Så har vi kommit hem från fyra fantastiska dagar i aussieklubbens regi. Chenin och jag tillhörde spårgruppen som leddes av instruktör Lena Sundqvist. I den gruppen ingick även Sandra med Dizzy, Lena med Carrey, Anki med Siri och Mikko med Tim. Alla i gruppen var väldigt träningssugna, men den som var mest inspirerande och drivande var vår duktiga instruktör. Inga sena mornar eller tidiga avslut, utan här var det valuta för pengarna. Som deltagare är det en härlig känsla när instruktören vill och orkar mer än man själv.
Det tog över fem timmar att komma till Lilla Edet för oss. Jämfört med Malin och Linda som körde via Jönköping var det emellertid inte jämförbart. Väl framme bjöds det på fika, annars ägnades torsdagen åt presentation och planering för samtliga grupper. Vi i spårgruppen bestämde gemensamt att vi skulle försöka fördela tiden på spårning och lydnad jämnt.
Uppstigning i tid på fredagen för att ta oss ut till spårmarkerna. De marker som vi fått låna i Arboskogen är minst sagt ljuvliga. Som Stockholmsbo är man inte bortskämd med rena spårmarker. Man får räkna med att ett tiotal personer, hundar och vilt gått i och över spåret och hoppas att de flesta apporter finns kvar. Efter att ha diskuterat på vilken nivå varje hund skulle ha spåret, antal apporter, slut, snitslar, vinklar, längd, ålder, spårläggare la vi ut spåren till hundarna. Medan vi satt i solen och väntade ut att spåren åldrades tränade vi platsliggning med Chenin med godis eller leksak framför som hon fick uppgift att passa. I spåren kan man generellt konstatera att de två grabbarna var mer coola i spåret, medan damerna var lite mer heta. Chenin fick ett sicksack-spår med lite godis i början som vi snabbt virrade bort oss i. Nästa spår innehöll två 90 graders vinklar och tre apporter och gick kanonfint, även om jag hamnade med gympaskon i ett dike. Efter att alla hundar fått lyckade spår på förmiddagen var det lydnadsdags på eftermiddagen. Istället för att trängas med övriga grupper på brukshundklubben stannade spårgruppen kvar vid de stora välklippta planerna vid grillplatsen i Arboskogen. Där fanns det gott om plats för lydnadsträning. Varje ekipage valde ut lite olika moment som vi önskade få vägledning i. För Chenins del blev det linförighet, kryp och saktagående. Vad gäller fotgåendet fick jag tips om hur jag skulle hålla tillbaka henne i vändningarna så att hon inte blev för vid. Annars fick vi mest beröm för kontakt och position. Gällande krypet provade vi att jag stod precis framför Chenin så att hon fick till en lugnare krypteknik. Vi fick även råd att öva kryp under böjda trädgårdsblompinnar. Saktagående tränade vi slutligen genom att ha en hög target med godis på och bara gå framåt mot denna när Chenin var lugn. För Chenins del ändrade vi dock metod till att gå framåt utan motivationsdragning och slänga boll över huvudet när hon gick i lagom långsam takt.
Efter en hård dag i skogen var det meningen att jag skulle ta en snabbdusch innan föreläsningen. Vi hade haft ganska brunt vatten tidigare, men nu var det värre. När jag väl skulle hoppa in i duschen kom det inget vatten alls. Efter lite väntan kom vattnet tillbaka och då hoppade jag in i duschen. Jag hann inte stå där så länge innan Mikko ropade att vattnet nu såg svart ut i kranen. En snabb blick på golvet och jag konstaterade att jag duschade i ett blodbad. Med den missfärgade handduken virad runt mig sprang jag upp till Malin och Linda för att låna deras dusch. I den fanns det emellertid inget varmvatten, så det blev en snabbvisit i duschen.
Föreläsningen med Christine om skottberördhet och skott-träning var kanon, även om jag hört det många gånger tidigare från henne. Hon menar att även det momentet skall vid inlärningen delas upp i flera, så att man har något att gå tillbaka till om något går snett under träning. Framförallt ger de våra kontrollfreak till hundar något att avreagera på, nämligen skytten. Efter middagen hade Linda (Isak) och Lisa (Elsa) ordnat lite ordgåtor som handlade om norska ord, fåglar, kryddor och engelska ord. Kvällen ägnades därefter åt social samvaro med vin i stugbyns reception.
