Tidigare har jag alltid känt mig lyckligt lottad för att ha fått en hund som Chenin, men på sista tiden har ett obehag krypit över mig. Jag kommer aldrig få en bättre hund än Chenin och det skrämmer mig att inte kunna ha något att se fram emot. Resten av mitt hundinnehav kommer alltid bestå i tillbakablickar och jämförelser med hur Chenin är/var. Jag kommer älska andra hundar lika mycket, även om det är svårt att inse nu, men egenskapsmässigt kommer Chenin alltid vara min idealhund. En tuff brud med mycket mod, jakt och kamplust. Visst finns det många brukshundar med de egenskaperna, men Chenin kombinerar det med humor. Hemma är hon världens roligaste. Hon går verkligen in för att få oss att skratta och när vi gör det så kastar hon sig upp och slickar oss i ansiktet. Det är svårt att säga exakt vad hon gör, men hon spelar clown genom att kråma sig, rulla sig, ge mystiska blickar, kramas, skratta, osv. Det går inte en dag utan att Hebbe eller jag skrattar åt Chenin och då blir hon bara så lycklig. Det har till och med gått så långt att hon alltid tror att vi skrattar åt henne. Så fort hon hör att jag skrattar, kan vara i telefon med någon kompis, så kommer hon rusandes och ler. Om hon kunde prata skulle hon säga något i stil med att vi har så kul min matte och jag.
På kvällen körde vi lite lydnad och skyddsträning. Jag tränade utanför på gården och blev rejält utskälld av en gubbe för att jag rastade min hund på gården. Jag försökte förklara att jag inte rastade hunden men det gick inte in eftersom han var påverkad av något. Och då ska ändå tilläggas att detta var i första skeendet när Chenin gick fot. Han bad mig dra åt helvete och skulle ringa polisen. Jag sa att det kan han göra för jag har rätt att vara här så jag stannar. Hur som helst så körde vi fotgående, platsliggning och rutan. Det blir tummen upp för de momenten. Positionen i fotgåendet är till och med tillbaka. Skyddsträningen gick också bra. Men hon hade svårt att släppa tillräckligt snabbt och jag hade inget godis med. Där trodde jag att ett byte med en strumpa skulle duga, men icke. Hon tog strumpan och sen högg hon i ärmen igen. Jag inser också att jag måste ha assistans med skyddet för att få till noggrannheten.