Chenin.se

Idag fick vår älskade Maro somna in. Jag känner mig alldeles tom inombords och fortfarande är det så overkligt. Inga ord kan trösta sorgen hos Ingrid.

En sen uppdatering kommer äntligen. Jag skyller på att Hebbe kom hem i måndags efter två veckor i sydafrika. Förra torsdagen var Anna och Dalton hos oss och kollade på Idol, men mest av allt åt vi massa onyttigt snacks. På fredagen var Lisa och Loi hos oss för att sova över. Loi försökte kissa på utrustningen i vardagsrummet. Enligt husse steg Chenin rejält i aktning när hon sa till Loi. I Lois värld blir man inte tillsagd av andra hundar så det försökte han säga till Chenin, men se det örat ville inte Chenin höra på. Hursomhelst lär Loi inte säga det fler gånger, i alla fall inte till Chenin. Stackars Loisan är van att få vara herre på täppan hemma, men med Chenin är det nya bullar. På lördag morgon bar det av till västkusten och då även med Anna och Doc i bagaget. Vi åkte först och hälsade på Chenins uppfödare efter överläggning om hur vi skulle fördriva tiden på bästa sätt. Ett kärt återseende av Chessie och Figge. Söt-Figge personifierar impulsiv hela tiden. Därefter tog vi oss efter att jag hade propsat på småvägar fram till Vårgårda. Man måste ju få någon utmaning i livet och för omväxlings skull var Lisa en utomordentlig kartläsare. Anna satt mest och var orolig för att inte få någon mat. Enligt egen utsago borde Jakob skickat med en lista hur man sköter om Anna på bästa sätt med mattider osv. till Lisa och mig när vi lånar henne över helgen. Godisstopp var inte tillräckligt så efter hot om svimningsanfall och fruktansvärt temperament stannade vi äntligen och köpte med mat från en italiensk restaurant. Därifrån var det inte långt till Emelie och Vinnas fint belägna hus. Appellplanen syntes från vägen och skogen låg alldeles invid husknuten. Tillsammans med Emelie och Vinna blev det en skogspromenad som mest gick ut på att grabbarna överrumplade stackars Vinna, och vi som trodde de var trötta efter mötet med Chessie, Chenins mamma. Jag tror grabbarna tog chansen när Chenin inte var i närheten. Sånt där trams skulle aldrig hon tillåta. Efter installation av hundar och packning i vårt tilldelade gästrum korkades vinet upp. Det behövs vanligtvis inga förfriskningar för att diskutera aussieavel, meriter, träningsmetoder, öron, färger, MH, dåliga vanor men det är trots allt bara lördag en dag i veckan. Att Emelie skulle upp tidigt och hålla kurs hela dagen kan man alltid förneka till larmet ringer. Men morgonen började kanon efter en natt där Chenin varit snäll trots flåsande Loi brevid. Familjen Vinna bjöd nämligen på utsökt frukostbuffe och vi kunde förstås inte motstå. Emelie försvann sedan iväg medan vi ordnade klart med allt och tog ut Vinna för lek och träning, givetvis med ägarinnans tillstånd. Att ta med henne till Stockholm gick dock inte för sig lät husse meddela men sheltisarna bjöds billigt ut. Efter avsked gick resan vidare till Riitta, Docs uppfödare, där det bjöds på god fika och glada hundar. Vad som skulle vara en snabb visit tog snabbt flera timmar i anspråk. Tänk vad tiden går fort när det finns aussies i närheten! Tidsoptimist som man är, långsam matlangare på MAX och köer på hemvägen gjorde att jag missade SASK styrelsemöte. Typiskt! Jag som ansåg att jag hade massa tid. Jag fullständigt försvann in i mörkret när jag la mig på soffan brevid Chenin vid hemkomst. Vilken trevlig utflykt, tack alla inblandade!

I helgen har vi varit på Sverigetur. Första stoppet var hos mamma Chessie. Utförligare rapport är att vänta.

