocka. Hon kan verkligen gå fint när hon lägger manken till och har fokus med. Jag märker dock att vi tränat svängar alldeles för lite och att hennes bakdelskontroll kan vara obefintlig. Lite lägganden, fjärr, inkallning och ingångar blev det också. Moment som jag måste ta tag i är rutan, vittringsapportering och framförgående. Tänker på det jämt men gör väldigt lite åt saken. Chenin gick sitt spår noggrant och fint – inga konstigheter. Som vanligt kastar hon sig ut i sitt 80 cm långa koppel innan hon inser att det finns korv och lugnar ner sig betydligt. I morse gick vi runt Löt med Anna och hundar. Vi gick dessutom dit och hem så nu är jag väldigt orolig för hur Chenin kommer må. Det där stelheten när hon vilat en timme vill inte ge med sig. Och det ger mig en klump i magen.

I ett svep var veckan förbi och det blev helg igen. Lika bra det! Vi hade en väldigt typisk vecka utan några skandaler. I måndags var vi till klubben för första gången sedan operationen. Chenin var galen minst sagt. Till dagens stora ära hedrade, utöver de vanliga Anna, Malin och Sofie, även Lisa och Mikko med sin närvaro. Lisa hade med sig lilla sheltien Lakki som framstod som en katt bland de 7 hermelinaussiesarna (Dalton är ju alltid det). När vi fick så trevligt besök blev lydnadsträningen förstås lite lidande. En platsliggning styrde jag dock snabbt upp och den kunde vi varit utan. Choice sprang upp när Lisa lekte med Lakki på planen brevid och Chenin ställde sig upp innan jag sa nej. Tur att man står så nära dem fortfarande. Choice fick även lite annan träning med betoning på lite. Framförallt koncentrationsträning eftersom det är den som brister när det blir så mycket kul, men även fjärr, läggande, fotgående och apportering. Apporteringen har verkligen lossnat efter lite paus från den ett tag.

I tisdags var vi hos Gustur. Chenin vantrivs så oerhört i stallet eftersom hon får vara i omklädningsrummet med ett ben när jag rider ut och det gör henne väldigt stressad att vara ifrån mig, så hon är lite övertaggad fram till jag lämnar henne vilket är enormt frustrerande. Stackars min fialotta! Choice red med ut och mitt i allt mörka blöta väder var det ändå lite mysigt.

I onsdags var det rehabdag och Chenin fick gå lika länge i treadmillen som förra gången, dvs 9 min, med två pauser. Lite streching blev det också. Hussen är snäll som håller oss sällskap dit varje onsdag. Nästa onsdag blir dock sista gången på Södra djursjukhuset, efter det byter vi till Albano som är lite närmare innan vi slutligen kan börja simma i Arninge/Sundbyberg och Bro (där vi fått presentkort av Malin på totalt 6 gånger).

I torsdags stod det jogging på schemat. Chenin fick en promenad runt kortaste löt (tillsammans med Anna, Dalton, Doc, Jocke och Choice) och sedan var det jogging runt båda sjöarna som gällde.

I fredags var det Idolkväll, något jag verkligen sett fram emot efter Toves grymma uppträdande förra veckan med ”I wish I was a punkrocker”. Calle var helt underbar.

Efter en helg fullt av aktiviteter konstaterar jag att jag bara fått 11 timmar sömn. I fredags kom Kim och Annica med Mido över för att kolla på Idol och film. Mido lämnade lite rester efter sig på mitt 2000 kr-överkast. Tackar för det! Jag satt sedan och fixade med föräldrarnas julklapp (avslöjas senare) till sent på natten. Jocke sällskapade sedan på spårningen i lördags. Choice fick ett långt spår (för att vara hon), runt 500 m, med 4 apporter och Chenin ett kort korvspår. Jocke filmade båda spåren. Chenin gick sitt utan konstigheter, fram och tillbaka. Choice rusade sitt, det verkar vara den hastigheten hon vill hålla. Jag tycker dock inte den är ultimat, vilket bland annat hennes miss av samtliga fyra apporter visade. Hon spårade bra men eftersom hon missade alla apporter kände jag mig grinig i efterhand. Helt klart inte hennes bästa spår. Jag ska försöka hålla tillbaka mer nästa gång.

