Chenin.se

Uppdatering av bloggen går inte så bra för mig. Detta verkar snarare bli en veckobok än en dagbok. I helgen har Chenin och jag i alla fall varit på rally-lydnadsinstruktörsutbildning. Den pågick från fredagkväll till och med söndag. Chenin har varit en ängel. 14 personer med hund i ett litet rum och en hund med Chenins temperament så är det klart att man kan bli nervös för mindre, men hon skötte sig verkligen bra Chenin. På lördagen var hon lite väl taggad när vi tränade utomhus vilket innebar att hon helst inte ville vara passiv. Citronhalsband hann jag tänka innan Chenin på söndagen var kanonfin. Satt och gosade med mig emellan momenten istället för att skälla uppfordrande. Detta får mig att fundera över om hon egentligen bara är understimulerad när hon skäller. Hon behöver 10 timmar aktivering för att vara tyst helt enkelt. Kursen som sådan var bra upplagd men emellanåt blev jag väldigt uttråkad. Kravet för att gå kursen var att man skulle vara instruktör. Jag kunde ingenting om rally-lydnad, men efter att ha tittat på momenten kände man igen steg-förflyttningar och fotgående m m från lydnaden. Det var egentligen inte speciellt komplicerat. Ett flertal som gick kursen hade dock aldrig hållit på med lydnad, bara agility, och momenten tjatades därför till oändlighet. Först läste vi momenten själva, sen gick vi igenom momenten, sen kollade vi på momenten på film, sen hade vi snabbgenomgång ute, sen tränade vi momenten med egen hund, sen ”tävlade” vi momenten, trots det var det hur mycket frågor som helst om hur stort steg man skulle ta åt sidan osv. På lördag förmiddag funderade jag på att hoppa av kursen, men när vi väl kom ut och tränade egen hund blev det mycket bättre. Instruktören var väldigt engagerad och duktig, hade filmkamera med och allt nödvändigt material. Att hon är blivande aussiemänniska gjorde inte saken sämre. Sporten som sådan är en mycket trevlig form av lydnad som kan vara en inkörsport för många till riktig tävlingslydnad. Jag tycker dock att det är viktigt att inte bli kvar för länge (eller enbart) i en sport där hunden inte tränar upp sin uthållighet. Med det menar jag att hunden ska klara hela moment utan att behöva uppmuntras kontinuerligt eftersom många hundar annars förmodligen skulle bli uttråkade om de inte får mer utmaning. Av den anledningen är jag därför emot att sporten blir officiell, åtminstone borde den inte generera en championtitel. Enligt mitt tycke skall det krävas mer av hunden för att bli champion. En hund som endast är rally-lydnadschampion skulle inte ha något avelsvärde för mig. Hursomhelst ska Chenin och jag ut och tävla inofficiell rally-lydnad nu i vår. Allting ska prövas!
Kursen var också ett uppvaknande på många sätt. Jag har inte ens insett det men Chenin backar ibland lite snett bakåt, vilket förstås beror på att jag belönar mest med vänster. Slut med det, nu är det varannan som gäller! Jag precisionstränade Chenins fotgående så hon hamnar några centimeter längre bak, det klickade förstås direkt i Chenins huvud och hon börjar söka sig mer bakåt. Måste verkligen fortsätta med detta nu och inte tappa i position igen. My bad! Vi tränade också backa i fotgående, något som vi givetvis gjort sedan hon var liten. Men det var hur bra som helst med en person som stod bakom och ropade ”nu” när det var perfekt. Jesus, vad snabbt det går att träna hund när man tajmar bättre. Chenin har ju helt klart en tendens att backa snett när hon går fot, vilket är följden av att jag trampat på henne när vi gått bakåt. Efter denna träning rörde hon sig mycket bättre i bakdelen och ansträngde sig verkligen för att jobba rakt. Duktiga tjej! Vi tränade också frontposition och det gick ju kanonsnabbt att få till Chenin att hamna framför mig när jag sa front. Runt mig och fot gjorde hon också fint efter lite repetition. Men att hon är extremt vänsterfixerad märks. Bakdelskontroll i helomvändningar och vänstersvängar tränade vi också samt stegförflyttningar. Vi tränade en hel del annat också, men just nu är jag för trött för att komma ihåg.
I lördags var det fest hemma hos oss. Det var mycket folk som kom och en del av dem hade aldrig varit hos oss förut. Verkligen skoj! Jag hade tänkt låsa in Chenin i sovrummet så hon fick lugn och ro efter 8 timmars arbete under dagen, men alla andra ville att hon skulle vara med hela tiden, leka med bollar och klias på magen. Och eftersom jag är så svag för hennes blickar fick hon såklart vara med. Det var helt klart en trött aussiefröken som till slut slocknade mitt på vardagsrumsgolvet. Visst var det nog bra att hon var med och festa under natten för på söndagen var hon lagom i aktivitetsnivå på kursen. Någon bil har jag inte införskaffat mig än så dagarna blev verkligen långa när man skulle åka tunnelbanan till kursen.
Ikväll är det lydnadsträning igen med betoning på passivitetsträning och självbehärskning! Vi får se hur det går eftersom Chenin och jag har ungefär lika dåligt tålamod båda två…