Jag har haft kurs i dagarna tre. Skattekurs 2 heter den och känns rätt grundläggande. Chenin var igår hos Ken för första gången på länge. Givetvis hade hon varit uppe i möblerna och såg ut att ha lite ont på kvällen. Idag har Ken fått förmaningar av mig så jag hoppas på bättre nyheter. Igår kväll kom Nora och Marcus förbi och kollade på idol. Det var trevligt!

Äntligen är stygnen tagna, ett steg i rätt riktning. Lisa och Loi följde med till Strömsholm igår eftermiddag där stygnen skulle tas. Vi passade på att spola analsäckarna också. Notan slutade på 1 300 kr plus bensinpengar – bara att titta på Strömsholms parkering verkar kosta pengar. Och jag som lät mig övertygas att åka dit istället för till Albano för att det ingick i operationspriset. Inte heller är de rädda om ens tid på Strömsholm, två timmar och köa för allt innan vi kom därifrån. När vi ändå besökte Västerås passade vi på att besöka Tina, Håkan och deras fina hundar på Blue Wingfire. En massa valpgos och en hel del träningsprat över god paj så hade tiden runnit iväg helt för oss. Klockan hann bli sen innan vi landade hemma och stackars Lisa hade då ännu längre hem.

Stort tack till Tina och Håkan för gästfriheten och förstås till Lisa som alltid är en förträfflig sällskapsdam!

Helgen är snart till ända och mitt humör är på topp. Chenin mår mycket bättre, hon går helt rent och verkar inte ha ont. Jag mår bättre för att jag fått komma ut lite mer, bl a har jag lyckats hinna med tre rundor med ”lånisarna” (det ord Anna använder för Rocco, Blossom och Banshee) runt Lötsjön. Idag blev det dessutom en promenad runt Lötsjön med Anna och Jakob med paus för fika på Gröna stugan.

Igår träffade jag upp Anna i Kista för lite spårläggning. Anna fick i uppgift att lägga ett längre spår till Roccisen och under tiden hann jag lägga fyra spår till de andra. Jag kunde inte motstå Chenins förväntningar så hon fick ett 10 meters spår på gräs preppat med godis och så en vante som slut. Jag tror min snutta uppskattade det mycket, framförallt att få odelad uppmärksamhet från både Anna och mig. Bansheen spårade helt okej, han är ju inte direkt någon bulldoozer i spåret – slarvig och osäker, men framförallt orutinerad. Rocco å andra sidan är som Chenin fast med 10 kg mer att ta till. Jag for som en vante och skrattade halvt ihjäl mig. Man kan inte annat än älska honom. Han var på spåret, blev för taggad så han trillade av, letade spår, hittade spår, föll av osv. Han vore verkligen en utmaning för alla duktiga spårinstruktörer. När man talar om att överjobba då är det som att tala om Rocco. Men ändå, vilken härlig attityd till att jobba! Doc, som är lite mer balanserad, gjorde ett kanonjobb med mig som ny spårläggare. Dalton hade dålig motivation i början och ville hellre jaga osynliga kaniner men sedan kom han igång mot slutet. Efter spårningen blev det en springtur och sedan en snabbdusch innan det bar av till mina föräldrar. Chenin och Banshee var med och för att undvika massa spring satt de fastbundna brevid mig i elementet medan vi åt. Jag kände att Chenin behövde vila lite och ibland tänker hon inte riktigt på det själv, speciellt inte hos föräldrarna. Efter att ha skjutsat hem mormor och hämtat Nattis och Nora satt vi hemma hos mig och förfestade lite innan vi åkte vidare till Metropol. Kvällens trevliga överraskning var att bli nypt av Kerstin och Casper när jag stod på scen och sjöng 9 to 5. Oj, vad länge sedan det var man såg dem. Vi fortsatte kvällen hemma hos några vänner till Kerstin och det var rätt trevligt även om de flesta gått vidare till Garbo. Nora följde sedan med hem och sov med oss. Jag i soffan och Nora på madrass brevid med Chenin sovandes tätt tätt intill. Nora är verkligen en favorit hos Chenin. Det har även Banshee blivit, vilket Nora konstaterade: Jag har aldrig sett Chenin så avslappnad med någon annan hund som hon är med Banshee. Kan bara hålla med, hon älskar nog att han är kastrerad och faktiskt inte intresserad av henne på ett sexuellt plan. Samtidigt är han inte alls låg och undergiven mot henne utan han sköter sitt istället. Idag kom Thomas och Kajsa hem och hämtade de vilda tre. Även om vi saknar Banshee här hemma är det lite skönt att slippa allt hår. Maken till hund att fälla. Jag är övertygad om att det blivit så sedan han kastrerades, han har dessutom tappat lystern i pälsen.

