Chenin.se

Så gött med ledig måndag! Full rulle blev det med cellprovtagning på morgonen, följt av hundträning i Kista. Promenad samt spår i vanlig ordning, fast dagen till ära i ordentligt regn. Chenin fick ett lite längre korvspår med 10 steg mellan bitarna som hon gick noga och bra. Choice fick ett kort spår, ca 300 m en timme gammalt med en spetsig vinkel och ett fåtal högt uppsatta snitslar som dagen till ära klipptes ner eftersom hon i lördags stod med frambenen på träd och markerade snitslar. Jag passade också på att räkna min stora påse med snitslar och fick det till ynkliga 21 kvar… Två toarullar med korv markerade Choice fint. Störning i form av 2 hundar som passerade över spåret precis innan påsläpp fick vi också. Vid ett ställe gick Choice fel och blev då stående. Jag utan tålamod tvingade mig att stirra på ett träd och vänta. Choice backade inte och letade spår, som hon tidigare gjort förrän jag gav lite uppmuntran om hur duktig hon var, då bet hon i.

Efter skogsaktiviteter åkte vi förbi Anna där jag tog ut Dalton och Doc på kort lunchrastning. Doc följde sedan med på 12 km Brunnsviken med Choice och Mattias. I envist regn var det inte det skönaste man upplevt. Genomblött med klåda till och med på örsnibbarna blev det dusch och lunch. Chenin och Doc kom faktiskt nästan överens och gjorde lite lekinviter till varandra. Choice däremot tyckte inte att Doc behövde andas ens, synd bara att han inte tar henne på allvar ens en gnutta.

Bråttom blev det sedan iväg till Strömsholm i mörkret för besök hos Lennart med Chenin. I mörkret kände jag inte igen mig alls och vägbeskrivningen till Strömsholm är under all kritik, så jag hamnade på en mängd småvägar i mörkret och blev till slut en halvtimme sen. Chenin blev i alla fall undersökt och röntgad. Helt stabil i bakbenen och bra musklad, men öm och knakande i ryggen. Svårt att se några förändringar på röntgen så det krävs en magnetröntgen för att se om eventuella nerver och diskar är i kläm. En magnetröntgen är dyr så det kostar jag bara på mig om jag tänker operera beroende på vad som visas. I nuläget känns det ganska inaktuellt eftersom Chenin är igång, mår OK och är glad. Men vilka fina människor det är på Strömsholm, särskilt förtjust är jag i röntgensköterskan som gav mig mängder av kantareller förra hösten.

Mörkt och kallt i bilen hem på kvällen men ändå ganska skönt att sitta i bilen i vintermörkret med bara sina egna tankar.

Chenin mår mycket bättre. Jag fick lite panik när hon i tisdags fortfarande hade så ont att hon inte kunde resa sig utan att gny, men några vilodagar med bara kisspromenader gjorde susen och redan på onsdagkväll var hon ordentligt pigg, sådär knäpp som bara hon kan vara. Jag ringde såklart till Strömsholm men det som gäller är att jag kan få en tid hos Lennart i november om jag ringer nästa vecka, jag kan komma in akut och då inte hos Lennart eller så kan jag gå till en annan veterinär och få en remiss och genom en remisstid komma till Lennart kanske redan i oktober. Annica är ju bortrest och att gå till en ny veterinär känns helt bortkastat, bara att få någon att sätta sig in i journalerna är galet. Alternativet är i så fall Christoffer på Södra. Men nu när hon är bättre väntar jag nog hellre på en tid till Strömsholm, eller så får det bli ett rehab-besök hos Anna. Vad ensam man kan känna sig ibland…

Alltid ska det vara något. Jag pratade med både hunddagis och mamma på väg hem från flygplatsen och fick meddelande om att Chenin inte mår bra alls. Väldigt dålig i magen visade sig dock inte vara det största problemet, utan istället väldiga smärtor i bakpartiet, en kombination av knä- och benvärk. Hon överansträngde sig redan när jag var i Åre och Jocke hade henne, men repade sig hyfsat under förra veckan. Slagsmål med lösspringande Betsey var det sista vi behövde. Vad som hänt i helgen är något oklart – men definitivt har hon gått för långt med  min bror i lördags. Nu är hon så dålig att hon gnyr när hon försöker resa sig och mest av allt ligger hon bara. Jag ska försöka kontakta Strömsholm men vet inte om jag ska ge henne några dagar först för att se om det är en överansträngning. Om det inte är det kan det vara en nerv som ligger i kläm och då känns det elakt att utsätta henne för flera dagars lidande. Jag vill inte operera och jag vill definitivt inte ta bort henne. Livet suger!

Om jag ska nämna något annat än bara negativa saker så har Choice drillats i lydnad i två dagar. Igår var det tävlingslydnadskurs på klubben och vi fick lite tips gällande apportering:

• Vanlig träapport – Jag måste kasta med rätt hand och variera när jag kastar, tenderar att ofta kasta när hon vänder upp (för att säkra) istället för att belöna hela in-sträckan.
• Tungapportering - Använda kampen som verktyg är nog Choice grej
• Apporteringsdirigering – Om hon går till fel skål, stoppa henne!
• Vittringsapportering – Det här med hög och gömma pinne fungerar väldigt bra på henne. Hon nonchalerar helt de andra pinnarna och ger sig aldrig förrän hon hittar sin pinne. Jag ska nog ta bort godisletandet. 