Det var lite tungt att gå upp tidigt på lördagen efter vinet, men det gick. Nya härliga spårmarker och uppfödare Marie följde med och kollade på Chenin som fortsatte vara superfin i spåret. Vid lunchtid var det flera grupper som valt att äta vid grillplatsen, vilket var ännu trevligare. På eftermiddagen var det först dags för budföring. Chenin är inte i form för det än, så vi hoppade över detta och tog en promenad för att hon inte skulle varva upp sig. Budföring är det fjärde roligaste efter vallning, skydds och uppletande. Således står Chenin inte snällt och tittar på när andra hundar har kul. Därefter valde jag att köra fritt följ och apportingångar. En timme innan middag var det dags för hopp-träning. Chenin bör inte heller hoppa än och även om jag borde varit med och lyssnat kände jag att jag gärna spenderar en timma vid stugbyn. Christine (som har pappa Assar) passade på att kolla Chenins ben medan Carina och jag diskuterade vilka underbara systrar vi har och kom fram till att vi båda ville ha en avkomma efter endera den ena eller den andra. När det sedan var dags för lekarna som Linda och Lisa ordnat öppnade himlen sig och hällde vatten över oss. Men vad roligt det var ändå. En i varje grupp var dominant förare och en från varje grupp var följsam hund. Uppletandegruppen var absolut roligast eftersom föraren i den gruppen visade prov på hund(eller människo)misshandel under varje moment, vilket resulterade i nolla efter nolla. Men vad vi skrattade. Vår grupp samlade även ihop fem pluspoäng för att vi erbjöd domarna ett paraply, som vi visserligen lånat från en annan grupp. Min åsikt är att denna mutning borde ha lett till fem minuspoäng eftersom vi väntade med detta erbjudande till det var vår tur, nämligen sist. Vid det laget var domarna dygnsura. Nästa lek handlade om att klicka varandra och här var Mikko och jag grymma. Jag var hund och han var klickaren. Efter denna långa dag kan jag lova att jag somnade ovaggad.
Söndag erbjöd lite sovmorgon eftersom det var städdag. Ute i spårskogen var det fruktansvärt mycket knott, inget hjälpte. Instruktören la ett riktigt terrängspår åt Chenin och mig. Det märktes något att Chenin var trött, men oj vad hon jobbade. Spårupptag, uppför, nerför, vanliga vinklar, spetsvinklar och plockepinn. Jag ramlade och brände mig på linan. Chenin skulle nog hellre ha en racerförare som kan jobba lika snabbt som hon, men det är omänskligt. Vid ett ställe fortsatte Chenin rakt fram varpå instruktören ropade att jag skulle hålla igen, men jäklar vad Chenin låg på. Jag hann tänka är du säker på att du inte gått här, innan jag förstod att instruktören lagt en T-vinkel där, dvs hon hade fortsatt rakt fram och sen vänt tillbaka tio meter och vinklat vänster. Chenin verkade lite förvirrad när spåret tog slut, men detta är en bra övning för att träna Chenin att spåra sig tillbaka när hon tappar i vinklar. Instruktören avslutade med att hon ville köpa Chenin, kan man få en finare komplimang än så? Genomgående under lägret fick Chenin många fina komplimanger och de värmde förstås. Man blir ju bara så stolt! Chenin behöver fina ord om vilken arbetskapacitet hon har, eftersom hon ibland kan tända lite snabbt i vardagen när andra har kul och det kan ibland kännas lite motigt. Kör man då ett träningspass så kommer man på att det är skönt att hon tänder och orkar så mycket. Just nu, när hon varit understimulerad efter skadan i snart fyra månader, har hon verkligen varit het i gasen på alla plan.
Efter fotografering och snabblunch började Mikko och jag vår hemresa strax före fyra. Vi snackade, tjafsade, diskuterade och chivades så mycket hela vägen dit och hem så någon radio har vi inte ens satt in. Men väldigt kul har vi haft! Och om en och en halv vecka ska Hebbe, Chenin och jag tillbaka till Lilla Edet på kennelläger! Nästa år hoppas jag att aussielägret är närmare Stockholm.
Lämna en kommentar
