Lyckades få med Jocke på promenad runt sjöarna med Chenin och Lazy. På vägen träffade vi Annica och Sazza som också hängde på. Vi träffade också Malin och Moa som i sin tur hade träffat Anna och Dalton. Alla passar på att ta långsvängen de få timmarna när det är ljust ute. På vägen hem stannade jag till i skogsbrynet vid Lötsjön och vallade två korridorer. Chenin och Lazy fick sitta uppbundna. Chenin var alldeles tyst trots att det vankades uppletande. Det är väl förstås inte lika exalterande när inga andra ekipage är med och konkurrerar. Jag gjorde 2 x 2 skick och Chenin var kanonduktig. Eftersom jag blev själv när Annica gick hem för att äta och Jocke gick hem för att hans öron blödde av allt hundsnack, så passade jag också på att träna platsliggning. Efter det var Lazy så rädd att det bara var att gå hem. Märkligt att den där hunden tycker det är så obehagligt när vi står stilla på promenaden, för övrigt pinna hon på. Gjorde misstaget att släppa henne lös när vi skulle gå vidare och då sprang hon åt det håll föräldrarna bor. Och inte stannar hon heller när hon är rädd. Jag blev tvungen att skicka Chenin efter henne för att få stopp på henne. Chenin gör förstås sitt valljobb på Lazy med bravur. Det blev ännu mer promenerande för Chenin eftersom vi skulle lämna tillbaka Hebbes mammas bil som vi lånat igår för att kunna ta oss till en Luciafest i Sollentuna hos Hebbes arbetskompis. Chenin fick följa med för att jag skulle få sällskap hem, men Lazy fick vara hemma. Ingen idé att övermotionera den stackarn, även om hon var väldigt missnöjd med planen att bli lämnad i lägenheten med Hebbe.
På kvällen tittade vi på tredje delen av Pirates of the Carribean. Avslutningen på filmen får vi dock ta senare i veckan. Kissen har fått en konstig utväxt på tassen. Det ser mest ut som om han har trampat i skit som torkat. Igår började det emellertid blöda. Jag känner mig lite nedstämd av det eftersom det är början på slutet för den rackarn. Om det är en tumör så finns det ju inget att göra. Och vad det än är så kan man ju inte söva en perser på 20 år. Imorgon ska Annica titta vad det är. Om vi sedan åker till veterinären så känns det som om det blir kissens sista anhalt. Ledsamt… Även om det inte är som att ta bort en hund – för nästan inget kan smärta så – kommer det ändå bli tomt efter att han har funnits i våra liv så länge.