Jag har inte mått helt bra på sista tiden, vilket antagligen beror på en mängd olika faktorer och något man måste ta sig igenom helt enkelt. Det här med Lazy blev ju jobbigare än vad jag föreställt mig att det skulle vara. Trots hennes gedigna ålder på hela 13 år och medvetenheten om att detta skulle komma närsom kände jag mig ändå helt oförberedd och en enorm skuld. Vår chow chow-era är nu över.
Dagen innan, på måndagen, var jag på flygkurs där vi pratade om för många val och varför man är rädd att välja fel. Hur man projicerar faran själv, avundsjuka riktad mot en själv, krav man har på sig själv att göra rätt och optimalt även vad gäller obetydliga saker. Hur man kan träna på ett göra felaktiga val. Avundsjuka mot livet, att unna sig att resa. Vi pratade också om min tidsnoja, hur dåligt jag mår när jag blir medveten om att jag slösar mycket med min tid men sedan hur jag slösar bort min tid genom att syssla med overkliga saker. Rastlöshet och svårt att vänta eftersom det innebär att jag blir medveten om att jag slösar med min tid och skulle kunna leda till en kontakt med mig själv som jag ju flyr. Vilka krav jag ställer på min omgivning pga detta eftersom människor som pratar långsamt ger mig en medvetenhet som jag tycker är jobbig. Varför jag trivs bäst med folk med mycket tempo/stress. Och återigen vilka krav man har på sig själv för att inte uppfattas som långsam (ofta av en själv). Att förstå det faktum att det är mest tidseffektivt/optimalt att vara med sig själv utan att tänka, räkna, fundera, planera eller analysera. Jag är inte mina tankar så sluta aktivera mig. Helt enkelt klassiskt konsultstress, förmodar jag.
På tisdagen var det andra omgången tävlingslydnadskurs för Toni och Jenny. Denna gång fokuserade vi på framförgående och rutan. Choice gick skitfint framförgående – detta är verkligen hennes moment eftersom hon har ett naturligt snyggt koppelgående (till skillnad från Chenin och Doc 
). Vi körde med hållare och det verkade fungera bra. Nu är det bara att ta sig i kragen och träna för vi är anmälda till appellen. Vad gäller rutan ska vi köra på leksak och klicker för target verkar dämpa henne för mycket. Efter kursen tog jag med Chenin och Lazy i klubbstugan (föräldrarna reste ju till Ungern på morgonen så jag var Lazyvakt). Sofie fick kolla lite på Lazys öga och konstaterade att det såg lite märkligt ut, som om hornhinnan skadats. Jag ringde Annica på vägen hem för att höra mest vad jag borde göra. Snäll Annica bad oss komma in direkt för att få smärtstillande och tog emot oss vid 23 på kvällen. Jag hade bestämt mig för att absolut inte ta bort henne förrän föräldrarna kom hem igen men klok Annica fick mig på andra tankar. Sedan följde en väldigt jobbig natt och ännu fler ledsna nätter. Jag försöker dock glädjas åt de år vi fått tillsammans.
Jag övervägde varje kväll om jag skulle orka följa med på konferens till Åre när jag helst av allt ville vara med Chenin och Choice. Jag insåg dock snabbt att jag skulle ångra mig om jag missade det så trots ledsen morgon, fylld av ångest, åkte jag med det chartrade EY-tåget till Åre. Jag var nog mest orolig för att jag skulle bli ledsen under resan men istället var det nog bra att komma ifrån vardagen. Vi inledde fredagen starkt med 14 timmars drickande, TP-spelande på tåget under hetsiga diskussioner, Sing Star-sjungande med chefen, incheckning i fin 8-bäddslägenhet med bastu i Brunkulla tillsammans med 5 kollegor, middag på Dippan i Åre och dans till skön DJ till 4 på natten. Två minnesvärda saker från kvällen är en brandsläckare som användes på ett ytterst olämpligt sätt och en chef som går in i fel lägenhet, dvs vår, och argumenterar roligt om varför hon bor där och inte jag – hysteriskt kul.
På lördagen var det konferens med 1600 EY-medarbetare i Mix Megapols arena. Det var en riktigt riktigt bra konferens, tur att man inte sov förbi den. Om det var något jag inte velat missa var det nog den. Otroligt professionell och underhållande med en seriös och påläst moderator och en inbjuden framtidsvisionär som talade om innebörden av kompetens, hur vi har gått från kunskapssamhälle där nästan ingen kan till förståelsesamhälle där nästan alla kan. De företag, ofta äldre kontroversiella, som inte förstått det kommer att tappa mot de företag som föryngrar sig, följer trender, är med där det händer, förstår innebörden och vikten av Facebook. Han pratade också om tysta överenskommelser i samhället om hur saker och ting borde fungera, att det är otroligt viktigt att tänka mindre historia och mer framtid, även på en individnivå. Hur frågan ”vem är jag?” kan besvaras med visioner istället för med bedrifter. Han sa också att det många företag gör fel är att jämföra sig med hur det såg ut innan för att visa vilka förändringar som gjorts istället för att jämföra med hur mycket samhället förändrats för att inse att förändringarna inte är tillräckliga. ”Go-with-the flow” summa summarum. Proffsig kille och väldigt rak och ärlig mot VD:n vad gäller EY:s framtid och möjligheter.
Efter konferensen var det lagtävlingar med 15 stationer där vi 1600 personer var indelade i ca 160 lag. Vår grupp, tillsammans med 15 andra grupper (dvs ca 160 personer) inledde starkt med kanotgrenen där jag frivilligt erbjöd mig att paddla tillsammans med en herre. Redan vid första bojen slutade dock grenen för vår del med kantrad kanot, i med kläderna på i kalla Åresjön, hysteriskt skrattande simmade jag efter 3 bojar till och tåg koder innan jag hängde fast vid med någon annan kanot och kom in till stranden igen. Jag upptäckte då att jobbmobilen blivit kvar på Åresjöns botten men tröstade mig med att vi ändå inte hade något jättebra förhållande. Vi var mest arga på varandra, jag saknade förlorade knappar och var besiken över sprickor och nagellack i högtalare så någon stor förlust kan det inte anses vara.
Jag letade efter personer i min lägenhet som kunde tänkas ha nyckel, joggade sedan upp till Brunkulla, missade ca 10 stationer på lagtävlingen, bytte om, bet ihop och kom igen till de sista 4 stationerna som bestod av Åres historia, pussel, årtalsfrågor och på spåret.
På kvällen var det fest, riktigt fin fest med flera rätters middag. Jag var helt slutkörd och kom på mig själv att gäspa, varpå skattechefen i Sverige som var min bordskavaljer påpekade att vin inte längre biter på mig. Dagen efter behöver man sprit. Strax efter varmrätten intogs därför tequila i baren och med kaffe på det undrade jag hur denna kväll skulle spåra ur, men hyfsat städat blev det ändå – för mig i alla fall… Petra Mede, Fredrik Swahn m fl underhöll flitigt på scenerna (2 scener och 4 storbildskärmar gjorde att man inte missade något). Prisutdelningen i lagtävlingarna föll nästan i skuggan i jämförelse med den uppmärksamhet jag fick över simningen i Åresjön. Totalt var det 6 personer som ramlade i under dagen men just jag var tydligen mest intressant för att jag var först, fortsatte simma och tog med min mobil ut i kanoten. Kan inte se det roliga i det, men det skulle tydligen filmas och intervjuas av Petra Mede på storbildsskärm inför 1600 EY-människor Sverige runt. Vad gör man inte för att marknadsföra skatt internt?
Sedan blev det mer fest, dricka, dans och artister i form av Orup och Petter. När kvällen var slut blev det så mycket som två efterfester, varav den första underhölls av suspekta individer som fått i sig lite för mycket och som måste vakna med stor ångest för att gå till jobbet på måndag. Vid 5-tiden var det läggdags och sedan tåg hem på söndagen med biosalonger ombord. Det blev lite Solsidan, Up in the air och sömn.
Mackan säger:
3 april 2011 kl 19:11
Gulle Dalton!