Efter spårning tog vi snabbspringning runt kortaste löt bara för att ha gjort det, innan Hebbe och jag åkte till farfar för att fira hans 92 årsdag. Hundarna kommer in som två flåsande galningar och man känner hur de är utom kontroll, men efter hälsning på alla och det är speciellt den nära familjen som gör dem knäppa, lugnar de snabbt ner sig. Båda hittade en favorit i form av en gubbe som satt på golvet. Där låg de brevid honom på rygg och tiggde klappar och hårade ner hans kavaj.

På kvällen fick hundarna vara hos föräldrarna när Hebbe och jag åkte till Issen och senare vidare med Nattis och fler till ängby för karaoke. Det kändes som ett klokt val att ta bilen. När jag kom hem fortsatte jag dock att dona med föräldrarnas julklapp så jag somnade inte förrän fem på morgonen.

Igår söndag åkte jag först och hämtade upp en väldigt förvirrad men rolig mormor som jag aldrig trodde jag skulle få påklädd. I samband med att mormor och Chenin lämnades av hos mamma, där det skulle bli mycket tjänstgöring i köket till deras lycka, hämtade Lisa upp Choice och mig för att åka till Ingrid i Bro och valla. Dit kom även Linda och Modja, Cecilia och Puck, ett antal aussies som gick kurs för Pia samt Anders och hundgäng. Choice fick tre pass, alla för första gången utanför fållan. Jag började i koppel för att få rätt attityd och det gick mindre bra. Det blev mest en kamp som jag inte kunde vinna. Jag släppte sedermera bara för att märka att lyhördheten i fållan inte var lika stark utanför. Hastigheten var också allt annat än önskvärd. Det kändes som ett okontrollerat pass som jag behövde analysera och fundera över för att komma vidare med. Nästa pass hade hon lugnat sig betydligt. Jag lät henne gå i full koppellängd och sa stanna innan rusningarna kom. Jag tyckte också hon gick bättre lös. Stanna är ett ganska välfungerande kommando som lugnar ner hastigheten. Jag kände att det gick framåt från första passet även om det kanske inte direkt var något björnkliv. Det som är svårt är att tajma när hon gör sina rusningar som ofta slutar i nafs. Det är svårt att få stopp på dem utan att gapa åt henne, vilket är trist. Till tredje passet lånade jag en paddel. Det räckte att förstärka vid ett tillfälle så ändrade hon attityd markant och jag gick från ciruksdirektör med fåren cirkulerande på rad till fåraherde. Vi tappade fåren en gång och så låste dem sig i hörnet men annars kändes det mycket bra. Att fåren låste sig var Choice och mitt fel eftersom de blev stressade av att inte ha någon flyktväg. Choice går ju hela tiden upp och balanserar och håller gärna fåren så istället för att få ut dem ur hörnet fastnade de än mer, men envisa som vi är klarade vi till slut av att själva få ut dem. Nere på motsatt sida från låsningen, där vi tappat fåren, jobbade Choice jättebra med att hålla både balans och gå upp och kompensera för fårens drag tillbaka till tryggheten. Jag känner mig himla nöjd med hennes djurkänsla idag. Att tänka på: hur jag gör när jag släpper henne från början, vara konsekvent om jag sagt stanna, om vi tappar fåren – alltid gå tillsammans till stora flocken, ha ett mål när jag går in, använda något som förstärker mitt NEJ, träna mycket stanna i kopplet för att hon ska få en lugn inställning. Tack Lisa för skjutsen och Lisa och Linda för att ni orkar höra mina amatörmässiga analyser av vallningen – skönt att ha er att bolla med.