Läs på Lindas hemsida, det är ju sjukt! www.wilmalizzy.com

Egentligen kände jag mig alldeles för stum i benen för någon utomhusaktivitet men på ren vilja fick jag ut mig själv plus Jocke på morgonen för ett varv runt Lötsjön – kortast möjliga. Chenin bangade förstås inte. Lite frukost senare så bar det av ut till skogen med Mikko och Tim, Malin och Moa samt Carro och Jessi. Inga avvikelser från tidigare, vi la förstås spår. Mikko la ett långt härligt spår till Chenin och mig. Spåret låg på ett ställe vi aldrig varit förut och innehöll terrängbyte, vinklar, sju apporter, motionsspår-övergång och 6 rådjur. Chenin jobbade verkligen kanon. Vi stannade till precis innan motionsspåret eftersom vi annars skulle krockat med några motionärer, för i Chenins värld finns bara hon och hennes spår, ingen respekt för det som kommer i vägen. De sex rådjuren sprang jämte oss på vänster sida och förstå min förvåningen om Chenin jakthund nr 1 bara tittade upp och sedan sög vidare på sitt spår. Lyckligtvis fick hon snabb belöning i form av en träapport. Givetvis var jag tvungen att leka massor med henne och jaktlekar med mig för att kompensera. Träapporten finns nu inte mer, men vad gör det när hon delade ett mjukisdjur i två? Avslutningsvis tränade vi skall för att försäkra oss om att rådjuren kommit iväg innan vi fortsatte spåret. Spåret fortsatte åt vänster där rådjuren sprungit och jag provade att bara var tyst och låta Chenin jobba själv. Tidigare har jag ibland varit lite sne på henne för att hon blir så exalterad men om det har gett effekt eller inte vet jag inte och tror inte, men faktum är att hon två gånger i rad nu fortsatt spåra utan någon kommentar från mig. Vid ett tillfälle stannade hon upp och tittade på mig som om jag skulle säga något, men egentligen handlade det om att hon rensade huvudet. Hon såg helt färdig ut, men fortsatte sedan mer fokuserat. Förr skulle jag kanske manat på henne men nu vet jag bättre. Precis innan det stället gick hon över en apport vilket nog berodde på att jag valde att inte hålla tillbaka henne där eftersom jag inte ville att hon på något sätt skulle missförstå att jag ville att hon skulle byta till viltspåret. Annars kammade hon spåret på apporterna. Min duktiga duktiga spårhund! Och min mycket mindre duktiga sitta-i-basen-hund. Byrackan skäller jämt! Finns det någon annan lösning än att köpa citronhalsband? Känner mig så elak, men inte är det så trevligt för alla andra som blir döva. Emellanåt är hon dock lugn. Jag antar att det är jag som behöver mer tålamod och ändamålsenlig träning, men jag klarar det bara inte…
Efter spårningen promenerade jag hem tillsammans med Malin och Carro. Det var lugnt och inga konstigheter mellan hundarna, till skillnad från på väg dit. Jessi och Chenin är inga fan av varandra direkt. De gick brevid varandra och plötsligt slåss de bara, knappt utan förvarning. Jessi lyckades dessvärre få en Chenintand precis vid ögat. Hoppas allt är bra med henne nu. Tikar alltså! Löpet är nästan slut och höglöpet är det definitivt. Chenin ställde upp sig för Tim en gång sedan var kärleken slut. Han försökte komma till men det var hårda bud från Chenin, och mig därefter. Jag vill inte ha en hanhund efter henne när hon säger ifrån.

Vilken kväll det blev i fredags! Den började bra med att jag skar en massa frukt-tilltugg och stod i kassan första timmarna. Lite för mycket dricka måste jag ovilligt erkänna att det blev sedan. Balansen var sådär om man säger så… Snacka med chefen på fyllan är ju bland det dummaste man kan göra också. Att jag dessutom inte minns vad som sas är oroväckande inför måndag. Enligt säkra källor var dock chefen inte helt nykter heller. Städningen som vi pubanordnare förstås skulle hålla i har jag lite svårt att minnas klart. Ett starkt minne är att jag försökte hjälpa till att ta ner överbliven öl och tomglas till källaren med några i gänget. Tappade för många flaskor i backen för att få vara med och grabbarna röstade för att jag skulle stå vid sidan av och titta på. På det stora hela var det skitskoj i alla fall. De flesta var långt ifrån nyktra, vilket kan varit resultatet av att ingen ätit sedan lunch. Efter att vi hade stängt puben bar det iväg till Anglais. Jag var nog där 30 sekunder innan min kloka sekreterare förstod att det bästa var att sätta mig i en taxi hem eftersom jag hade svårt att slå numret till Hebbe på min mobil. Jag tog tunnelbanan till mamma och pappa, hämtade Chenin där och tog sedan taxi hem till oss. Jag var hemma innan tolv, här var det lite vänner men jag somnade rätt snabbt. Summa summaro så tål jag typ ingenting i alkoholväg, det är ju pinsamt!
Vaknade förstås med huvudvärk idag och svor på att aldrig mer ta en klunk alkohol. Först vid lunch lyckades jag pallra mig iväg till Ursvik. Tillsammans med Jocke och Frida lyckades vi ta oss an milen. Något som inte var det bästa för min huvudvärk. Chenin var dock helt underbar, sprang lös hela tiden och var lycklig. Kom som ett skott även när det luktade vilt i luften eller var hanhundar i närheten. Ibland glömmer man vilken kanonhund man har!
På kvällen blev det förstås soffan framför deltävling 2 i melodifestivalen. Jag är supernöjd med bidragen som gick vidare till Globen. Äntligen går det åt rätt håll på den fronten. Ola och Carola vidare till andra chansen och det kändes väl rättvist. Egentligen har jag svårt för Sanna Nielsen och Carola, men vad sjutton sjunga kan Sanna och skrika kan Carola!

