Idag är en tung dag. Chenin och jag var till veterinären och eftersom det är så svårt att få tid hos den veterinär som opererade Chenin fick jag ta ledigt från jobbet på förmiddagen för att kunna åka dit. Det gav mig dåligt samvete förstås. Inte gjorde det saken bättre att vi fick det undersökningsrum som Diana avlivades i för exakt 2 år sedan. Tårarna brände i ögonen redan där och hotade explodera i floder. Jag lyckades emellertid kontrollera mig tills veterinären kom. Chenin är pussig och gullig, lika glad att se alla, men jag märker en viss oro hos henne, samma oro som jag känner. När sköterskan skulle söva henne skrek hon och ville sen inte stå på det ben som sprutan sattes i. De som känner Chenin förstår hur olikt det är henne, min tuffing som inte berörs av något. Det blev många röntgenbilder och på en av dem kunde man tydligt se var problemet sitter. Precis som jag misstänkte i somras är det ryggen. Knän och höfter såg väldigt fina ut. I ryggen har Chenin en nerv som kommer i kläm pga spondylos. Enligt veterinären behövde jag inte vara orolig för det utan ska köra på som vanligt. Om hon senare i livet skulle lida av det kan en operation bli aktuell då. Så fort jag hör ordet operation får jag nästan kväljningar… Jag frågade om allt, skötsel, vila, miljöpåverkan, hårdträning, ärftlighet, förlamning och det verkar lugnt, ändå är man tröstlös.

Chenin börjar bli bättre. Hon är uttråkad och drar i kopplet som en galning. Glad som alltid. Men jag tycker att hennes trav fortfarande inte är helt ren.
Igår kollade jag på Meijas och Yazzas MH som jag fått av Helene. Härligt att se de två fröknarna. Tuffa, glada i folk och lekfulla. Det är marginella skillnader mellan damerna, men det är kul med en jämförelse. Meija hade stor leklust och det känner man ju igen. Vid jakten jagade båda tjejerna, båda gångerna och Meija grep andra gången medan Yazza var på båda gångerna vad jag kunde se. På aktiviteten var de uppmärksamma, men lugna till skillnad från sin mamma.
Avståndsleken skötte de i mitt tycke exemplariskt, både agerade likadant som Chenin. Egentligen var de mer intresserade än Chenin, men Chenin blev galet intresserad när figgen bollade med trasan och sprang, vilket höjde hennes siffra. Inga aggressioner hos någon. Nyfikna, lekfulla och samarbetsvilliga.
På dumpe hoppar alla till, Meija blir något arg. Chenin är direkt fram. Meija är i princip direkt fram när Helene tar första klivet. Yazza går nästan hela vägen fram och är därmed klar precis som moster Azzie var på korningen. Siffran hamnar dessvärre lågt på Yazza, trots att hunden är oberörd och ointresserad. Meija gör någon böj efteråt. Yazza, som ju redan från början var klar, går förbi som om ingenting hade hänt.
Under skramlet hoppar Meija till, tänker efter och går direkt fram. Medan Yazza och Chenin stannar, hinner inte tänka och går direkt fram.
Spökena gjorde Meija och Yazza argare än vad de gjorde Chenin. Som längst backar Meija bak i kopplet och kastar sig sedan framåt i attacker. Yazza backar som längst till publiken och gör samma attacker framåt i jämnhöjd med Sanna. Båda är glada när de får syn på människorna innanför dräkterna. Ettor på skotten.

Det har varit dåligt med uppdateringar på sista tiden, så nu får jag fuska mig tillbaka i tiden igen…

Chenin kunde inte resa sig i morse. Den träningsvärk som hon har, speciellt i vänster ben är inte normal. Jag är så blödig att jag börjar grina när jag ser henne så här. Funderar på om jag ska ringa kiropraktor, magnetröntgen på SLU, vanlig veterinär, opererande veterinär eller rehabiliteringen på Albano. Efter lite samtal fick vi tid hos den veterinär som opererade Chenin i februari. Jag undrar vad det kan vara för fel. Alla som har tittat på henne säger att hon rör sig bra och att jag inbillar mig. Pyttsan heller, hon är inte helt återställd.

Idag blev det en resa till Karin Dahlins får i Eskilstuna. Malin, Moa, Ingrid och Maro följde med. Extra kul var det att Harriet kom med Voys. Vallningen med Chenin kändes mycket bättre än förra gången. Visserligen var hon het som sjutton när vi kom fram och jag tänkte att det här går inte, men hon skärpte sig och samlade sig bra. Jag använde en del godis och gick in med metoden att inte hamna i konflikt. Jag belönade hela tiden det hon gjorde vilket verkade göra Chenin lugnare. Så fort jag ropade stanna kastade jag godis på henne och det verkade fungera. Jag bestämde mig för att om hon gör fel så struntar jag i det, tar det misslyckandet och gör om. Med den inställningen gick jag upp och mötte henne utan att hjälpa henne, må så va om hon varvar mig. Men vad jag underskattade Chenin, så fort vi möttes, vände hon och balanserade upp flocken. Dessutom höll hon flocken mycket mer samlad än förra gången. Hon var dock lika högljudd i vallningen som alltid, men vad ska man göra när det är så kul? När Chenin skulle in för sitt andra pass märkte jag att hon haltade. Vid närmare granskning hittade vi ett skärsår i mellanhanden på 4 cm. Det var ett köttsår, men inga senor verkade skadade. Hemma hos Karin blev Chenin tvättad, insmord och omplåstrad, Karin är verkligen toppen! Skadan uppstod förmodligen någon gång under första passet. Nackdelen med att ha en hund med stor kamplust är att de inte visar att de har ont. Chenin påverkas inte speciellt mycket av det yttre vid träning; smärta, kissnödig, löp, törstig osv. De enda förklaringarna till att träningen inte går bra är för att hon ibland blir för intensiv, men att hon skulle känna efter, nej!
Det var skoj att se de andra åtta hundarna i vallningen också. Moa träffade får för första gången och det var läskigt, men ändå spännande. Hon fick valla tillsammans med Voys, men Moa ville hellre leka och då är hon minsann tuff. Sen var hon så tuff att hon jagade bort flocken, som då var i en hage utan staket. En kvart senare var de tillbaka…
Hebbe, Chenin och jag avslutade dagen med middag hemma hos hans mamma.

Hebbe hjälpte mig byta däck på bilen, som förövrigt är fallfärdig. Punktering på två däck hade jag. Chenin och jag åkte sedan till mina kusiner med föräldrarna. Lazy vantrivdes så hon fick sitta av tiden i bilen. Chenin stormtrivdes, fick mat i köket och lekte med barnen. När barnen blir för många och för jobbiga hoppar hon på dem och våldsslickar dem i ansiktet. Man ska vara glad för de små sakerna i livet. Jag är himla nöjd med att Chenin kan följa med överallt, att alla i släkten tycker om henne och att hon är så bra med barnen. Chenin var ju väldigt ovan vid barn tidigare, dessutom trodde jag att det var bra att främmande barn utomhus fick storma över henne på gatan. Nu vet jag bättre och Chenin har haft mer kontakt med mina kusiner, kusinbarn och brorsbarn. Barn är jätteroliga har Chenin kommit på. De leker med henne och tränar med henne, inkallningar, fotgående och kryp. Förr i tiden skulle jag inbillat mig att det påverkade hennes prestation på plan, men nu vet jag bättre. Bara alla har kul så.