Efter vallning blev det middag hos föräldrarna innan jag insåg att jag måste hem och städa. På väg in i garaget åkte det en beige kombi (kanske volvo) bakom mig och precis innan jag skulle svänga in på min parkeringsplats till höger slänger jag en rutinblick i backspegeln bara för att upptäcka att kombin pressar sig in på min högersida och kör om mig. När den passerar mig skriker föraren, jag blir rasande eftersom jag tycker det är han som gjort fel och tutar argt tillbaka. Efter att jag svängt in ser jag att han stannat längre fram och kommer mot mig skrikandes om att jag borde lära mig använda blinkers. Jag kontrar med att han inte borde köra om på insidan. Han kallar mig idiot och jag kallar honom idiot. Då blir han vansinnig och springer fram, hyttar med näven, skriker, säger att han vet att jag gått i Vasalund och har hundar (som vrålar i bilen förstås), säger att jag kan ju hämta min pojkvän om jag vill (?), säger att han fan ska sno min bil, att han ska ha min bil nu, att han ska ta min bil och våldta mig, säger att jag inte ska komma undan bara för att jag är tjej och stinker sprit. Som tur var kom hans alkoholiserade (och nerknarkade?) kompis och håller fast föraren. Kompisen kände jag igen, undrar om han inte varit klasskompis med min äldsta bror, kan heta Robert eller något och har utstående ögon. Båda hoppar in i bilen och drar. Jag hinner inte se registreringsnumret så jag hoppar in i min bil och åker efter samtidigt som jag ringer polisen men det bryts, ett snällt par frågar samtidigt hur det är och påpekar att det finns kameror i garaget. Jag hinner ikapp bilen vid garageporten men de svänger ut så jag hinner bara uppfatta reg.numret till KUX975 (vilket tydligen var fel). Jag åker efter dem fast långt ifrån på Rissneleden (ringer polisen igen men det bryts) och ser att de stannat vid idrottshallen i Rissne. Jag ställer mig på en annan väg så jag kan se bilen på avstånd eftersom jag inte vågar köra ner. Jag ringer polisen för tredje gången och kvinnan sa att de inte kunde göra något om jag inte hade rätt reg.numret, jag sa att jag inte vågade svänga ner efter då bilen fortfarande var igång och personerna i, hon tyckte inte att jag skulle svänga efter utan istället åka därifrån. Jag frågade om de kunde skicka en bil men de hade dem inga resurser till. Så det var det! Tydligen är det inte så viktigt att det sitter en kraftigt alkoholpåverkad hotfull kille bakom ratten. Jag åkte hem, rätt uppskrämd. Efter samtal med min bror som är blivande polis tyckte han att jag skulle göra en anmälan för olaga hot så jag ringde polisen igen. Denna kvinna tyckte det var vansinnigt att man inte skickat en bil när jag ringde tidigare. Hon skulle be någon svänga förbi men då hade det redan gått en halvtimme.

Jo men jag var nog kanske lite väl pinsam. Jag är så rädd om Chenin att jag blir panikslagen av sådana händelser. Det känns som att man ibland saknar hämningar, jag blir både arg och ledsen. Men olyckor händer ju faktiskt. Jag har också haft snälla hundar som älskar allt och alla som fått hälsa i stort sett ohämmat. Jag har också trott på att hundar löser det bäst själva. Så lite förståelse för okunskap har jag därför. Jag har själv mina hundar lösa och kan själv vara dålig på att respektera andra. Vad som dock skiljer sig åt är att mina hundar aldrig får springa fram till okända hundar och inte heller nästan-springa-fram (som vissa småhundar ofta tillåts göra). Dessutom är jag extra känslig för hur hundar och ägare beter sig. Håller någon sin hund kort och går undan så tar jag också in hundarna vid sidan. Om folk däremot vill att hundarna ska hälsa (det är ju inte speciellt svårt att läsa av) låter jag mina hundar gå mer fritt eftersom det då inte verkar störa ägaren, men ändå får de aldrig gå fram utan bara ta steg i den riktningen. Nåväl alla är olika, men att vi inte ville ha sällskap var nog rätt uppenbart och att man inte gör något för att stoppa hunden förrän den är nos-mot-nos tycker jag är dåligt.

