Meningen var att jag skulle blogga lite till bilden också, men tiden räcker helt enkelt inte till. Vi körde lydnadsträning i måndags, vilket blev ett sådant där härligt pass. Jag har inte varit så motiverad på lydnaden den sista tiden. Planerna har varit alldeles för leriga och jag är trött på att bada hunden hela tiden. Dessutom skadade ju Chenin sig i början av året och har därför gått koppelpromenader länge. Nu äntligen vaknade min lydnadsgen till liv. Jag har ju bestämt mig för att börja kedja momenten mer. Problemet med det är att vittringsapporteringen är för slarvig för att ingå i någon kedja med fjärren. Istället bestämde jag mig för att öva upp uthålligheten mer generellt, oavsett moment. Vi körde därför fotgående utan godisbelöning. Jag försökte mig på en rolig lekbelöning och Chenin såg mest förvånad ut. Det gör mig verkligen ledsen eftersom hon för bara drygt ett år sedan skulle hängt på direkt. Det märks tydligt att vi båda fastnat i godisträsket sedan operationen för ett år sedan. Leksak leker hon förstås alltid med, givetvis tillsammans med mig. Men jag hade snarare tänkt en brottnigslek/bitlek. Hon kom i alla fall igång och lekte, men ville direkt efter avslutad lek ha sin godis. Vi körde istället på med läggande under gång. Super! Därefter körde vi inkallning, eller skulle ha kört. Det märks att det var ett tag sedan. Chenin satt bara kvar och tittade när jag ropade, sen slängde hon sig bakåt, hämtade min vante och rusade in till mig. Söta älskling! Jag tänkte förstås göra om och se till att det blev rätt, men sen kom jag på att det var så jag inte skulle göra. Då fastnar jag i det där. Istället körde vi lite fotgående och sedan dunderbelöning med dragkamp. Därefter slipade vi på diverse moment. Vi tränade ut avståndet på fjärren – jag fastnar även där för nära. Hon klarar ju galant alla byten på 10 meter, varför tränar jag då ändå bytena på 7 meter för jämnan? Krypet börjar sitta bättre och bättre, så länge jag inte säger kryp går det i lagom hastighet. Framförgåendet tränades in ordentligt för en gångs skull, det är ju ett moment som jag har tagit 5-8 på utan att bry mig. Jag säger bara gå på så slänger hon sig iväg, ofta snett och dragandes. Denna gången experimenterade jag med olika stolpar och koner. Det kändes som riktig momentinlärning och det är förstås det bästa med lydnaden. Malin hjälpte mig som budföringsmottagare. Härligt med lite budföring. Chenin har inte kört det på ett år och det är förstås något hon älskar. Oftast går det smärtfritt bortsett från en och annan tackling, men ibland har hon en tendens att stanna lite väl länge hos mottagaren trots att hon inte får något där. Väl tillbaka hos mig får hon därför godis så att hon gillar mig också 🙂 Sen avslutar vi alltid med att tillsammans springa tillbaka till mottagaren.
Efter träningen tog jag en promenad, inget sällskap fick vi eftersom Malin och Moa, Anna och Dalton, Carro samt Annica och Sazza skulle hem. Mörkt och ensamt var det i skogen. Tillbaka på planen kunde jag inte låta bli att träna lite till. Med tanke på hur höglöpsk Chenin är nu är hennes koncentrationsförmåga ett under. Hon är nämligen helt okontaktbar när hon ser hundar på promenader om jag inte har något att erbjuda henne. Träningsmässigt har hon lika mycket energi som alltid!

Helgen är slut och det är dags att återgå till jobbet. Jag misstänker att det finns en del arbete som väntar där. Bortsett från allt snörvlande har helgen varit bra. Igår åkte vi ut till Värmdö Bk med Anna & Dalton och Malin & Moa. Där mötte Lisa & Loi upp oss. Loi är numera en man i Chenins ögon. Åtminstone måste han haft mer testosteron än kastrerade Dalton för det var ingen tvekan om att det var Loi och inte Dalton som skulle bli far till Chenins kommande. Hon ställde upp sig väldigt många gånger och gick till och med emellan Loi och Dalton och gav Dalton elaka blicken. Loi var hennes. Loi kommer givetvis inte vara speciellt populär nästa gång Chenin träffar honom eftersom han inte kom till ordentligt enligt henne. Ingen hane är speciellt omtyckt när Chenin går ur löp.

