Hebbe lämnade Chenin hos föräldrarna eftersom han skulle på kryssning och jag på julfest. Nästan 700 personer var vi på julfesten som gick av stapeln i Münchenbryggeriet. Det var riktigt trevligt med en toastmaster som underhöll middagen. Vad som var mindre trevligt var att jag blev upplurad på scen. Eller upplurad, snarare uppburen. Vårt bord hade lyckats vinna en tävling som gick ut på att fylla i ord i verser, varpå någon dam vid bordet ombads komma upp på scen. Jag vägrade givetvis när jag blev tillfrågad. Min mindre artiga bordskavaljer drog emellertid fram mig till scen och lovade följa med. Väl där lyfte han upp motvilliga jag så att slitsen åkte upp och jag visade halva änden för 700 underhållna personer. Efter att toastmaster frågat vad jag hette och jag ljög att jag hette Sophie meddelade denne att nu ska jag sjunga Sånt är livet. Finns det någon mer avskyvärd låt?! På något vis grejade jag det och tydligen var det bra också för jag fick stående ovationer. Men jag kan säga som så att jag skakade i hela kroppen av adrenalinpåslag ända till dess att borden plockades bort. De positiva konsekvenser som sången dock medförde är att alla vet vem jag är nu på kontoret. Jag fick beröm av säkert 60 personer och det betydde väldigt mycket för mig. Jag hade nog gått under annars. I och med detta hoppas jag att jag säkrat min framtid på Ernst & Young. 😉 Jag kunde aldrig riktigt slappna av efteråt, huvudet yrde av tankar. En del dans blev det i för sig, men fötterna värkte så mycket att jag åkte hem vid halv två. Jag delade taxi med någon kille från fastighetsgruppen och han kände förstås igen mig och bekräftade att min klänning åkt upp. Just nu känner jag mig riktigt modig som gjorde det. Det är nämligen måndagmorgon och det är tredje gången jag hör att de pratar om mig här bakom. 🙂