Det är dags för en uppdatering. Chenin mår mycket bättre och det är så skönt. Nu är det förstås omöjligt att hålla understimulerad uttråkad Chenin stilla. Inga häftiga rörelser sa de men varje Chenin-rörelse känns som en häftig rörelse.

I förrgår åkte Thomas och Kajsa till London så Rocco (labbe), Blossom (dalmatiner) och Banshee (aussie) lämnades av här. Med en glasdörr emellan Chenin och de hysteriska tre har det fungerat bra. För min del har det varit himla mysigt att ta långpromenader och få sällskap på joggingrundor runt Lötsjön. Igår passade Ken de tre medan Chenin var med mamma på jobbet. Ken tyckte det gick så bra att han åtminstone ville behålla två. Rocco och Blossom fick bo kvar där efter springtur med mig och det passade bra för Banshee och Chenin fungerar att ha ihop även i detta tillstånd. Chenin tycker om clownen Banshee.

Imorgon hoppas jag på att få tid att spåra med Rocco, vore kul att tävla högre spår med honom i höst!

Jag vågar knappt tillägga att Chenin gled upp i soffan idag. Jag har sett henne snegla mot soffan de sista dagarna, men mina väl placerade kuddar (och däribland en sittsäck) har hittills fått henne på andra tankar. Dessutom är vår matta mjuk att gosa ner sig i. Men idag, när jag satt i godan ro och jobbade på mina arbeten vid skrivbordet, hoppade hon upp på det stället som var mest kalt. Där gosade hon ner sig i kuddarna och gäspade förnöjt. Jag var inte lika tillfreds men vad gör man när det redan är gjort? Jo, man pussar på henne, viskar lite fina ord och lovar sig själv att nästa gång är man med innan, sedan dokumenterar man det med mobilkameran. Behöver jag nämna att Chenin mår bra mycket bättre än i måndags då allt kändes pessimistiskt och omoraliskt?

Igår när jag kom hem till föräldrarna för att hämta Chenin stod Lazy på gången och jag bestämde mig för att ta ett busrace med henne. Det måste vara många år sedan sist, det har bara varit hundrace de sista åren sedan Lazy blev pigg igen av Levaxinet. Vi sprang runt runt, hon i full rulle medan jag jagade henne. Precis när jag fick igång videokameran på mobilen tröttnade hon och gick inte att få igång igen. Söta Lusen! Idag fick jag fnatt igen ute med Banshee vid Lötsjön och tog värsta racet i hundrastgården. Han rusade runt morrandes och tyckte det var toppen. Chenin har alltid varit mer för att jaga än att bli jagad, dessutom kommer hon alltid ikapp och skäller ut en. Men att våga ropa på henne ordentligt för en inkallning vore en välsignelse. Chenin älskar att bli inkallad och det vill vi uppleva snart igen. Jag vill ropa högt för full hals utan att behöva tänka lugn, lugn, lugn. Jag undrar om det någonsin blir så? Som det är nu kan jag inte ens ropa på någon annan hund när Chenin är med.