Jag känner mig totalt utsliten och trött. Helg ja tack med spår, jogging, vallning,kalas, karaoke och inte ett uns jobb.

Chenin Kinin

Choice Choisan Poisan Poison

Jag erkänner att jag nog är lite knasig. Det sprang fram en setter till oss i garaget på hunddagiset trots att vi alla tre talade om att vi inte ville ha honom där. Ägaren kom till hans undsättning när jag började sparka i luften mot den. Jag sa, eller snarare skrek, vad jag tyckte om hundar som springer fram. Jag tog även till några mindre väl valda ord, som inte lämpar sig att nämnas i bloggen, i min hysteriska framtoning. När jag väl fått tyst på fröken polis och kunde uppfatta vad ägaren sa mumlade han om att hunden slitit sig. Jag bad skamset om ursäkt och förklarade att Chenin var nyopererad och inte fick utsättas för hundmöten. Så pinsamt. Samtidigt undrar jag i efterhand om hunden verkligen slitit sig; den såg ut att gå väldigt lössläppt längre bort och om den var lös och olydig (vilket inte gick att missta sig på), varför försökte han inte fånga in den då? Och varför sprang han inte efter när den var på väg mot mina skällande hundar? Jag vet ju att det är jag som har största problemet med hund som inte gillar att andra hundar springer fram när hon själv är i koppel (vilket inte går att bota i nuläget) och därför försöker jag ha full förståelse för att folk där vi bor gärna vill att deras hundar hälsar (ingen kan ju veta att Chenin inte gillar det). Men när det är så uppenbart att mina hundar inkl jag inte vill att de ska hälsa, hur tänker man då? Det kan ju lika gärna vara en pitbullhane som sliter hans fromma setter i stycken. Någonting säger mig att han lagt manken till och sett till att hunden inte sprang fram i en sådan situation. Jag tycker bara att det är så respektlöst när man inte gör allt för att förhindra det, särskilt som det är uppenbart att Chenin är i en trängd situation. Varför är folk så dåliga på att läsa hund? Nog om det, eftersom det var mest pinsamt för mig med tanke på de ord jag använde. Men ibland ser man bara rött… Jag berättade för Jocke som helt chockad utbrister: ”Allt som hände var att hans hund slet sig och sprang fram, och du går i taket för det?!” Själv skrattade jag så jag knappt fick fram ett ord. Men rent principiellt har jag helt rätt, även om jag passerat åldern för när det är ok att impulshandla (som de sa på tv). Och vad är setterns problem? Hunden har uppenbarligen lika svårt att läsa hundar som ägaren har. Fördomarna haglar som ni hör mot korkade raser…

Vi var på rehab i onsdags igen. Det känns som att mina kvällar försvinner på saker som är mindre roliga för alla inblandade. Chenin gick 3×3 min i treadmillen. Igår fick vi däremot lite härlig kvällstid. Chenin firades med märgben och 20 min promenad runt kortaste delen av Lötsjön för första gången sedan operationen. Jocke och jag sprang sedan hela Löt med Choice. Vi människor joggade och Choice röjde runt hysteriskt med all energi hon hade inom sig. Efteråt blev det lydnadsträning för Choice, massage av Chenin samt tillagning av kantareller. Jag gav bort en del till mamma och Jocke i förrgår och tänkte ta hand om resten själv, men nu har jag fått nog av att rensa så resterande står på balkongen i väntan på att få komma i mammas ägo. Jag har ätit kantareller så jag mår illa av dem och gett hundarna en del också för att sedan få reda på kilopriset på kantareller av mamma.