I lördags hade vi SASK-möte på Mälarö Bk. Höglöpande Chenin kändes onödigt att utsätta eventuella hanhundar för så hon fick vara med mamma och Lazy medan Choice följde med. Mötet var effektivt avklarat men lämnade dessvärre en viss hunger kvar hos mig som inte ätit frukost. Choice och jag tog sedan tillfället i akt att träna på nya planer efter att hunden i spegeln kollats av. Hon gick så jäkla bra att jag började fantisera om appellstart till sommaren. Framförallt gick hon väldigt trevligt fotgående, stabilt och fint. Vi påbörjade dessutom inkallning med ställande och läggande och hon kändes nästan bc-snabb några gånger. Vi körde också mycket avståndsregleringar – tränade på att gå sakta mot mig inför vallningen och att lägga henne på avstånd. Läggande under gång blev det också och snart trodde hon att hon skulle ligga hela tiden på allt. Väl hemma hos mamma när skymningen kom var jag döhungrig.

På kvällen föreslog Anna lydnadsträning och jag kontrade med garagelydnadsträning. Choice var duktig men verkade mer trött i huvudet än tidigare på dagen. Fotgående blev det i alla fall och särskilt fokus på att inte nagga mig i vändningar. Platsliggning äntligen, dessutom med störning av främmande hund som gick förbi. Inkallningsstanna, ingångar. Inkallning med stå och ligg som inte gick fullt lika bra som tidigare på dagen. Lite rutan-skick fick vi också till och här känner jag att jag måste ha en bra plan. Chenin fick köra lite minimalt med sina trix; hakan i backen, tass, back.

Igår, söndag, var det stort kalas hos oss för mig och min mamma. 23 personer i vår lya verkar vara ett maxläge att få in. De flesta fick stå och äta men det gick bra. Hebbe var iväg med Choice och mötte upp några vänner som tagit hand om en irländsk gatuhund (liten terrier). Tydligen sprang de på fint i snön och Choice njöt av att vara snabbast och bli jagad. Jag fick se busarna på film efteråt. Väl hemma igen var lägenheten fylld med folk och Choice hade stora ögon och far runt som en oljad, och isig, blixt. Höglöps-Chenin försökte bjuda upp kusinens dansk-svenska gårdshund Milton på lite dans, men det tyckte jag var onödigt. Annars fungerade det bra ändå med alla barn, höglöpande hundar m m. Chenin är lycklig bara någon klappar på henne hela tiden eller om hon får någon liten skål att slicka ur. Jag tror det är nyttigt för Choice (och även Chenin, men hon är ju härdad) att uppleva lite barn och folksamlingar eftersom hon är så signalkänslig. De tog i alla fall allt med ro och fick missnöjda gå in i sovrummet medan vi åt så folk kunde röra sig. Inte heller stal Milton någon mat mer än att slicka på pappas korv när tillfälle fanns, så det måste få anses varit en lyckad kväll. Alla verkade i alla fall ha kul. Vi spelade Buzz på 8 personer och när det bara var Micke och Sanna kvar spelade vi TP till sent. Jag vann otroligt nog, jag som aldrig brukar vinna TP, och det var trots att jag gled in i efterhand med tre pluppar mindre. :)

Nu har Chenin börjat med muskel-relaxerande så igår kväll blev det mycket massage och novaphone på ryggen. Vi ska köra ordentligt med det nu varje kväll.

Jag jobbar på ett mastodont-inlägg rörande det gångna decenniet. Det tar tid att minnas kan jag meddela. Så det dröjer nog ytterligare ett tag innan det finns för allmän beskådan.

Annars är allt bra. Hundarna fick varsitt märgben och varsitt grisöra vid tolvslaget på nyår. Och den enda oron var några blickar på varandra om man verkligen skulle kunna behålla båda godsakerna för sig själv. Men i vanlig ordning la de sig intill varandra med huvudet åt varsitt håll och tuggade i godan ro. Min största oro var att Chenin blodat ner Jockes vita matta med sitt ben. Vid halv tre (och en timmes sömn för mig) tog vi en kissrunda och åkte hem, nykter i sinnet men groggy av trötthet.

Sedan nya året började har Choice och jag ridit Gustur första två dagarna. Ena dagen med sällskap av annat ekipage. Choice skötte sig bra men Gustur var lite sämre. Jag fick hålla honom hårt. Dessutom var det kallt så det hette duga så jag frös in i benmärgen, speciellt om fingrar och tår. När jag väl klev av, värkte lederna. Choice sprang i skaren så hon blödde varje dag om ett sår som hon gång på gång lyckades skrapa upp.

På nyårsdagen fick vi middagsgäster i form av Michaela, Anna och Sophie. Vi drack vin, åt lime-lax och pratade gamla minnen till sent. Mycket fyrverkerier hördes men hundarna reagerade inte.

I lördags blev det spår för hundarna i snön innan stallrundan. Bilen höll på att fastna i snön i Kista men det gick. Jocke och jag missförstod varandra så han stod vid Hägerstalund och väntade medan jag la korvspår till Chenin och vallade korridorer till Choice i Killingstorp i Kista. Chenin gick sitt korta spår lugnt och fint och Choice letade saker i sina dåligt vallade korridorer. Vår byteshandel fungerar inte ypperligt och det stör mig lite, dessutom väljer hon föremål. Jag kände irritationen växa och bestämde mig för att ett skick i varje korridor fick räcka bra idag.

På kvällen kom den efterlängtade hussen hem också.

I söndags blev det separata turer för hundarna och ingen skogstur eftersom jag mest blir irriterad på snön, kylan och spralliga tjejer. Choice och jag tränade massa lydnad på tu man hand och hade en härlig långpromenad där hon bara kändes som världens enklaste hund. På väg hem la vi ett korvspår till Chenin som Chenin tog fint. Egen tid med matte måste ändå vara det allra bästa man kan få. På kvällen åkte vi till Micke och Sanna där det bjöds på god mat och åter igen spel i form av Alias. Och ja, bråk om reglerna förstås, för det är vad vår familj (läs speciellt Micke och Camilla) bråkar om.