Lisa la i alla fall ett riktigt roligt spår till Chenin där jag kände mig rätt bortkommen. Chenin spårade verkligen bra men ändå blev jag misstänksam när spåret fortsatte 50 meter vid sidan av en bilväg, fortsatte upp på ett smalt ställe till en gångväg, vinklade över ett dike ut på en äng, fortsatte in i skogen och sedan snabbt över ett dike och ut ur skogen igen, lite snår och sedan in i skogen mitt emot, förbi ett kalhugge, upp för en sluttning och sen slut i skogen. Chenin spårade i ett lugnt tempo, hon travade på istället för att slita som en blådåre. Jag misstänker starkt att de senaste åtta dagarnas sex spår börjar ta ut sin rätt och att höglöpet håller motivationen på en lagom nivå. På slutet gick hon av spåret och vattnade sig i ett vattendrag och sedan ytterligare ett. Jag sa inget för jag försöker träna mitt eget tålamod och inte stressa på henne, hon är ju trots allt rätt hetsig i sig själv. Vi väntade ut henne och hon tog själv upp spåret. Egentligen är det helt okej att hon tog en vattenpaus, men det är inte direkt likt henne. Däremot var hon sig själv när en hund gick förbi under spårningen, hon tittade upp men fortsatte sedan, dvs började ingen löpsång efter den. Jag tror vi kom fram till att hon missade ett par apporter och fick med sig fem. Jag passade också på att titta på Loi när han spårade och det såg bra ut, ungefär som det bör se ut i det utvecklingsstadiet. Hon kommer bli duktig och säkert lite lugnare än Chenin i spåret. Jag missminner mig att Chenin var ganska kass på att spåra som valp. Hon trodde spårning var att leta hysteriskt efter pinnar som jag hade gömt. Det var lite för mycket retning och uppletandeträning som fick henne i det tillståndet. Det är åtminstone någonting man lärt sig som förare. Hon har dock aldrig haft några pinnproblem, Chenin älskar föremål. Men spårar man som en kratta och alldeles för snabbt så missar man ofta ett par 🙂

Enligt uppgift spårade Moa och Dalton också kanon. Skönt! Det blev lite lydnadsträning på den slaskiga planen också i väntan på spåren. Chenin fick träna fotgående, läggande, fjärren, dirigeringsapportering och kryp. Jag har inga kommentarer utom på krypet. Det börjar se riktigt bra ut. Vårt problem har varit att hon kryper för snabbt och hetsigt, och dessutom fult. Jag klickade in kryp framifrån i somras och det fungerar riktigt bra, även om klickern har varit borta sedan dess också! Numera kryper hon vid sidan mot mig istället för förbi mig. Det enda problemet är att jag inte kan ge kommandot kryp för då hetsar hon upp sig och kryper kasst igen, istället säger jag typ okej. Men nu börjar jag smått lägga in ett lågt kryp-kommando som förhoppningsvis ska fungera lugnare. Visst kan jag byta kommando men det vore ju fusk 🙂

På kvällen åkte Chenin och jag till Cicci som fyllde år. Hon hade någon slags tjejträff och då passar förstås en löpande Chenin in perfekt. Blöjan åkte på och sedan låg hon bänkad i soffan och blev kliad på magen. Det fanns ganska många att välja på så klapplös behövde hon såklart aldrig vara. Michaela är förstås en av Chenins favoriter eftersom vi bott med henne 1,5 år så i hennes knä spenderades mycket tid. Chenin är i sin tur stor favorit hos min älskade göteborgska Anna C, som helst av allt vill ha en hund men som är allergisk. För övrigt är den männsikan sjukt likt göteborgshundkompisarna till stilen och med den dialekten som hon numera dras med så måste hon passa som handen i handsken där. Melodifestivalen vet jag inte ens om jag orkar kommentera. Christer Sjögren liksom?!