Återbesök hos Lennart i måndags gick bra. Det var långt att köra i en bil utan värme men Hussen höll oss sällskap. Läkningen hade gått bra och allt såg fint ut, hon rör sig bra och tydligen var det inte helt ovanligt att de har ont på morgonen som Chenin har. Däremot blev de förskräckta när de hörde att Chenin gått 18 min i treadmill utan paus. Jag fick snabbt betala för ett samtal med rehab-personal som meddelade att det var på tok för länge. Nästa gång, vilket är tredje gången ikväll, ska jag säga till att hon bara ska gå 3×3 min. Jag hade en dålig magkänsla om tiden men man litar ju på de som är experter, eller utger sig för att vara. Det var väldigt trevligt att vara där på kvällen. Det kändes mer personligt. Sköterskan frågade om jag ville ha kantareller och så fick jag flera kilo, en hel elgiganten-påse fylld. Så himla gulligt och jag sa att något måste man ju få för det tusenlappar jag betalade denna gången.

Så igårkväll åt jag kantareller tills jag mådde illa och ändå rörde jag bara en bråkdel av det som fanns i påsen. Jocke och mamma ska få ikväll och resten fryser jag in. Således stort rensningsprojekt ikväll. Igår kväll åkte hundarna och jag förbi Gustur, tog in, bostade av och gav mat. Det mörka kvällarna lockar ju inte direkt för aktiviteter såsom ridning och dessutom var Chenin riktigt dålig på morgonen så det kändes helt fel att rida. Dels var Chenin fortfarande groggy på morgonen, dels väldigt halt. Det kändes riktigt jobbigt men imorse såg det istället riktigt bra ut.

Varning för skrytinlägg (alltså värre än vanligt). Anna och jag var i Kista och tränade idag. Doc och Choice fick köra uppletande. Båda gick skitbra rent ut sagt. Choice fick börja utan retning och det kändes mycket bra. Sedan fick hon göra en omgång med två skick på rad. Vid andra skicket kom Choice styrka verkligen fram. Hon är helt fantastisk på att aldrig ge upp. Hon letade efter den lilla ankan i flera minuter, kämpade och stretade, in och ut i korridoren, innanför och utanför upptrampade områden. Efter en lång stund kom hon in till mig och jag berömde för ett bra jobb då vänder hon ut igen och fortsätter utan omskick eller något – ger liksom aldrig upp av sig själv. Hon sprang som en pajas också, verkligen söt. Och till slut fick hon nos på föremålet, så allt letande belönade sig. Jag måste verkligen se till att aldrig störa hennes självständighet varken i uppletandet eller spåret för hon är verkligen fantastisk. Det hon fortfarande är dålig på är att komma till mig med föremålet, ofta ska hon ta ärevarv och flamsa runt när hon väl kommer nära. Men vi jobbar stenhårt med det. Hon jagar mig och när jag håller ut handen trycker hon saken i handen i utbyte mot godis.

Chenin fick sedan ett godisspår på ca 100 m. Hon började med att bete sig helt galet hetsigt från det att hon kom ur bilen. Men väl underspårandet gick hon lugnt i skritt. Vi tog spåret tre gånger och det var utan konstigheter.

Därefter fick Choice sitt spår och där har jag inte heller några anmärkningar. Det låg knappt 2 timmar, började på äng och slutade i skog. Vid starten fick hon syn på fåglar och det är verkligen något som gör damen fullkomligt okoncentrerad, men jag släppte på henne ändå och det gick bra. Första vinkeln letade hon fram och tillbaka och runt i innan hon hittade rätt men jag gick med hela tiden och gav inga hjälper. På ytterligare ett ställe kom hon av sig men likaså där knallade jag med trots att jag såg att det var fel, lät henne t o m tro att hon hade häng efter sig, men hon är stark, vänder om själv till det ställe hon hade spåret och fortsätter målmedvetet.