Igår var Hebbe och jag på Strömsholm med Chenin för sista återbesöket. I vanlig ordning spenderade vi många timmar där. Hon fick simma igen på rehaben 2 x 2 x 2,5 min. Denna gång fick hon simma med lite motstånd så hon sträckte ut bakbenen ordentligt. Choice surade för att inte hon fick simma. Chenin röntgades också och det såg helt läkt ut i benet efter operationen. Dessutom hade hon fina muskler och inga tecken på inflammationer (mätt med värme). Hon hade inte mer artros än innan och var lika spänd i ländmusklerna som vid tidigare besök. Vi fick med muskel-relaxerande preparat som hon ska få för att muskelinflammationen i ryggen ska släppa. Både Lennart och sjukgymnasten ville att vi skulle komma på ytterligare ett återbesök. Detta besök slutade på 3 200 kr (+ bensin), pengar som jag inte hade så hussen fick rycka in. Det känns som att man lever på marginalerna nu efter lägenhetsköpet. Jag har aldrig varit så fattig i hela mitt liv men hussen lugnar. Bara vi klarar oss till inflyttsdatumet och slutbetalningen så kommer vi sen leva lika bra som innan köpet, dock med en annan form av sparkapital…

Idag var en bra morgon. Jag går runt med ett leende på läpparna för Chenin kändes mycket bättre än vanligt imorse. Nu kanske det börjar släppa, stelheten på morgonen. Visserligen håller det bara i sig ett par sekunder men hjärtat stannar nästan när jag ser smärtan hos Chenin. Resten av tiden är hon överlycklig och sprallig men vad hjälper det? Nu har det gått mer än 8 veckor vilket är den tid Läkningen av benet tar så vi ser ljust på framtiden, eller i vart fall inte mörkt.

Det har varit spännande dagar i helgen. På fredagen fick vi besked om att vi vunnit budgivningen på lägenheten i Filmstaden i Solna. Den är förmodligen alldeles för dyr, inte för oss eftersom det bara är en tvåa, men per kvadratmeter. Hoppas att man någon gång får igen pengarna… Det är i alla fall dyraste fastigheten i dyraste området i Solna, men avgiften är relativt låg med tanke på att det är nyproduktion. I fredags kväll var vi och skrev på överlåtelseavtalet efter diskussioner med banken. Ett tips till folk som köper lägenhet är att inte säga upp sig precis innan köpet och starta eget. Även om Hebbe är konsult hos sin gamla arbetsgivare var banken skeptisk. Nu är lägenheten på bottenvåningen med egen uteplats i alla fall vår! Inflyttning är dock först 1 mars. Jag känner mig så otroligt nöjd med läget vi valt. Både Hebbe och jag är nöjda. Han gillar att bo centralt, där det händer och jag vill ha nära natur, parker, sjöarna, tunnelbanan och samtidigt inte känna mig instängd mellan andra hus. Nu kommer vi ha 200 meter till tunnelbanan (samma som dagens läge) utan att vi är instängda eftersom vi bor i kanten av Filmstaden vilket innebär att åt ena hållet har vi en park och åt andra hållet har vi innergården, samtidigt som vi bor nära sjöarna – Lötsjön och Råstasjön. Ett annat tips när man köper lägenhet är att titta på lägenheten innan man köper den. Jag missade visningen som var men efter att papprena var påskrivna fick jag en personlig visning. Det är egentligen inte mycket att säga om den, mer än att den är ganska lik vår nuvarande hyreslägenhet, men spegelvänd. Det blir nog bra i vilket fall och den kändes absolut som vår nu.

I lördags var vi hos Gunnar och Marianne och vallade på deras fina får i Oxelösund. Chenin fick vara hemma hos föräldrarna för annars hade det mest blivit bilen och det är ju mindre kul. Vi var sex ekipage som drillades av Gunnar; Anna och Doc, Sofie och Tristan, Florence och Milton, Linda och Modja samt Sofie och Jackson. En del hade kommit längre som Modja och Doc medan andra var helt gröna som lilla Jackson 6 månader. Choice fick två pass i fållan, varav ett med koppel och ett lös, samt två pass på fält. I koppel var hon fullkomligt knäpp, skäller på situationen för att hon vill jaga fåren, skäller på fåren för att de svarar upp, skäller på mig för att jag hindrar henne. Lös i fållan gick det bättre men absolut bäst går hon när hon får mer ytor. Då ser man hennes styrka. Jag är så imponerad över att hon alltid lyckas hålla fåren till mig, aldrig att hon tappar något eller att de springer iväg för henne. Inte förrän jag satt henne medan vi pratar så vandrar fåren bort. Det känns då helt tryggt att veta att hon kan få in dem. Choice har en väldigt trevlig djurkänsla men det vi behöver jobba på är att hon inte ska använda munnen så mycket. Det går i alla fall framåt med den saken. Det gick bra för samtliga där och vi hade alla himla trevligt hos Gunnar och Marianne, så dit kommer vi gärna igen. Tack Gunnar för bra assistans och Marianne för snälla omdömen! Det behöver vi.

När jag kom hem från Oxelösund sniffade hundarna utanför dörren sedan gick svansarna, speciellt Chenins. Det var spelkväll hos oss med massa grabbar och Chenin blev överlycklig av att hemmet var fullt av folk. Jag roade mig på eget håll innan jag deckade i sängen – tröttare än tröttast.

I söndags var det segt. Varken Anna, Annica eller Jocke orkade komma med ut så det blev först spår och sedan springning på egen tass. Båda hundarna undrade när sällskapet skulle komma. Vi spårade på klubben, Chenin fick ett relativt långt korvspår i mossa med mycket saker, som hon gick fint och utan konstigheter. Choice gick också bra, om än lite hetsigt. Jag insåg snabbt att snitslarna får plockas i efterhand, jag måste vara med på vad som händer där framme i linan. 3 av 4 saker hittade – hon missar oftare leksaker än pinnar. Pinnarna verkar vara rätt så befästa. Springningen efteråt blev 5 km Ursvik. Jag tog den vanliga 5 km, det vill säga inte lätta (förtydligar att det är spåret som kallas lätta så ingen tror som Emelie, att det är jag som springer lätt – 5 km är alltid tungt för mig ). Choice hjälper till alldeles för bra i nerförsbackarna men tycker att jämsides är lagom i uppförsbackarna.