Detta löp har varit extremt för Chenins del. Varje morgon lyckas vi träffa samma mops på precis samma ställe oavsett vilken tid vi går. Chenin ser honom på avstånd och drar som en vettvillig. Hon har flexikopplet så man får försöka hala in henne efter bästa förmåga. Väl framme bjuder hon in honom till lek, bjuder in honom till parning och så slutar det med att hon rider på honom. Samma procedur för alla hundar egentligen. Jag har inget minne av att hon någonsin har varit så pervers. I onsdags hade vi årsmöte på hundungdom och då erbjöd hon till och med kastrerade Dalton en parning. I vanlig ordning kastade hon sig över Moa som inte var lika glad över löpska Chenin. Moa sa faktiskt till Chenin som då surt gick vidare till nästa, och det var ju Tim så ingen skada skedd – han ville ju gärna yngla av sig. Imorgon vänder det och då blir hon världens grinigaste bitch. Till vardags ser jag fram emot den perioden eftersom hon kan passera hundar på en meters avstånd utan en enda intresserad blick. Träningsmässigt kan hon vara väl bitchig mot hundar som kommer fram och det kan vara lite påfrestande. Vad kan man säga, hon har humör min kära Chenin.
Någon annan träning har det inte blivit denna vecka, däremot långa promenader. I tisdags följde Jocke med runt sjöarna, i onsdags promenerade vi till hundklubben och igår torsdag följde Frida med runt sjöarna. Idag ska Chenin följa med mamma till mormor eftersom vi 15 som är nya i skattegruppen ska hålla i fredagspuben på jobbet.

Meningen var att jag skulle blogga lite till bilden också, men tiden räcker helt enkelt inte till. Vi körde lydnadsträning i måndags, vilket blev ett sådant där härligt pass. Jag har inte varit så motiverad på lydnaden den sista tiden. Planerna har varit alldeles för leriga och jag är trött på att bada hunden hela tiden. Dessutom skadade ju Chenin sig i början av året och har därför gått koppelpromenader länge. Nu äntligen vaknade min lydnadsgen till liv. Jag har ju bestämt mig för att börja kedja momenten mer. Problemet med det är att vittringsapporteringen är för slarvig för att ingå i någon kedja med fjärren. Istället bestämde jag mig för att öva upp uthålligheten mer generellt, oavsett moment. Vi körde därför fotgående utan godisbelöning. Jag försökte mig på en rolig lekbelöning och Chenin såg mest förvånad ut. Det gör mig verkligen ledsen eftersom hon för bara drygt ett år sedan skulle hängt på direkt. Det märks tydligt att vi båda fastnat i godisträsket sedan operationen för ett år sedan. Leksak leker hon förstås alltid med, givetvis tillsammans med mig. Men jag hade snarare tänkt en brottnigslek/bitlek. Hon kom i alla fall igång och lekte, men ville direkt efter avslutad lek ha sin godis. Vi körde istället på med läggande under gång. Super! Därefter körde vi inkallning, eller skulle ha kört. Det märks att det var ett tag sedan. Chenin satt bara kvar och tittade när jag ropade, sen slängde hon sig bakåt, hämtade min vante och rusade in till mig. Söta älskling! Jag tänkte förstås göra om och se till att det blev rätt, men sen kom jag på att det var så jag inte skulle göra. Då fastnar jag i det där. Istället körde vi lite fotgående och sedan dunderbelöning med dragkamp. Därefter slipade vi på diverse moment. Vi tränade ut avståndet på fjärren – jag fastnar även där för nära. Hon klarar ju galant alla byten på 10 meter, varför tränar jag då ändå bytena på 7 meter för jämnan? Krypet börjar sitta bättre och bättre, så länge jag inte säger kryp går det i lagom hastighet. Framförgåendet tränades in ordentligt för en gångs skull, det är ju ett moment som jag har tagit 5-8 på utan att bry mig. Jag säger bara gå på så slänger hon sig iväg, ofta snett och dragandes. Denna gången experimenterade jag med olika stolpar och koner. Det kändes som riktig momentinlärning och det är förstås det bästa med lydnaden. Malin hjälpte mig som budföringsmottagare. Härligt med lite budföring. Chenin har inte kört det på ett år och det är förstås något hon älskar. Oftast går det smärtfritt bortsett från en och annan tackling, men ibland har hon en tendens att stanna lite väl länge hos mottagaren trots att hon inte får något där. Väl tillbaka hos mig får hon därför godis så att hon gillar mig också Sen avslutar vi alltid med att tillsammans springa tillbaka till mottagaren.
Efter träningen tog jag en promenad, inget sällskap fick vi eftersom Malin och Moa, Anna och Dalton, Carro samt Annica och Sazza skulle hem. Mörkt och ensamt var det i skogen. Tillbaka på planen kunde jag inte låta bli att träna lite till. Med tanke på hur höglöpsk Chenin är nu är hennes koncentrationsförmåga ett under. Hon är nämligen helt okontaktbar när hon ser hundar på promenader om jag inte har något att erbjuda henne. Träningsmässigt har hon lika mycket energi som alltid!

