Dagen började med ett rehabiliteringspass för Chenin på Albano. Inga konstigheter med det utom att jag lyckades låsa in nyckeln i bilen, så det blev en härlig väntan på att pappa skulle komma. Vi utnyttjade dock tiden väl genom att ta en skogspromenad och läsa klart hundsport. Efter en joggingtur med Jocke runt Lötsjön var det på kvällen dags för skyddsträning. Hundarna skulle idag vara med och sitta i bas. Hjälp, tänkte jag och hjälp fick jag. Andra gången Chenin skällde skrek instruktör/figurant åt henne, vilket räckte för att hon skulle bli tyst. Det märks verkligen att det har effekt när någon annan säger till henne. Själv är man så mjäkig. Aldrig har hon varit så lugn medan andra jobbar tidigare. Första passet fick Chenin träna gripande av bitstock, så hon tar rätt med hela munnen på mitten och håller. Andra passet kände jag att hon behövde stadgas upp mer. Vi bestämde att vi skulle öva stanna kvar i stillasittande position. Jag tyckte det var bra att vi inte la in kommando pass på eftersom Chenin inte kan det än och det skulle göra henne förvirrad. Hursomhelst märktes det att Chenin inte har någon lydnad som helst. Så jäkla pinsamt! Hon gick upp varje gång bitstocken flög. Vad ska man med ett stanna kvar-kommando som bara gäller på lydnadsplan? Precis samma sak är det med vallningen. Chenin måste verkligen lära sig att lyda för att lyda, inte för att det är kul. Nu låter jag som värsta hårda människan, men det är jag ju inte.
Fig sa att detta stadie kommer alla skyddshundar till där det gäller att inte ta för mycket egna initiativ. Det han inte la till, men som var underförstått, är att det för vissa tar två år innan hunden går ur hand medan det för andra (läs Chenin) tog två gånger. Sammanfattningsvis gick träningen för Chenin ut på, förutom lite gripande, att få en ovillkorlig lydnad och detta är verkligen något vi kommer ha nytta av i många avseenden. För övrigt gör min söta lilla heta hund aldrig fel. 🙂