Egentligen har jag ingen lust eller ork att skriva något alls. Det känns som om energin är slut, men samtidigt vill jag ju kunna se tillbaka och se vad som hänt så det är bara att ta sig i kragen och uppdatera.
Igår åkte vi upp till hundklubben för att träffa Anna och Dalton, Malin och Moa, Linda, Wilma och Lizzy, Mikko och Tim samt Anders och Sigge. Med grillplatsen som utångspunkt la vi spår till varandra. Av någon anledning blev det Mikko och jag som la till varandra. Det förstår ju vem som helst att det inte kan fungera bra, som vi bråkar. Hursomhelst gick Chenins spår riktigt bra, trots ombytlig terräng, cyklister, hundar och mopedister i spåret. Tims spår gick också kanonfint, bättre än någonsin, fram till slutet där han hade problem i en vinkel som det stod tre nästan tama rådjur i. Eftersom jag inte hade snitslat vid vinkeln som låg på en äng blev det lite krig mellan Mikko och mig. Det enda som vi egentligen var överens om innan var att det alltid var spårläggarens fel när det gick dåligt, aldrig hunden eller ens eget fel. Efteråt var vi inte överens om något, i vanlig ordning. Det kändes i alla fall som om vi redde ut det. Jag följde även med och tittade på Wilmas spår. Wilma var verkligen motiverad och hade hög intensitet. Dessvärre krokna hon lite när linan gång på gång fastnade. Stackars Wilma! Kul var det i alla fall att se henne och av det lilla jag såg märktes det att hon gillar att spåra. Nästa gång tror jag dock på längre spår för henne och mer rakt fram i början så hon hinner fästa riktigt fint i spåret. Härligt att Linda hängde på idag också, alltid lika kul att träffa henne.
På kvällen kom min bror Micke och Sanna samt Kim och Annica över. Vi drack rödvin och spelade Rappakalja. Jag skrattade alldeles för mycket och låg dessutom sist hela tiden.
Idag var det tidig uppstigning efter bara fem timmar sömn. Jag hade lovat att skjutsa två tjejer från Hallonbergen till hundklubben. Den ena, Janna, har jag gått kurs med och de båda skulle gå kurs på vår klubb. Anna och Dalton mötte sedan upp mig och Chenin. Tillsammans bar det av på milspåret. Vi gick inte hela milen, men runt 7-8 km. Halvägs tog vi en paus i en solbacke och åt matsäck. Där i solen hade man kunnat sitta hur länge som helst om det inte varit så kallt, men så är det ju med klart väder. Medan vi satt där fick vi syn på samma alaskan malamute-hanar som jag träffade en morgon runt lötsjön för några dagar sedan. Pappa har ju en grej för malamutes så jag pratade en del med ägaren den gången. Väl tillbaka på klubben, efter en minnesvärd förmiddag, fikade Anna och jag i klubbstugan med Chenin och Dalton i varsin ände av soffan. Båda slocknade direkt trots att stugan var full med kursare. Lika snabbt vaknade de till liv när det vankades lydnadsträning. Vi tränade egentligen mest för att få till några fina träningsbilder i solskenet, men för hundarnas del har syftet ingen betydelse. Chenin fick träna fotgående, läggande och kryp, givetvis blev det en del lek också.

Två av himlens änglar, Dalton och Chenin.