Efter springning fick bilen sitt. Tre timmar av städning, tvättning, dammsugning, däckbyte av Hebbe och mig. Tungt och tråkigt förstås, men fin blev den. Skimrande till och med. Ända sedan dess har jag trott att bakluckan är öppen när jag kollar i backspegeln. Hundgallret skymmer sikten lite men det är uppenbarligen en väsentlig skillnad.

Återbesök hos Lennart i måndags gick bra. Det var långt att köra i en bil utan värme men Hussen höll oss sällskap. Läkningen hade gått bra och allt såg fint ut, hon rör sig bra och tydligen var det inte helt ovanligt att de har ont på morgonen som Chenin har. Däremot blev de förskräckta när de hörde att Chenin gått 18 min i treadmill utan paus. Jag fick snabbt betala för ett samtal med rehab-personal som meddelade att det var på tok för länge. Nästa gång, vilket är tredje gången ikväll, ska jag säga till att hon bara ska gå 3×3 min. Jag hade en dålig magkänsla om tiden men man litar ju på de som är experter, eller utger sig för att vara. Det var väldigt trevligt att vara där på kvällen. Det kändes mer personligt. Sköterskan frågade om jag ville ha kantareller och så fick jag flera kilo, en hel elgiganten-påse fylld. Så himla gulligt och jag sa att något måste man ju få för det tusenlappar jag betalade denna gången.

Så igårkväll åt jag kantareller tills jag mådde illa och ändå rörde jag bara en bråkdel av det som fanns i påsen. Jocke och mamma ska få ikväll och resten fryser jag in. Således stort rensningsprojekt ikväll. Igår kväll åkte hundarna och jag förbi Gustur, tog in, bostade av och gav mat. Det mörka kvällarna lockar ju inte direkt för aktiviteter såsom ridning och dessutom var Chenin riktigt dålig på morgonen så det kändes helt fel att rida. Dels var Chenin fortfarande groggy på morgonen, dels väldigt halt. Det kändes riktigt jobbigt men imorse såg det istället riktigt bra ut.

Det känns som att det går framåt nu. Chenins svullnad, som närmast kan beskrivas som en enorm bula, har gått tillbaka. Pigg har hon ju varit hela tiden, men nu är hon både pigg och uttråkad. Det innebär att det är full rulle, särskilt på kvällarna. Jag mutar med ben och det mesta för att hon ska varva ner men hon tar alla chanser att fara runt med strumpor, trakassera Choice, tigga godis (vilket om man är Chenin inte är en passiv sak) m m. Hon kräver helt enkelt miljöombyte och aktivering. Huvudsaken är att hon mår betydligt bättre och verkar ha mindre smärta. Fortfarande är det lite svårt på morgonen precis som innan operationen. Det oroar mig men jag försöker tänka på att hon faktiskt har ett avbrutet ben och därmed förstås medföljande inflammationer.

Choice surar över att hon behöver vara på dagis, men just nu, när Chenin inte är med, umgås hon med två grabbar. Enligt uppgift ganska lekfullt och det syns att hon är trött i ögonen på kvällarna. Hon har även hunnit jaga hare två gånger med mig. Mindre önskvärt förstås, även om jag uppskattar jakten i sig som alltid. Hon är rätt snabb så jag hade ingen chans direkt att få stopp. Dra i kopplet är hon också bra på, nu ska det minsann framgå att hon börjar bli tonnis. Men jämfört med hur Chenin drar i kopplet är Choice drag mest irriterande och visst tappar man balansen ibland men man faller inte framstupa.

Choice har roat sig med mycket springning. I tisdags sprang Anna och jag runt sjöarna. Otroligt nog lyckades Choice och jag hålla samma takt som Anna och Doc. Det berodde främst på att Choice var i koppel annars hade jag inte haft en chans att hänga på. Igår sprang vi 5 km med Anna och Jocke i Ursvik. Jag vill inte springa med Choice för mycket i koppel eftersom det blir rätt statiskt och hon är ju inte fädigvuxen i kroppen, så Anna och Doc försvann i fjärran medan Jocke och jag flåsade efter. Att det ska göra sådan skillnad på att springa med hund. Det beror förstås också på vilken hund man har. I början sprang ju Choice bakom mig men nu har hon förstått grejen och då är det istället galopp i kopplet. Chenin fick följa med till Ursvik. Resonerade att det var bättre för hennes huvud och allmänna välbefinnande om jag kunde trötta ut henne lite med miljöombyte. Sitta i Jockes bil och kolla på alla motionärer kändes som en lagom aktivitet. Lite måste det ha hjälpt för jag behövde inte muta med ben för att hon skulle ta det lugnt på kvällen. Men jag måste ständigt avbryta diverse lekinviter från Chenins sida.

Jag har kommit på att jag har en stor brist som hundägare. Jag avskyr att laga mat. Och det finns ju få saker som är så trevligt som att ligga i köket och kolla när personer donar med mat, enligt hundarna. Det är därför de är galet förtjusta i mamma. Alltid rusa ut i köket och ligga och titta.

En viktig sak som jag glömt skriva är att världens gulligaste Lisa bytte lampor i min bil när hon passade den och hundarna i måndags. Jag som suttit och kört i mörker utan att se något blev så tacksam!

Jag tycker att Chenin verkar ha väldigt ont. Inte är hon speciellt halt när hon går men när hon reser sig, varje gång utan undantag, hoppar hon på tre ben. Jag minns inte hur hon var efter tidigare operationer för det glömmer man så snabbt. Veterinären sa att hon såg ut att vara i väldigt bra kondition 10 dagar efter operationen, men han ser ju henne bara flamsa på djursjukhuset. Det är när hon kommer hem som det är värst. Borde det inte bli mycket bättre snart? Hebbes syster är hemma med henne på dagarna och när hon beskriver att Chenin verkar ha ont när hon reser sig så knyts det i magen på mig. Det är svårt att jobba när allt man vill är att hon ska må bra.

Ibland känns det som att det är fel oavsett. Om veterinären säger att något är fel så är det fel och när han säger att inget är fel är det också fel. Hursomhelst har jag varit på kontroll på Strömsholm idag och faktiskt klarat av ett veterinärbesök utan tårar. Det kan i för sig berott på att det var positiva besked. Chenin började bli stabilt bättre förra veckan och på onsdagen ringde Strömsholms rehabavdelning. Men i fredags var hon påtagligt sämre på kvällen. Jag har svårt att förstå varför men med tanke på att den uppblåsta kragen inte fullkomligt fullgör sin funktion låg det nära till hands att misstänka infektion. Jag hade is i magen och väntade till lördagen och tyckte då hon var lite bättre. Choice och jag sprang med tunga steg i Ursvik efter kort lydnadspass på ängarna och på kvällen gick vi ut med kompisar på Patricia. Jag höll mig nykter i fall att och det kändes mycket klokt. Väl hemma sent på natten hade det kommit ut vätska ur Chenins översta stygn som kladdat ner pälsen. Panik-jag ringde Strömsholm mitt i natten och fick prata med en klok och kompetent person som rådde mig att vänta till söndagen och ringa tillbaka. På söndagen kollade jag noga igen och tempade Chenin (klarade det alldeles själv med hjälp av tillitsträning och rostad blodpudding), men någon infektion verkade hon inte ha. Mamma fick komma som rådgivare och hon tyckte att Chenin var märkbart svullen på insidan av knät men ingen infektion. Jag vet inte vad som är värst men någonting fel med knät som gjorde hennes smärta så stor kändes inte kul. Jag kände att botten var nådd på söndagkvällen. Efter många samtal till alla djursjukhus och överläggning om var vi skulle åka bokade vi besök på Strömsholm på måndagmorgonen. Man vill ju ha nära till källan om något i benet skulle behöva justeras. Choice och jag pinade ut träningsvärken med en lång långpromenad på tre timmar, med delvis Annica och Midos sällskap. Imorse plockade vi upp Lisa som troget följde med till Strömsholm. Jag var nog beredd på det värsta. Tänk om de säger att det inte finns något mer att göra. Den tanken kunde inte få tårarna att sluta komma. Lisa försökte vara positiv men även hon befarade det värsta. Väl inne hos veterinären och efter sedvanligt utdelade pussar från Chenin – hon är bara för go efter allt ont de gjort henne - tror veterinären att det inte är mer än någon slags ledvätska som samlats runt knät. Det finns ju en hel del oklara frågor men i nuläget känns det positivt och sedan är det bara att hoppas att svullnaden (och inflammationen) lägger sig. Lite orolig är jag fortfarande eftersom det är svårt att veta vad det beror på osv men veterinären svarade lugnt på mina frågor. Nu är det inbokat besök hos Lennart om några veckor. Ibland ska man inte lita på sin magkänsla om att allt är fel. Det var en lättnad att ha fel om man säger så.

Nu är hundarna hemma hos Lisa och Loi. Chenin myser i köket, lätt sur kan jag tänka mig, medan Choice busar med Loi. Jag är på jobbet i vanlig ordning men det fanns tydligen en viss oro för att jag skulle vara hemma och vavva (vård av vovve) denna vecka. Skulle varit trevligt men tyvärr finns det ingen försäkringskassa för hundägare.

Måste avsluta med att gratulera Anna och Doc här i bloggen också. Det kommer lite i skymundan när allt man kan tänka på är Chenins välmående men givetvis är vi väldigt glada och stolta över våra vänner som blivit uppflyttade till lägreklass spår!

…säger surkärringen jag , är att Chenin fick ett busryck när hon krafsade i marken efter nr 2. Ett snabbt stopp-rop av mig, så mer var det inte men oj vad det lekrycket värmde. Att bara en sådan där liten inbjudan i den än så länge felkopplade antidrag-selen kan betyda så mycket.

Choice som varit bortskämd med många många promenader nu, jag tror jag fick det till 7 idag för hussen följer ibland med ut på kortisarna och sedan får ju Choice egna längre, idag 4, ska imorgon återgå till det normala livet. Hon ska gå på dagis resten av veckan medan Chenin ska vara hemma med Hebbes syster, som ska sitta här och jobba med skolarbeten.

Chenin mår mycket bättre idag, men ilskan mot Strömsholm bara växer. Jag vill inte ens tycka illa om dem. Jag ringde vid lunch för att kolla att de inte glömmer att ringa från rehab idag. Nejdå, de ringer innan 20.00 svarade receptionisten. Det är nu 15 min kvar till dess. Under all kritik, ledsen och besviken är jag.