Helgen är slut och det är dags att återgå till jobbet. Jag misstänker att det finns en del arbete som väntar där. Bortsett från allt snörvlande har helgen varit bra. Igår åkte vi ut till Värmdö Bk med Anna & Dalton och Malin & Moa. Där mötte Lisa & Loi upp oss. Loi är numera en man i Chenins ögon. Åtminstone måste han haft mer testosteron än kastrerade Dalton för det var ingen tvekan om att det var Loi och inte Dalton som skulle bli far till Chenins kommande. Hon ställde upp sig väldigt många gånger och gick till och med emellan Loi och Dalton och gav Dalton elaka blicken. Loi var hennes. Loi kommer givetvis inte vara speciellt populär nästa gång Chenin träffar honom eftersom han inte kom till ordentligt enligt henne. Ingen hane är speciellt omtyckt när Chenin går ur löp.

Lisa la i alla fall ett riktigt roligt spår till Chenin där jag kände mig rätt bortkommen. Chenin spårade verkligen bra men ändå blev jag misstänksam när spåret fortsatte 50 meter vid sidan av en bilväg, fortsatte upp på ett smalt ställe till en gångväg, vinklade över ett dike ut på en äng, fortsatte in i skogen och sedan snabbt över ett dike och ut ur skogen igen, lite snår och sedan in i skogen mitt emot, förbi ett kalhugge, upp för en sluttning och sen slut i skogen. Chenin spårade i ett lugnt tempo, hon travade på istället för att slita som en blådåre. Jag misstänker starkt att de senaste åtta dagarnas sex spår börjar ta ut sin rätt och att höglöpet håller motivationen på en lagom nivå. På slutet gick hon av spåret och vattnade sig i ett vattendrag och sedan ytterligare ett. Jag sa inget för jag försöker träna mitt eget tålamod och inte stressa på henne, hon är ju trots allt rätt hetsig i sig själv. Vi väntade ut henne och hon tog själv upp spåret. Egentligen är det helt okej att hon tog en vattenpaus, men det är inte direkt likt henne. Däremot var hon sig själv när en hund gick förbi under spårningen, hon tittade upp men fortsatte sedan, dvs började ingen löpsång efter den. Jag tror vi kom fram till att hon missade ett par apporter och fick med sig fem. Jag passade också på att titta på Loi när han spårade och det såg bra ut, ungefär som det bör se ut i det utvecklingsstadiet. Hon kommer bli duktig och säkert lite lugnare än Chenin i spåret. Jag missminner mig att Chenin var ganska kass på att spåra som valp. Hon trodde spårning var att leta hysteriskt efter pinnar som jag hade gömt. Det var lite för mycket retning och uppletandeträning som fick henne i det tillståndet. Det är åtminstone någonting man lärt sig som förare. Hon har dock aldrig haft några pinnproblem, Chenin älskar föremål. Men spårar man som en kratta och alldeles för snabbt så missar man ofta ett par

Enligt uppgift spårade Moa och Dalton också kanon. Skönt! Det blev lite lydnadsträning på den slaskiga planen också i väntan på spåren. Chenin fick träna fotgående, läggande, fjärren, dirigeringsapportering och kryp. Jag har inga kommentarer utom på krypet. Det börjar se riktigt bra ut. Vårt problem har varit att hon kryper för snabbt och hetsigt, och dessutom fult. Jag klickade in kryp framifrån i somras och det fungerar riktigt bra, även om klickern har varit borta sedan dess också! Numera kryper hon vid sidan mot mig istället för förbi mig. Det enda problemet är att jag inte kan ge kommandot kryp för då hetsar hon upp sig och kryper kasst igen, istället säger jag typ okej. Men nu börjar jag smått lägga in ett lågt kryp-kommando som förhoppningsvis ska fungera lugnare. Visst kan jag byta kommando men det vore ju fusk

På kvällen åkte Chenin och jag till Cicci som fyllde år. Hon hade någon slags tjejträff och då passar förstås en löpande Chenin in perfekt. Blöjan åkte på och sedan låg hon bänkad i soffan och blev kliad på magen. Det fanns ganska många att välja på så klapplös behövde hon såklart aldrig vara. Michaela är förstås en av Chenins favoriter eftersom vi bott med henne 1,5 år så i hennes knä spenderades mycket tid. Chenin är i sin tur stor favorit hos min älskade göteborgska Anna C, som helst av allt vill ha en hund men som är allergisk. För övrigt är den männsikan sjukt likt göteborgshundkompisarna till stilen och med den dialekten som hon numera dras med så måste hon passa som handen i handsken där. Melodifestivalen vet jag inte ens om jag orkar kommentera. Christer Sjögren liksom?!