Idag var jag på gudstjänst tro det eller ej. Min farmor har ju avlidit och begravning för henne hölls i Malmö. Här i Stockholm gick vi i söndagskyrkan och där talade de fint om henne. Jag känner mig som värsta hycklaren när jag är där och vantrivs stort. Dels hyser jag mycket fördomar om de stackars människorna som går dit, dels tycker jag hela stämningen påminner om en sjuk släkt. Min bror Micke gjorde inte saken bättre när han rusade upp för nattvarden innan den börjat och fick gå tillbaka och sätta sig och därefter var först upp när det var dags, tog brödbiten och käkade upp den, greppade vinkalken med två händer och svepte. Tydligen var det meningen att man skulle doppa brödet. Vi skrattade hejdlöst. Inte gjorde det saken bättre att han först upp, sjuk och med en flickvän med magsjuka hemma. Jag skrattade så jag grät, det bara forsade ur ögonen och jag fick kramp i magen. Jag skrattar bara jag skriver detta. Dessutom ville inte killen släppa kalken men Micke drog i den. Detta finns på bild och är så pinsamt. Min äldsta bror gömde sig bakom sin son Noel eftersom han fortfarande skrattade när predikan fortsatte. Jag släpade med mormor upp på nattvarden också och bara det är ju ett skämt. Hon är så förvirrad att hon började tala engelska med dem och tände ljuset fel osv. Vi avböjde oss kaffe tack och lov och fortsatte hem till föräldrarna för lite mat. Chenin och Lazy väntade trots allt. Nu ska Chenin och jag skynda oss till tunnelbanan, husse är redan hemma.

På väg till tunnelbanan hade jag Chenin lös som alltid förr, bråttom var det också. Plötsligt hör vi fyrverkerier från en tomt som vi går förbi. Man blir ju alltid lika skraj själv, men Chenin brydde sig inte. Nöjd går man vidare och knappt har man hunnit njuta av det förrän Chenin får syn på en katt och for iväg skällandes efter katten in på en tomt. Jäkla byracka! Så himla pinsamt. Jag ropade snabbt och Chenin hade redan hunnit runda huset. Hon kom in till mig och jag bara väste kom nu drar vi.

Äntligen börjar mitt sjukdomstillstånd lätta lite, strax efter att jag kommit till insikt om att snor luktar jävligt illa. Men det är ingen fara med de stackars bacillerna, de angrep Hebbe. Typsikt! En ny hemsida till mig hann han med att lägga ut åtminstone. Den är förstås inte färdig. Massa bilder skall läggas upp, dels på bildsidan, dels i headen. Lisa har ju tagit de fyra bilderna som byts emellan nu, men meningen är att det ska fyllas på med i alla fall 20 till. Valpsidan har försvunnit, men den kommer tillbaka inom kort. Jag är ju förstås så stolt över Chenins små gamblers så visst kommer den tillbaka.

Gårdagens prestation var en sväng till Kista med Anna och Dalton. Anna var världens gulligaste, hon la först spår till Chenin, sen till Dalton, promenerade med oss lite, tog Chenins spår och sedan Daltons spår. Jag följde med bakom Chenin och Anna men jag mådde inte alltför bra då. Jag hade ingen röst att ens pressa fram ett bra vid apporterna. Det var rätt många apporter ute, som alltid. Jag tror Chenin missade en på ett ställe där hon verkade gå lite till vänster om spåret, dessutom tog Anna en missad apport, men annars plockade Chenin fint. Spåret var till största del osnitslat vilket innebar att jag säkert skulle tvekat och stört Chenin om jag hade hållit i linan till skillnad från vad Anna gör. Men nog fick Anna en chock över hur stark lilla Chenin är och bestämd i spåret. Hon lugnade väl ner sig något i det sista snåriga partiet men för övrigt var det full fart. Anna förstod i alla fall varför jag kände mig för utmattad för att orka hålla Chenin. Jag tror det är bra för hunden att spåra med andra ibland också, i alla fall med tanke på hur mycket Chenin och jag spårar ihop. Den största prestationen under spårningen var att det fanns rådjur i Chenins spår. Vi hade tur för hon såg dem inte, däremot vindade hon efter dem lite senare när de inte längre var inom synhåll, men bestämde sig för att fortsätta spåret.

Höll nästan på att glömma en viktig detalj. På väg hem igår åkte vi förbi Annica och rabiesvaccinerade Chenin. Jag måste skriva det i bloggen så jag kommer ihåg det. