Liksom många andras träningsmotivation är även min träningsmotivation är borta. I alla fall träning inför tävling. Vi håller på med annan träning. Bland annat träning på att inte jaga katter, vilket går riktigt bra. Chenin vänder och får massa godis alternativt får jaga mig och skälla ut mig. Då blir hon överlycklig. Lite konster tränar vi också. Utöver det lyssnar vi på smällare varje dag för det har vi här i stan, känns skönt med en mjukstart inför nyår. Dessutom promenerar vi runt sjöarna i mörkret och myser på kvällarna.
Bilen är på verkstaden idag och jag håller tummarna för att det är värt att laga den. Igår startade den inte eftersom den stått i varmt garage i två veckor. Skitbil! Frida kom över och assisterade mig med startkablar. Efter en del försök fick vi igång den.
Idag är Chenin hos mamma eftersom mamma är ledig. Vi tog en promenad dit på morgonen och Chenin var förstås överlycklig över att få komma dit. Hon bryr sig inte ens om att jag lämnar henne, tittar inte åt mitt håll, så skönt!
Det är sista dagen på jobbet innan jul och det ska bli så skönt att få en helg innan jul. Julklapparna är inhandlade igår och det blev en blixtshopping på lunchen. Jag hade väl tänkt ut en del innan och vår släkt är ganska okomplicerad när det gäller julklappar, det är bara Hebbe och brorsan med tjej som är svåra att köpa till.

Mindre än en vecka kvar till jul. Jag har inte riktigt hittat julkänslan än, inte köpt julklappar och inte köpt gran.
Igår var det i alla fall avslutning på hundungdom. Sex stycken var vi där men ingen stannade speciellt länge. Det var alldeles för mörkt och kallt. Jag hann inte kör mer än fotgående, platsliggning och rutan med Chenin. Huvudsaken var dock att jag fick testa rutan med mina nya koner från Stora Stockholm. Jag tror definitivt på dessa koner. De är 15 cm höga och syns mycket tydligare för hundarna.

Ingen mer hundutställning för mig. Man har ju en brukshund som måste jobba i skogen varje helg. Det är så mörkt ute nu så man vill ju passa på att se solen. Efter diverse bilproblem kom Anna äntligen och hämtade oss. Vi tog en sväng till Kista och hittade marker som vi inte spårat i tidigare. Hundarna fick varsitt spår och däremellan vallade vi två korridorer. Medan vi vallade skulle hundarna sitta uppbundna, men det tyckte inte dem. Dalton drog iväg medan Anna skulle knyta fast honom, jag tappade Chenin som hängde på Dalton med flexikopplet efter sig. Två hysteriska mattar försökte få in dem. Vi var ju lite oroliga att de skulle se ut som två kassler efter leken. Dessutom får Dalton och Chenin inte leka så mycket. Det blir lite vilt och ibland missförstår de varandra. Chenin lyckades till exempel bli biten väldigt nära ögat förra helgen på Värmdö och då var det inte lek längre. Uppletande gick förövrigt piss. Äntligen, vi undrade hur länge allt perfekta skulle hålla i sig… Chenin gick två skick, men på tredje fick hon inte ut avståndet i korridoren. Vi sprang ut tillsammans och då hittade hon grejen. Jag gjorde ett till skick som gick bra sedan fick det vara. Men till saken hör att vi hade en del svårigheter, bland annat en stig som korsade rutan där det gick förbi människor med hundar och skidåkare medan vi skickade våra hundar bortom dessa. Bortförklaringar är viktiga för att hålla självförtroendet på topp. Både Dalton och Chenin vägde dessutom upp allt genom att spåra riktigt fint. Jag hade lämnat min spårlina hemma och skulle därför låna Annas. Jag kan säga att det var sista gången jag gjorde det. Annas gummilina brände sönder händerna på mig. Visserligen blir en gummilina inte lika smutsig men oj vad trasiga mina vantar blev. Jag är jättenöjd med Chenins spårande. I Daltons spår lyckades jag ramla framstupa, vilket resulterade i tre bulor på smalbenet och hål i handen. Jag låg och kved innan jag lyckades resa mig. Det enda positiva med det var att det inte var Chenins fel. Den hunden har nämligen orsakat en del blessyrer på min kropp, otroligt att inga ben gått av än. Hursomhelst visade ju mitt fall att jag lyckas ramla även utan Chenin. Annars hör det ju inte till ovanligheten att jag gör ett platt fall efter Chenin i spåret och släpas efter. För att summera rubriken fick vi lite skott-träning på köpet och framförallt Chenin och jag på väg hem. Det börjar märkas att nyår är stundande och uppriktigt sagt så är jag inte helt bekväm med att de står utanför garaget och smäller av raketer.