Idag var jag på gudstjänst tro det eller ej. Min farmor har ju avlidit och begravning för henne hölls i Malmö. Här i Stockholm gick vi i söndagskyrkan och där talade de fint om henne. Jag känner mig som värsta hycklaren när jag är där och vantrivs stort. Dels hyser jag mycket fördomar om de stackars människorna som går dit, dels tycker jag hela stämningen påminner om en sjuk släkt. Min bror Micke gjorde inte saken bättre när han rusade upp för nattvarden innan den börjat och fick gå tillbaka och sätta sig och därefter var först upp när det var dags, tog brödbiten och käkade upp den, greppade vinkalken med två händer och svepte. Tydligen var det meningen att man skulle doppa brödet. Vi skrattade hejdlöst. Inte gjorde det saken bättre att han först upp, sjuk och med en flickvän med magsjuka hemma. Jag skrattade så jag grät, det bara forsade ur ögonen och jag fick kramp i magen. Jag skrattar bara jag skriver detta. Dessutom ville inte killen släppa kalken men Micke drog i den. Detta finns på bild och är så pinsamt. Min äldsta bror gömde sig bakom sin son Noel eftersom han fortfarande skrattade när predikan fortsatte. Jag släpade med mormor upp på nattvarden också och bara det är ju ett skämt. Hon är så förvirrad att hon började tala engelska med dem och tände ljuset fel osv. Vi avböjde oss kaffe tack och lov och fortsatte hem till föräldrarna för lite mat. Chenin och Lazy väntade trots allt. Nu ska Chenin och jag skynda oss till tunnelbanan, husse är redan hemma.

På väg till tunnelbanan hade jag Chenin lös som alltid förr, bråttom var det också. Plötsligt hör vi fyrverkerier från en tomt som vi går förbi. Man blir ju alltid lika skraj själv, men Chenin brydde sig inte. Nöjd går man vidare och knappt har man hunnit njuta av det förrän Chenin får syn på en katt och for iväg skällandes efter katten in på en tomt. Jäkla byracka! Så himla pinsamt. Jag ropade snabbt och Chenin hade redan hunnit runda huset. Hon kom in till mig och jag bara väste kom nu drar vi.

Äntligen börjar mitt sjukdomstillstånd lätta lite, strax efter att jag kommit till insikt om att snor luktar jävligt illa. Men det är ingen fara med de stackars bacillerna, de angrep Hebbe. Typsikt! En ny hemsida till mig hann han med att lägga ut åtminstone. Den är förstås inte färdig. Massa bilder skall läggas upp, dels på bildsidan, dels i headen. Lisa har ju tagit de fyra bilderna som byts emellan nu, men meningen är att det ska fyllas på med i alla fall 20 till. Valpsidan har försvunnit, men den kommer tillbaka inom kort. Jag är ju förstås så stolt över Chenins små gamblers så visst kommer den tillbaka.

Gårdagens prestation var en sväng till Kista med Anna och Dalton. Anna var världens gulligaste, hon la först spår till Chenin, sen till Dalton, promenerade med oss lite, tog Chenins spår och sedan Daltons spår. Jag följde med bakom Chenin och Anna men jag mådde inte alltför bra då. Jag hade ingen röst att ens pressa fram ett bra vid apporterna. Det var rätt många apporter ute, som alltid. Jag tror Chenin missade en på ett ställe där hon verkade gå lite till vänster om spåret, dessutom tog Anna en missad apport, men annars plockade Chenin fint. Spåret var till största del osnitslat vilket innebar att jag säkert skulle tvekat och stört Chenin om jag hade hållit i linan till skillnad från vad Anna gör. Men nog fick Anna en chock över hur stark lilla Chenin är och bestämd i spåret. Hon lugnade väl ner sig något i det sista snåriga partiet men för övrigt var det full fart. Anna förstod i alla fall varför jag kände mig för utmattad för att orka hålla Chenin. Jag tror det är bra för hunden att spåra med andra ibland också, i alla fall med tanke på hur mycket Chenin och jag spårar ihop. Den största prestationen under spårningen var att det fanns rådjur i Chenins spår. Vi hade tur för hon såg dem inte, däremot vindade hon efter dem lite senare när de inte längre var inom synhåll, men bestämde sig för att fortsätta spåret.

Höll nästan på att glömma en viktig detalj. På väg hem igår åkte vi förbi Annica och rabiesvaccinerade Chenin. Jag måste skriva det i bloggen så jag kommer ihåg det. Någon klar anledning till vaccinationen finns inte än, men man vet aldrig när man vill ha med hunden utomlands och det tar ju trots allt 6 mån.

Inte heller idag lyckades jag pallra mig till jobbet. Nej, det blir nya tag nästa vecka. Något positivt som hände var att jag vaknade med munnen stängd. Äntligen lite andning genom näsan. Dagens prestation blev en promenad runt Lötsjön och därefter en sväng förbi jobbet med Jocke och Chenin för att hämta min mobilladdare. Frida kom förbi en stund på kvällen. Vi åt sallad och slutförde Hundungdoms bokföring, sen dog min dator. Jag blir tokig. Allt hundviktigt ligger där och sju års bilder som jag behöver spara.