Två olyckor har vi dock haft hos föräldrarna. Vi var där både igår och idag. Chenins sele fastnade igår i en låda så den far ut och landade med ett brak på köksgolvet, något deformerad. Och idag fastnade Choices halsband i diskmaskinen när hon stod och slickade disken i vanlig ordning så hela korgen åkte ut över köksgolvet, landade med ett brak och kraschade ett antal tallrikar a 275 kr/st…

Nej men det är trevligt att bo i Stockholm. Anna och jag bestämde att en kväll på metropol vore trevligt efter lite lydnadsträning och idol. En minut tog det väl innan vi fick sällskap på krogen. Det brukar vara så när två tjejer går ut. Efter mycket gratisdricka som vi faktiskt försökte slippa och karaoke i form av allsång till vår Let me entertain you slutade kvällen blodig med ett spräckt ögonbryn utanför. Dock inte på någon av oss utan på vårt tillfälliga sällskap. En knivmördad i Kista också. Inget mer att tillägga.

Men lydnaden gick bra. Först en övertaggad Choice och senare lätta koncentrationssvårigheter.

Idag blev det spårning. På rehab i veckan sa de att Chenin fick börja spåra. Ett kort korvspår blev det för henne i riktning mot bilen. Trots fryst korv eftersom ägaren aldrig lär sig att tina den i micron innan, spårade hon relativt lugnt. Hon fick ta det 20 meter korta spåret tre gånger och hela tiden gick hon lugnt och letade korvbitar. Choice fick ett kort ängsspår för andra gången i sitt liv. Förra gången var när de hade noskvalster och det tog hon under all kritik – toppat som hennes sämsta spår. Denna gång var det inga konstigheter. Choice gick som en klocka, kanske något högt tempo. Andra skulle kanske säga alldeles för högt tempo men jag gillar ju (läs: är van vid) högt tempo. Spåret korsade en uppkörd ängsväg och där kolla Choice snabbt båda hållen och fortsatte sedan i spåret. Pinnen tog hon men godisskålen missade hon konstigt med bara någon meter. Som tur var hade jag gjort en spetsvinkel därefter och lagt en boll (som hon skulle få ta beroende på hur hon gått). Det jobbade hon riktigt snyggt och blev överlycklig över sin boll. På typiskt Choicevis sprang hon runt och kastade den i luften utan en tanke på att komma till mig förrän jag ropade. Jocke hade lagt ett skogspår på 200 meter som Choice tog i flygande fart utan att missa en vinkel eller de två apporterna. Hon avslutade spårandet med att kampa sönder min jacka och bita hål i mitt pekfinger. 

På eftermiddagen lämnades tjejerna av hos mamma medan Hebbe och jag fortsatte till Råsundastadion för att kanske kunna se AIK-IFK. Några biljetter hade jag dock inte orkat köpa, planerad som man är. Vi var nära att hamna på Norra Övre men lyckades köpa biljetter till nedre på gatan. Underbara härliga lag, alltid är vi med er. Det överlägsna svart-gula laget slog blåvitt under dundrande lagsånger och här därmed inte bara vunnit allsvenskan utan även cupen och således tagit dubbelseger i år. 11 år sedan de senast var allsvenska mästerare och första gången någonsin som de vunnit dubbeln. I år har de dessutom inte förlorat ett derby och snart skickat ner både Djurgården och Bajen till Superettan. Championsleague här kommer Gnaget!

Givetvis var firandet av AIK en självklarhet i måndags. Jag har dessvärre inte jättemånga vänner som är lika mycket AIK-fans. Många småhejare, galet fanatiska storhejare, djurgårdare, göteborgare och annat löst folk. Gymnasie-Anna och jag gick i alla fall dit. Hon med sitt årskort lite mer intresserad av sporten och spelarna och jag lätt vill-stå-mitt-i-klacken-hysterisk. Vi stod på södra med barnfamiljerna under fyrverkerierna men sprang sedan på utsidan ikapp spelarna till norra, där det var mycket bättre drag, och hann precis till vågen. Det var ett härligt och personligt firande samtidigt som det var stort och pådraget. Alla glada och nu är det bara cupen kvar att vinna på lördag, även om det förstås spelar mindre roll just nu. Väl hemma hos föräldrarna undrade jag hur det gått med fyrverkerierna, eftersom jag så fort jag hörde dem bannade mig för att jag lämnat hundarna i Solna och inte med hussen. Det har varit oroligt sa mamma (chock 1): först ville Lazy inte in, sedan ut fast ändå inte… ”Ursäkta om intresset är svalt för hur en gammal extremt nervig och ibland alltid rädd björn reagerade på firandet” sa jag. Jaha, nej de andra verkade inte märka något. Skönt! Jag tog ut Choice på en egen tur med Anna och nej hon var alldeles för lycklig för att märka av de få fyrverkerierna.

På tisdagen var vi som vanligt med Gustur. Choice fick följa med på tur i mörkret. Jag höll Gustur hårt när vi vände hemåt för jag vill inte veta av något rusande. Han var irriterad men uppförde sig (chock 2).

I onsdags ringde jag dagis och frågade om allt gått bra med tjejerna idag. Nej det har det inte svarade ägaren (chock 3) men var tvungen att återkomma. Oj vad rädd jag blev. Det som hänt var att Chenin öppnat avspärrningen till Choice och gått in där. De sitter åtskilda med kompostgaller som jag satt fast. Förmodligen hade de varit ihop en halvtimme och mycket troligt haft lite brottning. Inte helt bra för ett brutet ben men ingen fara på taket, de har inte kunnat rusa runt ihop bara kelats vilket de gör varje morgon och kväll. På kvällen bar det av söder om stan till södra djurkliniken för tread mill. Denna gång gick Chenin 18 min utan paus. Det kändes mycket och hon var påtagligt trött efteråt. Allt såg bra ut och ingen hälta. Som vanligt går hon fint men avlastar när hon står och är stel när hon reser sig.

Chock 4 är att min närmsta kollega har fått gå. Även om man utåt sett är social så tar det himla hårt när man ”förlorar” någon man fäst sig vid, kommer bra överens med och lärt känna djupare. Jag klagade t o m för chefen när han var tvungen att byta skrivbordsplats så vi inte satt jämte. Jag har väl en släng av ADHD eftersom jag har så svårt för förändringar.

Det var min vecka det. Ikväll ska det bli lydnadsträning i snöblandat slask med en förmodligen slutförd Choice. Eftersom flickorna inte ska sitta ihop nu på dagiset pga det som hänt så leker Choice med gråhunds-Hulken hela dagarna.

Vi ser hur solen stiger över Råsunda,
vi ser hur Hovets is e´ blank och klar.
Och bönderna dom gapar utav fasa,
och snutarna dom spejar och dom tar.
Vi ser dom svarta tröjorna i AIK,
vi vet att alla vägar bär oss rätt.

Ibland så kan det blåsa kalla stormar,
ibland kan himlen vara ganska grå.
Men när det gäller laget som vi älskar,
så skiner solen snart på oss ändå.
Vi hört om stora tider som har svunnit,
vi vet att snart så är det dags igen.

Vi följer Gnaget genom livets skeden,
vi minns de sköna stunder som har flytt.
Och varför sörja tider som passerat,
för allt det bästa är det som är nytt.
Och aldrig ska vi glömma segersången,
den sjunger vi tillsammans om igen.

Å vi e AIK,
å alltid e´ vi med er,
och alltid ska vi se er ta poäng.