Nu har jag bokat rehab och stygnborttagning. Vilket strul det ska vara med det också! På Strömsholm menar de att jag ska ta stygnen redan på torsdag, något som Albano m fl tycker låter tidigt, men har de sagt det på Strömsholm så… som de uttryckte det. Vad gäller rehab påstår Strömsholms reception att jag ska gå första gången i samband med stygnborttagningen, detta trots att veterinären i journalen skrivit att hon ska gå först efter 20 dagar (vilket låter mer rimligt i mina öron). Efter överläggning med Albanos rehabavdelning bokade jag rehab efter 20 dagar på Arninge djursjukhus.

Chenin mår nog lite bättre. Hon ler mer och kråmar sig oftare i mattan. Nu börjar hon dock bli uttråkad istället vilket innebär pip-ljud för att jag ska sitta bredvid henne och sedan rivsår på armarna om jag inte klappar henne. Lydig matte som jag är, gör jag precis vad hon säger. Jag masserar en hel del men det blir mest på högersidan eftersom hon väljer att ligga på vänster sida allt som oftast. Jag försöker vara positiv för det mesta men ibland sjunker man som en sten ner i mörkret när man känner att detta kommer ta evigheter och jag är så ledsen för hennes skull. Nu är det dags för en runda igen och sedan ska jag unna mig en springtur, jag börjar nämligen också bli uttråkad och då är det svårt att hålla humöret på topp. Ikväll ska Nora och Markus vara sällskap till Chenin och sova här så jag kan sluta upp till konferensen med resten av skattegruppen.

Chenin hämtades i torsdag. Hon har 17 häftade stygn på ryggen och ont som sjutton. Sedan i torsdags har jag mest legat på soffan med Chenin nedanför. Jag klappar och masserar henne och det är hon nöjd med. Så länge hon slipper resa sig så verkar hon må någorlunda. Var tredje timme ska hon dock ut och rastas. Att tvinga upp henne smärtar i hela hjärtat. Jag säger ingenting, gör ingenting, jag tittar bara länge på henne och går mot dörren. Trots minimala signaler förstår hon att det är dags och tar sig upp på skakiga bakben och krökt rygg. Väl ute går hon riktigt fint och med undantag för den rakade delen skulle en lekman inte se skillnaden. Men det är bara ett spel för gallerierna. Min lilla krigare veknar när hon kommer in i farstun. Hemma kan hon visa sina svagheter.

I morse åkte Hebbe till Sydafrika för certifierad .Net-utbildning i två veckor. Chenin och jag ska ta det lugnt under tiden. Förhoppningsvis är läget mycket bättre när Hebbe kommer hem och han slipper se den värsta perioden.

Avslutningsvis, Googles nya webbläsare Chrome är tydligen det nya. Knappt hade det släppts förrän Hebbe uppdaterat min dator. Jag får erkänna att Chrome verkligen är bra även om det ännu finns en del buggar.

För att tänka på annat än min lilla Snutta har jag idag bokat ridning. Så efter jobbet bär det iväg till Bögs gård och turridning på Islandshäst. Idol måste jag försöka spela in. Jag vill ju inte missa premiären… För övrigt är det som att leva i en bubbla i väntan på morgondagen. Stackars plutt som inte vet att jag kommer men samtidigt kanske skönt för mig att slippa se henne i värsta tillståndet.

Chenin har vaknat från opererationen. Hon äter, vill ut, står på benen, är pigg, glad och vänlig mot vårdpersonalen. Jag känner lättnad över att min lilla fighter är tillbaka. Ryggen är opererad för L7S1. Hon har gått med det länge vilket, förutom en otrolig smärta, medfört att ländkotan blivit förkortad, hon har fått ärrvävnad, artros och broskbildning, nerverna i ryggraden var helt ihopklämda liksom en av diskarna. Lennart Sjöström opererade henne genom att borra hål i ryggraden för att släppa på nervtrycket, ta bort spondylos och klämma ut vätska ur disken. Operationen var inte helt lyckad eftersom de inte vågat släppa på trycket för nerverna som leder till bakbenen pga risk för att skada dessa. Chenin får förmodligen komma hem på torsdag och hon är efterlängtad!