Chenin löper för fullt och det innebär förstås att hon är världens mest underbara. Som exempel kan nämnas att hon fick syn på en dvärgpudelkille här utanför. På en sekund hade hon backat ur halsbandet och börjat med lekinviter, och inte lyssnade hon på mig heller. Jag är nog en av få hundägare som faktiskt kan glädjas över min olydiga hund i dessa situationer och bara skratta. Pudelhussen tyckte faktiskt också Chenin var rolig. En godis belönades hon med innan vi gick hem för att sätta på blöjan. Blöjan, ja det är förstås yippie yippie. Hon beter sig just nu som om blöjan var lika med spårselen Pick me, pick me!

Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna ta mig till jobbet idag, men insåg när jag vaknade imorse med känslan av att ha svalt en motorsåg att det inte skulle ske. Första promenaden för Chenin blev runt lunchtid. Vi tog en lugn sväng ner till apoteket. Chenin må ha en taskig platsliggning på plan, men till vardags är den superduper. Inne i centrum brukar jag lägga henne plats utanför apoteket eftersom det inte finns någonstans att binda upp henne och med anledning av att jag inbillar mig att hon inte är stjälbar när hon inte har något koppel, men däremot sin matte inom räckhåll. Hon är rätt mattekär så hon går ju inte med någon annan om jag är ett alternativ. Skönt att man fortfarande kan vara någons idol. Gulliga Skitis! Pappa kallar henne fortfarande Skitis och hon gjorde själ för det namnet lite senare när jag tvingat ut Annica och Kim och medföljande beauceroner till klubben. Edit fick spåra för första gången och det såg riktigt fint ut, prövande till en början förstås men sedan sög hon i. Fast nog märks det att Sazza är mamma till den där. Kim hade lagt spår till Chenin och antalet 90 gradersvinklar i det 200 meter långa spåret är svårt att räkna. Utan överdrift kan jag minnas nio. Att spåret sedan slutade i en vinkel parallellt med stora stigen 10 meter från start gjorde det inte mindre intressant. Men det är bara att skratta. Chenin tog många vinklar fint, men hade problem i den vinkeln som förde spåret tillbaka till utgångspunkten. Det var uppenbart att Chenin inte hade några planer på att spåret skulle gå åt det hållet när vi precis kommit igång. Jag tyckte överlag att hon i ungefär varannan vinkel plöjde förbi och letade sig tillbaka. Visserligen håller jag emot en hel del, men jag vill inte hålla tillbaka henne för mycket utan ser hellre att jag går med henne av spåret och låter henne leta och hitta tillbaka själv. Av sju apporter tror jag att hon missade en apport och egentligen missade hon slutet, men där höll jag kvar henne för att få till ett avslut. Överlag gjorde hon en heroisk insats och blev nog några erfarenheter rikare. Även Kim får en medalj för sitt knixiga spår i träskmarken! Chenin lärde sig att spåret inte alltid är så långt som hon tror. Dessutom körde vi två förare på henne. Kim höll henne fram till första apporten eftersom jag kände mig för sjuk för att orka hålla Chenin första sträckan. Efter första apporten brukar hon lugna ner sig men det blev nästan tvärtom eftersom Kim lagt godis med jämna mellanrum fram till första och därefter var det full gas. Tack för den!
Chenin behövde lite mer stimulans kände jag eftersom jag anade att det inte blir så mycket mer än sängliggande för mig efter denna prestation. Jag la därför ett till spår, inte blev det något vidare långt men lite längre än det andra och med endast en rät vinkel, bortsett från lie naturliga böjningar här och var. Om Chenin var lycklig över ett till spår! Jag är mycket mer nöjd med hennes spårteknik på det andra spåret. Skönt att veta också att det första spårets knepigheter inte berodde på att hon löper i alla fall. En sak som hon till exempel gjorde var att stanna och \"fråga\" om hjälp, boy det var länge sedan hon gjorde något sådant. Jag skulle bli förvånad om löpet hade haft inverkan över spårningen, men man kan ju aldrig veta.
På väg tillbaka till bilen drog Chenin på osynligt vilt, så det blev mycket inkallningsträning. Chenin sprang mellan mig och det osynliga vilda galet mycket. Kan hon väl få göra så länge det går lika snabbt åt bägge hållen och hon vänder på en femöring. Första vändningen tog lite väl lång tid tyckte jag och det talade jag om också genom att kasta en spårpinne, skönt att man har en så hård hund när man är så opedagogisk som matte.
Väl hemma igen efter en tur till affären, en tur till återvinningen och duschning av Chenin alias Skitis vid det laget, var jag helt slut, bara för att upptäcka att min mobil var borta. Förmodligen tappad i skogen. Bara att bita ihop, svära, fundera på att skita i mobilen, inse att jag inte orkar lägga in alla nummer, klä på sig och åka iväg. Lycklig, är bara förordet av vad jag var när jag hittade den i förarsätet. Mitt sjukdomstillstånd gav mig dock inget utrymme för att ge uttryck åt några känslor. Lättad ringde jag lite jobbsamtal, vilket jag måste tillkännage var rätt pinsamt med denna röst eftersom man måste presentera sig för att folk ska förstå vem det är, och somnade sen gott. Bara för att vakna två timmar senare med helt igentäppta bihålor. Jag är verkligen förkyld med stort S som i snor och F som i förvirrad. Som exempel på förvirrad kan bland andra konstigheter nämnas att jag kallar folk för fel namn, lägger in osten i skafferiet och glömmer plånboken i bilen när jag handlar, vilket jag inte upptäcker förrän i kassan förstås. Mitt undermedvetna gör tydligen allt för att göra livet surt för mig. Jag har egentligen hur mycket som helst som väntar på jobbet, men min chef sa att jag skulle ta det lugnt och komma tillbaka när jag är frisk. Det innebär att jag nog blir hemma imorgon också. Synd att man inte var så frisk så man kunde njuta av det, men tur att man inte är ensam utan har Chenins gosiga närvaro. *heart*

Datorn vill inte samarbeta idag…
Jag såg inte hela superbowl i söndags utan gick och la mig i halvlek. Klokt av mig, dels vet jag hur min produktionsnivå blir om jag inte får tillräckligt med sömn, dels hade jag känningar av lite halsont. Igår började jag förstås känna mig hängig, på väg att bli sjuk. Framförallt smärtade det enormt på höger sida av ryggen. Jag spenderade därför bara tre timmar på jobbet innan jag åkte hem med tron om att jag bara var lite trött. Inte kurerade jag mig tillräckligt heller utan tog en tur till klubben. Väl där small det till i ryggen i samband med att jag skulle ur bilen. På ren vilja lyckades jag lägga ett spår till Chenin. Det tog väldigt lång tid, men blev rätt långt också. Många apporter satsade jag på och framförallt mycket godis för min ryggs skull. Tummen upp blev det för spårningen men kanske inte den bästa medicinen för mig. Jag blev liggande resten av kvällen.
Imorse kändes ryggen mycket bättre. Jag trodde inte det var sant, men att ha Chenin mycket lös, i flexikoppel, gående nära eller kopplet runt magen verkar ha gett effekt på min rygg. Snabb effekt till råga på det. Jag vet i för sig inte om jag sträckt ryggen till följd av Chenin men jag gissar på det. Annars kan det ju vara något allvarligt och det vill jag inte att det ska vara. Jag åkte i alla fall till jobbet idag och var där hela dagen eftersom vi hade stor konferens och mycket av det ville jag vara med på. Tidigare konferenser har varit i Åre och Nice, men inte så givande informationsmässigt. Denna gången var konferensen på kontoret i stan, men istället mycket intressant. Efter lunch var jag dock så febrig igen att jag önskade att jag låg hemma i sängen. På kvällen kom mamma och pappa. Lazy och kissen fick äntligen åka hem och vi var många som var lättade kan jag säga. Lazy är riktigt rolig när hon pinnar på bra i snön, men ack så knepig när hon vägrar gå hemåt i regnet. Hemma hos oss är hon mest rädd men kommer slutligen till ro, ända till vi ska gå och lägga oss då börjar hon slicka på sina framtassar så man får knäpp. Kissen märks oftast inte utom när han får tokryck på natten och börjar skrika… Lagom roliga nätter här hemma således.
När väl djuren blivit hämtade mötte Chenin och jag upp Anna och Dalton och promenerade runt sjöarna. Alldeles för långt för mig med andra ord. Sista biten gick jag väldigt långsamt. Vi har dock konstaterat att Chenin inte har kommit så långt in i höglöpet att hon tillåter att kastrerade blandrashanar rider på henne . Anna är sugen på att fördubbla sin hundkvot så det mesta snacket handlar om det. Kul, kul, kul!

Det svåraste är alltid början på bloggen, sen är det inga problem att mala på. Idag åkte jag med Chenin och Lazy till Ursvik milostation där vi mötte upp Anna och Dalton. Tillsammans gick vi lätta 5 km, fast den var inte så lätt när det var så mycket snö. Även om jag var sugen på milen så känns det inte rätt att övermotionera Lazy, hon fyller ändå elva i år och hennes ben är mycket kortare än mina. Det blev en härlig promenad, men lite väl många busryck. Jag kände det i ryggen efteråt.
För att inte bara trötta ut benen utan även huvudet på min lilla aussiefröken la jag ett spår som började på äng, fortsatte in i skogen, innehöll två vinklar och slutade ute på ängen igen. Spåret blev inte så lätt eftersom vi korsade ett antal spår och skidspår och så att även vårat spår blev korsat. Sex föremål låg ute. Chenin spårade finfint, bytte spår ibland men gick direkt tillbaka till det riktiga spåret igen.
Nu är Kim, Annica och Micke Öreskärr här. Vi ska äta gott och se superbowl. Annica klippte kissens klor och hon är inte direkt omtyckt av kissen numera. Men han får en chans till i livet åtminstone!