Jag bestämde mig i alla fall för att ta bort plåstret som sitter över såret. Enligt hemgångsrådet ska såret kollas varje dag, samtidigt skyddar ju plåstret delvis och dessutom sitter det antibakteriellt specialplåster innanför som fungerar mot infektioner. Men idag var det dags. Chenin blev genast skeptisk när jag började lirka. Plåstret sitter med sådan tejp att det helt enkelt inte går att dra av utan att skada huden. Förmodligen har de dragit av den rakt av i lördags när de höll på att byta i samband med att vi skulle hämta. Uppenbart är detta anledningen till att Chenin är röd och har sårskorpor överallt på benet. Lite idiotiskt eftersom de riktigt varnat mig för infektionsrisken. Jag till och med schamponerade in Chenin med klorhexidin på deras råd för att hon kanske hade småsår på kroppen som behövde desinficeras. Nåväl, jag kunde inte göra så mycket mer än att låta tejpen sitta kvar och klippa  bort bandaget. Det syntes på Chenin att hon var riktigt rädd att jag skulle göra henne illa. Det tog lång tid att klippa bort plåstret och mycket tillit att jobba upp. Jag räknar med att tejpen åker av i samband med att hon sätter ny päls och den är på väg. Jag tänkte strax ta tag i morfinplåstret.

Hebbe säger att Chenin har sjukt bra pli på mig. Hon bara lägger sig på rygg, dunkar högljutt svansen i golvet och ger mig under-luggen-blicken så kommer jag på studs och kliar mage. Idag har hon inte varit många minuter i kompostgallerhagen. Det hjälper ju inte eftersom hon oroligt vankar av och an där innanför. Istället har jag satt saker för soffan och låtit henne vara fri i vardagsrummet med Choice och mig medan jag jobbat. Det blir hon mycket lugnare av.

Folksam ringde idag. Jag kan få ut Chenins livförsäkring men då täcker de inte veterinärkostnader framöver som avser rörelseapparaten över huvud taget (dvs ryggproblem, höger korsband, höftleder osv). Suck och stön, inte ens där fick man någon ekonomisk hjälp. Tur att vi inte köpte lägenhet denna hösten…

Choice har varit och rejsat med Doc runt Lötsjön på lunchen och nu på kvällen tog hon och jag en springtur runt kyrkogården och Lötsjön. Tungt, men nu sover båda flickorna gott. Choice är så cool, alltid lugn när man ska vara det. Hon har riktigt bra inflytande på Chenin just nu. Tänk vad jobbigt det hade varit för Chenin att ha en sjövild unghund nu. Choice är livlig och taggad ute, men helt avslagen inne.

Nu är klockan över 20.00. Inget samtal från Strömsholm såklart (jag ringde ju bara två gånger igår och en gång idag om den saken, och bad dem lova att inte glömma mig). Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera Chenin alls. Igår var benet svullet och riktigt hettande. Receptionisten kunde inte ens svara på om jag skulle kyla henne (som jag gjort när vi opererat med fiskeline-metoden) eller inte. Jag får prova ringa Södra imorgon.

Om inte Chenin blir frisk, glad och lycklig kommer jag gå under. Då har detta plågeri varit för jäves. Idag är hon påtagligt sämre, förmodligen på grund av att hon inte får annan smärtlindring än Rheumocam nu. Hon kan inte ligga still utan vandrar fram och tillbaka i hagen haltandes och snurrandes innan hon snabbt damper ner. Jag tycker det är fruktansvärt, men Hebbe den lite mer rationella påminner mig om att det är så här första veckan.

Vi skulle ta tempen idag för att hålla koll på att det inte är någon infektion i såret. Jag tvivlar på att det skulle vara det eftersom hon är pigg och glad i övrigt. Men någon temp fick vi inte ta. Tyvärr måste jag konstatera att Chenin vörjar bli lite småsvår att hantera i alla veterinärsituationer. Hon är ju gullig med personalen och så men bara en vaccinering gör att hon ger en misstänksam blick, även om det förstås går bra. Tidigare har jag kunnat tempa henne men försök att närma sig hennes bak med den prylen gjorde att hon satte in allt motstånd, dvs sprattel. Det gick helt enkelt inte; varken med mamma, själv eller med Hebbe. Jag bestämde mig för att prova med munnen men inte heller det fick man. När jag lugnat ner mig bestämde jag mig för en pedagogisk metod. Först fasthållning och det går ju alltid bra, därefter en sekund i munnen och snabbt ett bra. Därefter var tempen tagen inom en minut. Jag vet inte om det ger rätt resultat i munnen, men jag tror det blir det enklaste sättet framöver.

Några saker att bli upprörd på Strömsholm över:

• Ingen info om att Chenin skulle ha antibiotika, varken muntligt eller i hemgångsråden. Jag kom på det på söndagkvällen, lämnade in receptet (som jag hittat bland alla kvitton från Strömsholm) på måndagen och får ut medicinen först imorgon.
• Ingen info om när/hur/var de plåster hon har ska tas bort, såsom kanylplåster, stygnplåster och morfinplåster (som för övrigt är narkotikaklassat, inte ska följa med hunden hem utan tydliga instruktioner, inte får slängas i sopnedkastet och inte får beröras fysiskt).
• Ingen info om rehab såsom ståträning, massage, kylning m m. Inte heller har jag fått prata med någon annan än receptionister under dagen. Först imorgon kommer rehab ringa upp mig efter tjat från mig själv (Chenin var dessutom inte utskriven när jag ringde idag). Jag vet inte heller när jag ska påbörja treadmill.
• Utlämning av hund tar två timmar och sker i korridoren.
• Dessutom har jag betalat för direktreglering som jag inte ska ha och inte har fått.

Men vad gör man? Måhända att Strömsholm är stort och opersonligt, men Lennart kan ju sin grej i alla fall. Dessutom är telefonsystemet väldigt bra, dvs att man slipper kö och att de istället ringer upp. 

Choice och jag var tvungna att ta en runda runt Lötsjön med Jocke för att komma på andra tankar. Jocke undrade om det var bra att springa med tanke på att hans fot gjorde ont. Men lite ansträngning hade han hört kunde vara bra för en nästan-inte-alls-stukad fot. Lite senare fick jag en bild på hans röda svullna fot som höll honom vaken. Tydligen var det inte alls jättebra att springa med den.

Idag bjuder jag på lite bilder från senaste vallningstillfället. Om någon trodde Choice var snäll så är det ett missförstånd, se blåtira. Choice längtar galet mycket efter vallning vilket ter sig genom att dumstirra efter fåglar, får och mina fötter. Vi hade tänkt valla i söndags men eftersom Chenin oväntat fick komma hem redan i lördags blev det inget av den saken.

Morfinplåstrets verkan tycks ha gått ur. Chenin har väldigt ont. Jag är hemma idag från jobbet för hennes skull. Choice och jag åkte en sväng till stallet och tog en lång härlig ridtur. Choice är grymt duktig på att vara följeslagare. Lyhörd och lydig när vi möter folk och hundar och anpassar sig bra till olika hastigheter. Oftast är det hon som drar på framåt och Gustur och jag som springer efter.

Det känns helt underbart att få ha Chenin hemma igen. Visserligen skär det ju i hjärtat att hon har ont men hon trivs så mycket bättre hemma än på djursjukhuset. Enligt vårdpersonalen var hon snäll och glad när de var där hos henne, men olycklig och orolig när hon var själv (läs:inte fick full uppmärksamhet). Hemma piper hon inget när jag sitter hos henne och klappar på henne eller borstar henne. Men benet gör förstås mer ont när jag inte är där. Jag kan tro att bara slippa tratten gör Chenin lugnare. Här hemma har hon sin uppblåsta krage istället. Hon går bra på promenaderna (dvs ut och in till gräsmattan) och haltar emellanåt inte alls. Vi har lånat en antidragsele som verkar göra underverk, i alla fall so far. Den är av en modell jag inte sett förut och än så länge behöver jag bara koppla framtill på bröstet så tar hon det lugnt. Hon får promenader var tredje timme och däremellan går jag långpromenader med Choice innehållande en del lydnadsmoment. Idag har Choice dessutom vänt när hon såg en katt och jag ropade på henne. Det var en fin bekräftelse eftersom hon och Chenin annars är fullkomligt vansinniga i kopplena när de ser katter.

Jag fick ett lugnande samtal från Lennart Sjöström på fredagkvällen om att operationen av Chenin gått bra. En del av meniskeln hade fått kalkbildningar som tagits bort, men meniskeln hade inga andra skador vilket var förvånande med tanke på hur länge hon gått med skadat knä. 25 procent av meniskeln togs bort i samband med första operationen. Till skillnad från information som jag fått från annat håll, är det dock endast en liten liten risk att hon skulle få problem med belastning på meniskeln vid en TPLO. Tidigare rester av förstärkande linor togs bort och ett av fästena satt precis där sågsnittet skulle göras. Ajdå tänkte jag, men det var tydligen inte heller något problem. Själva operationen hade gått bra och röntgenbilderna efteråt visade på en lyckad operation och ett stabilt knä. Det största problemet är såklart att hon fått en del pålagringar som hon aldrig blir av med. Så nu är det bara börja med rehab igen och ta det lugnt. Tydligen borde knät inte bli instabilt igen men man kan krossa material och fästen om det inte får läka ihop ordentligt under lång tid. Lennart sa att hon inte blir en träningshund igen, men att hon ska kunna bli en aktiv hund igen. Efter ett underbart positivt samtal på tunnelbanan åkte Choice och jag till föräldrarna. Vi tog en långpromenad och Choice blev sedan kvar med föräldrarna när Hebbe och jag åkte med Jocke och Marc på 30-årsfest hos Nattis. En trevlig kväll som slutade på Metropol. Vid stängning hämtade vi Choice och tog oss hem. Ett par timmars sömn senare blev det promenad tillbaka till föräldrarna för att lämna av Choice igen. Idag fyllde nämligen Eva-Lena år och vi skulle på 5-kamp. Med facit i hand kunde nog Choice följt med men det visste jag inte innan. En rolig lagtävling i alla fall som mitt lag vann. Förmodligen var lagen lite ojämnt fördelade för vi vann varenda gren; dragkamp, hinderbana, yxkastning, skottkärre-race, pilbågsskytte, kuddbrottning på stock. På väg hem ringde de från Strömsholm och döm om min förvåning om de inte kommit fram till att Chenin kunde få gå hem redan idag. Det var ett tacksamt beslut att få. Jocke följde med och vi skyndade oss för att komma dit innan receptionen stängde. Fem i fem var vi där och tog nummerlapp. Efter att ha väntat en timme och inte sett till någon som jobbade (däremot var väntrummet fullt av akuta fall) ringde vi på jourklockan för att meddela att vi väntade på att få hämta en hund. En timme senare och 27 tusen fattigare, som försäkringen inte täcker, fick vi äntligen ut Chenin. Galen, pigg och överlycklig, dvs sämst tänkbara kombination för benet. Matade i frolic medan jag försökte få dem att förstå att hon ofta är galen, pigg och överlycklig. Men det här med att ge lugnande är ingenting de förespråkar verkar det som. Jag trodde Chenin skulle vara trött men hon har pipit, pipit och pipit, förmodligen gör det ont.

En annan mycket viktig sak idag är att Lazy fyller 12 år!

Trodde Imorse att jag skulle vara stark nog att inte gråta när jag lämnade Chenin. Eller snarare var helt övertygad. Detta är ju det bästa för henne och innerst inne har det snarare kännts som alldeles för lång väntan på denna dag. Ändå rullade tårarna ner när jag såg hennes stressade blick och kroppshållningen som föreslog att vi drar illa kvickt. Jag vet att det inte är bra för Chenin att se mig ledsen, eller kanske gör det detsamma. Nu är det dags i alla fall och koncentrationen lär vara begränsad idag. Choice är med till jobbet som min tröst. Till skillnad från mig är hon ofantligt lycklig. Tacksam över klappar, godis och uppmärksamhet. Extra glad över allt skräp hon hittar på tunnelbanan.

