Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna ta mig till jobbet idag, men insåg när jag vaknade imorse med känslan av att ha svalt en motorsåg att det inte skulle ske. Första promenaden för Chenin blev runt lunchtid. Vi tog en lugn sväng ner till apoteket. Chenin må ha en taskig platsliggning på plan, men till vardags är den superduper. Inne i centrum brukar jag lägga henne plats utanför apoteket eftersom det inte finns någonstans att binda upp henne och med anledning av att jag inbillar mig att hon inte är stjälbar när hon inte har något koppel, men däremot sin matte inom räckhåll. Hon är rätt mattekär så hon går ju inte med någon annan om jag är ett alternativ. Skönt att man fortfarande kan vara någons idol. Gulliga Skitis! Pappa kallar henne fortfarande Skitis och hon gjorde själ för det namnet lite senare när jag tvingat ut Annica och Kim och medföljande beauceroner till klubben. Edit fick spåra för första gången och det såg riktigt fint ut, prövande till en början förstås men sedan sög hon i. Fast nog märks det att Sazza är mamma till den där. 🙂 Kim hade lagt spår till Chenin och antalet 90 gradersvinklar i det 200 meter långa spåret är svårt att räkna. Utan överdrift kan jag minnas nio. 🙂 Att spåret sedan slutade i en vinkel parallellt med stora stigen 10 meter från start gjorde det inte mindre intressant. Men det är bara att skratta. Chenin tog många vinklar fint, men hade problem i den vinkeln som förde spåret tillbaka till utgångspunkten. Det var uppenbart att Chenin inte hade några planer på att spåret skulle gå åt det hållet när vi precis kommit igång. Jag tyckte överlag att hon i ungefär varannan vinkel plöjde förbi och letade sig tillbaka. Visserligen håller jag emot en hel del, men jag vill inte hålla tillbaka henne för mycket utan ser hellre att jag går med henne av spåret och låter henne leta och hitta tillbaka själv. Av sju apporter tror jag att hon missade en apport och egentligen missade hon slutet, men där höll jag kvar henne för att få till ett avslut. Överlag gjorde hon en heroisk insats och blev nog några erfarenheter rikare. Även Kim får en medalj för sitt knixiga spår i träskmarken! Chenin lärde sig att spåret inte alltid är så långt som hon tror. Dessutom körde vi två förare på henne. Kim höll henne fram till första apporten eftersom jag kände mig för sjuk för att orka hålla Chenin första sträckan. Efter första apporten brukar hon lugna ner sig men det blev nästan tvärtom eftersom Kim lagt godis med jämna mellanrum fram till första och därefter var det full gas. Tack för den!
Chenin behövde lite mer stimulans kände jag eftersom jag anade att det inte blir så mycket mer än sängliggande för mig efter denna prestation. Jag la därför ett till spår, inte blev det något vidare långt men lite längre än det andra och med endast en rät vinkel, bortsett från lie naturliga böjningar här och var. Om Chenin var lycklig över ett till spår! Jag är mycket mer nöjd med hennes spårteknik på det andra spåret. Skönt att veta också att det första spårets knepigheter inte berodde på att hon löper i alla fall. En sak som hon till exempel gjorde var att stanna och \"fråga\" om hjälp, boy det var länge sedan hon gjorde något sådant. Jag skulle bli förvånad om löpet hade haft inverkan över spårningen, men man kan ju aldrig veta.
På väg tillbaka till bilen drog Chenin på osynligt vilt, så det blev mycket inkallningsträning. Chenin sprang mellan mig och det osynliga vilda galet mycket. Kan hon väl få göra så länge det går lika snabbt åt bägge hållen och hon vänder på en femöring. Första vändningen tog lite väl lång tid tyckte jag och det talade jag om också genom att kasta en spårpinne, skönt att man har en så hård hund när man är så opedagogisk som matte. 😉
Väl hemma igen efter en tur till affären, en tur till återvinningen och duschning av Chenin alias Skitis vid det laget, var jag helt slut, bara för att upptäcka att min mobil var borta. Förmodligen tappad i skogen. Bara att bita ihop, svära, fundera på att skita i mobilen, inse att jag inte orkar lägga in alla nummer, klä på sig och åka iväg. Lycklig, är bara förordet av vad jag var när jag hittade den i förarsätet. Mitt sjukdomstillstånd gav mig dock inget utrymme för att ge uttryck åt några känslor. Lättad ringde jag lite jobbsamtal, vilket jag måste tillkännage var rätt pinsamt med denna röst eftersom man måste presentera sig för att folk ska förstå vem det är, och somnade sen gott. Bara för att vakna två timmar senare med helt igentäppta bihålor. Jag är verkligen förkyld med stort S som i snor och F som i förvirrad. Som exempel på förvirrad kan bland andra konstigheter nämnas att jag kallar folk för fel namn, lägger in osten i skafferiet och glömmer plånboken i bilen när jag handlar, vilket jag inte upptäcker förrän i kassan förstås. Mitt undermedvetna gör tydligen allt för att göra livet surt för mig. Jag har egentligen hur mycket som helst som väntar på jobbet, men min chef sa att jag skulle ta det lugnt och komma tillbaka när jag är frisk. Det innebär att jag nog blir hemma imorgon också. Synd att man inte var så frisk så man kunde njuta av det, men tur att man inte är ensam utan har Chenins gosiga närvaro. *heart*