I vanlig ordning på lördagar var det dags för lite skogsaktiviteter. Anna och jag möttes upp på klubben för att lägga spår. Vi la varsitt till Chenin och Dalton och tog sedan en promenad med alla tre innan det var dags för spåren. Chenin följde spåret bra och tog alla föremål, men någonstans i mitten var jag lätt irriterad på henne. Hon varvade galet mycket även om hon spårade på. Jag förmodar att det fanns en del viltspår för hon låg på alldeles för mycket och spårade med hög näsa och en del stirr. Jag la henne vid två tillfällen och muttrade lite argt emellanåt. På det stora hela tycker jag dock att hon tog sig igenom spåret bra. Jag blev förstås extra glad över att vi inte var tvungna att bryta trots viltpåverkan. Hon samlade sig och fortsatte faktiskt Annas spår även om hon var en aning stressad, bara en aning yeah right . Hursomhelst plockade hon alla föremål och var till slut helt normal igen.
På väg hem från spårningen ringde jag Annica och föreslog en promenad runt sjöarna. Jag känner att jag behöver mer motion och två beaucerontikar säger inte nej vet jag. Chenin bangar ju inte heller direkt, men Lazy fick avstå denna gång. Tro det eller ej, spårningstimmarna måste ha tagit lite på Chenin för en stor del av promenaden drog Chenin inget och gick mycket vid min sida. På kvällen tog jag en tur med hundarna till Jocke, Hebbe är nämligen på krogen och jag orkade inte det. Hos Jocke fanns även Marc och det var minsann ett kärt återseende mellan Lazy och Marc. Lazy hoppade upp i soffan och stod på Marc länge. Marc drar ofta med Lazy på äventyr ute på landet där de bland annat åker båt. Vi kollade flera hundra bilder hos Jocke, bara med Lazy-motiv. Det är äkta kärlek till Lazy. Jocke tycker förstås väldigt mycket om Chenin också, men det gör inte Marc. Hon är alldeles för vanlig för hans smak, inte tillräckligt säregen. Även om jag försöker beskriva på vilket sätt som Chenin är säregen köper han inte det. Och på ett sätt förstår jag honom, så tyckte jag nämligen ofta om andra hundar än chowar innan Chenin kom in i mitt liv. Nu kan jag faktiskt se charmen hos varje individ.

Igår tog Chenin och jag en promenad till föräldrarna på morgonen. Chenin, Lazy och kissen lämnades sedan av hemma hos oss på förmiddagen eftersom mamma och pappa åkte till Malmö för att gå på min farmors begravning idag. Ken hämtade sedan upp hundarna vid lunch och tog hem dem till sig. Där låg de båda i sängen och mådde prima. På kvällen lyckades vi lura ut Anna och Dalton på promenad runt sjöarna. Jag behöver nog inte säga att det blev en hel del hundsnack, även om vi numera även pratar annat också På jobbet hade man runt 40 mail att ta sig igenom. Det är verkligen så man längtar. Jag planerade att shoppa lite i helgen. Men eftersom en av mina jobbarkompisar envisas med att äta i gallerian var jag tvungen att titta lite i affärer på väg tillbaka från lunchen. På 20 minuter lyckades jag köpa två koftor, tre skjortor och ett par byxor. Jag är makalös på att handla kläder när jag väl gör det. Det enda jag saknar nu är en varmare kappa och nya stövlar, annars ser det bra ut på klädfronten för tillfället. Nu väntar istället en rensning av garderoben. Fullt, kan man milt uttrycka det.

På valpfronten hände det i helgen något mycket glädjande. Chenins valp Freddie tog ett förstapris i lkl 1 och Meija var endast 3 poäng ifrån! Mer än halva kullen har nu innan 2 års ålder börjat tävla i lkl 1, lkl2, appellen och/eller lägre. Det känns mycket lovande!

Morgonen idag började med att jag försov mig. Jag har visserligen flex-tid men det är nog så stressande att vänta på att Lazy äter foderkula efter foderkula när man vill iväg. Hon kan verkligen konsten att göra själ för sitt namn. Inte vågar jag lämna hundarna ensamma heller eftersom risken är stor att Chenin knaprar i sig Lazys mat och därmed Lazys medicin. Levaxin skulle nog resultera i ett uppåttjack för Chenin som inte direkt är varken hälsosamt eller nödvändigt. Efter jobbet drog vi med Jocke på en kvällstur runt sjöarna. Applåd till Lazy som pinnat på två dagar i streck på långsväng. Chenin däremot har börjat göra snabbryck i kopplet hit och dit. Det faller mig inte riktigt i smaken, minst sagt, vilket jag nog bör förtydliga för henne på något sätt. Vad jag dock uppskattar med Chenin är hennes förmåga att avreagera. Det smällde av fyrverkerier alldeles intill oss vid sjön. Lazy var förstås rädd hela vägen hem, stackarn. Chenin däremot tittar upp, tänker efter och fortsätter med svansen i topp. Självsäker och självständig med åtminstone en gnutta intelligens eftersom hon så tydligt tänker efter.

Väl hemma igen åt Hebbe och jag god middag och kollade på den skumma filmen the Fountain. Man fick helt klart väldigt konstiga känslor av den filmen. Upptäckte också att Chenin började löpa idag. Skönt att veta, det blir lite lättare att planera allt framöver när man vet att hon fortfarande regelbundet har sina 6 månadersperioder.