Chenin går verkligen hem hos folk på djursjukhusen. Ett antal sköterskor kommenterade hur söt hon var medan de passerade oss vid inskrivningen. Chenin svarar med en svansvift. Hon tycker om alla som tycker om henne. Igår badade jag Chenin inför operationen med klorhexidinschampo. Imorse låg det underull i tovor över Chenins rygg. Jag fick borsta henne innan jag lämnade in henne för hon såg helt ovårdad ut. Choice och jag har sprungit två dagar i streck. Det är skönt att springa, tar bort ångesten. Jocke gjorde oss sällskap i onsdags och Anna och Doc igår.

Världen är lite upp och ner för tillfället. Pappa åkte till Afghanistan idag. Det känns konstigt och knäppt och bara något som min pappa kan få för sig att göra. Hela grejen verkar lite knas och är mystifierad med hemligheter. Han kommer tillbaka snart men vi vet inte riktigt när.

Vad gäller Chenin känner jag mig otroligt lättad efter besöket på Strömsholm. Hon kan inte fortsätta vara så dålig som hon är. Det känns hoppfullt med TPLO även om man kan önska att man varit hos Lennart och diskuterat tidigare. Enligt honom är det inte ens värt att operera med någon annan metod på den typ av hund som Chenin är. Hon kan förstås aldrig bli återställd igen, vilket jag tvivlar på att någon hund kan som sliter av ett korsband, men hon borde kunna fungera som en hund igen. Jag vill verkligen kunna gå ordentliga långpromenader med henne.

Chenin verkade okej när jag hämtade henne på Albano igår. De är ju inte världens trevligaste utan lämnade ut henne med orden ”allt står på pappret”. Jag har inte ens fått prata med någon veterinär eller något. Chenin var lite groggy och hela kvällen stack tredje ögonlocken fram vilket gav ett lite påverkat intryck. Imorse åt Chenin upp sin mat snabbare än Choice. Vad skönt det var! Allt är som det var för några månader sedan. Jag blev ju orolig för livmodersinflammationer och skendräktighet när hennes matstörning i huvudsak berodde på att det var jobbigt att tugga. Chenin får tydligen inte tugga på hårda saker, såsom ben och pinnar. Jag undrade om hon fick bita på Choice och bära på leksaker. Ja, det gick bra så länge hon väljer det själv. Ha, Chenin väljer inget själv – hennes huvud bara säger att hon måste äga allt oavsett om det smärtar. Jag tror det är bäst om man tänker och väljer lite åt henne i frågan.

Igår kväll gick Choice och jag iväg till Lötsjön för att springa med Anna och Doc. Det var Choice andra joggingtur. Denna gång bet hon mig bara en gång i byxbenet men lyckades då träffa med en tand i vristen. I övrigt sprang hon lugnt och fint. Ibland framför och ibland bakom. Choice fick sedan vara med Dalton i Annas bil medan vi sprang kyrkogården runt. Det känns som att Choice inte behöver pressas för mycket ännu.

Det känns som att det kan bli en stressig vecka. Började dock veckan med halvdag eftersom idag är stora dagen för undersökning av Chenin hos Lennart Sjöström på Strömsholm. Varje morgon verkar Chenin ha ont i rygg och ben, riktigt ont. När hon väl fått några minuter och kommit igång så är det väldigt mycket bättre. Då ska det dras i leksaker eller i lillasyster. Det ska i vart fall bli skönt att få en diagnos huruvida benet är okej eller inte. Om det är stabilt så antar jag att det är pålagringar som gör att hon har ont i morgonen.

Senare uppdatering: Efter besöket kan tilläggas att Chenin ska opereras av Lennart med TPLO inom tre veckor. Man kan säga att jag ställde lite krav på operationskirurg. Jag frågade om Chenins tand också eftersom mamma trodde den var död. Den behöver såklart dras ut eftersom den är ordentligt skadad. Den är stött i kanterna och kapad i mitten. Tandköttet är inflammerat. Jag ringde runt till Djursjukhusen och fick en operationstid imorgon på Albano. Vi hinner precis läka ut det innan den ”riktiga” operationen. Under tiden ska jag fokusera på massage av ryggmuskulaturen, inte så mycket på benet. Jag var riktigt nöjd med beskeden faktiskt. Chenins knä var helt instabilt vilket förklarade hennes hälta. Vidare gavs ingen valmöjlighet för mig utan Lennart bestämde på en saklig basis. Skönt! Jag grät inte så mycket så jag tror till och med att sällskapet Lisa stod ut. Tack min vän!

Är hos veterinären och väntar på att Chenin ska vakna. Vi har diskuterat knät och det känns inte så optimistiskt. Nu har vi tagit röntgenbilder också. Eventuellt kan det bli fråga om en TPLO-operation av knät inom kort. Chenin har nämligen fortfarande ont och veterinären tycker inte det är ett värdigt liv. Christoph verkar vara en bra veterinär. Han säger inte att det är upp till mig osv. Han berättar om riskerna och säger sedan vad jag borde göra. Chenins meniskel är till viss del borta och därför är TPLO inte optimalt. Men jag har å andra sidan inget val… Chenin haltar inte när hon går vanligt men ibland när hon går snabbare. Framförallt verkar hon ha ont i knät. Usch, man kan ju bli ledsen för mindre. Helvetet börjar om och det känns för jävligt. Jag är så ledsen för hennes skull.

Operation i mars ser det ut som. Chenin ska eventuellt opereras med en typ av operation som kallas tight rope. Den är mindre riskfylld än TPLO men å andra sidan inte helt beprövad. Lite mer funderingar lär det bli. Det är mycket just nu, alldeles för mycket. Från och med mars blir det massor att göra på jobbet. Jag känner mig redan kvävd. Men det brukar lösa sig, det är nog bättre om jag inte stressar upp mig.