Jag sov hos föräldrarna inatt eftersom Chenin var där, Hebbe är bortrest och jag skulle ändå ta tåget från Sundbybergs station. Extra lyxigt är det också att mamma tog ut Lazy och Chenin runt Råstasjön innan Chenin och jag tog tåget till Älvsjö för att besöka Stora Stockholm. Eftersom besökande hundar inte får följa med in fick Chenin sitta i Emmas bil. Tack snälla Emma för det! Jag tittade en snabbis på aussiena, pratade med bekanta och shoppade innan jag åkte hem igen. Dessvärre hittade jag inget bra täcke till Chenin, vilket var en av planerna. Jag får nog be Lisa om att sy upp ett täcke till oss… Efter några timmar på mässan åkte jag hem till föräldrarna först, sen hem och träffa Hebbe. Därefter åkte vi tillbaka till föräldrarna och lämnade Chenin. Hebbe gick sedan till sina vänner medan jag gick till Metropol för att jobba med karaoke. Kvällen gick snabbt fram till 23. Sista en och en halv timme gick långsamt. Jag hade ont i fötterna igen och ont i halsen. Inte gjorde det saken bättre att jag var hes från igår. Efter karaoken var det bara att hämta upp Chenin igen och ta tunnelbanan hem. Ibland är det bittert att inte ha bil…

Hebbe lämnade Chenin hos föräldrarna eftersom han skulle på kryssning och jag på julfest. Nästan 700 personer var vi på julfesten som gick av stapeln i Münchenbryggeriet. Det var riktigt trevligt med en toastmaster som underhöll middagen. Vad som var mindre trevligt var att jag blev upplurad på scen. Eller upplurad, snarare uppburen. Vårt bord hade lyckats vinna en tävling som gick ut på att fylla i ord i verser, varpå någon dam vid bordet ombads komma upp på scen. Jag vägrade givetvis när jag blev tillfrågad. Min mindre artiga bordskavaljer drog emellertid fram mig till scen och lovade följa med. Väl där lyfte han upp motvilliga jag så att slitsen åkte upp och jag visade halva änden för 700 underhållna personer. Efter att toastmaster frågat vad jag hette och jag ljög att jag hette Sophie meddelade denne att nu ska jag sjunga Sånt är livet. Finns det någon mer avskyvärd låt?! På något vis grejade jag det och tydligen var det bra också för jag fick stående ovationer. Men jag kan säga som så att jag skakade i hela kroppen av adrenalinpåslag ända till dess att borden plockades bort. De positiva konsekvenser som sången dock medförde är att alla vet vem jag är nu på kontoret. Jag fick beröm av säkert 60 personer och det betydde väldigt mycket för mig. Jag hade nog gått under annars. I och med detta hoppas jag att jag säkrat min framtid på Ernst & Young. 😉 Jag kunde aldrig riktigt slappna av efteråt, huvudet yrde av tankar. En del dans blev det i för sig, men fötterna värkte så mycket att jag åkte hem vid halv två. Jag delade taxi med någon kille från fastighetsgruppen och han kände förstås igen mig och bekräftade att min klänning åkt upp. Just nu känner jag mig riktigt modig som gjorde det. Det är nämligen måndagmorgon och det är tredje gången jag hör att de pratar om mig här bakom. 🙂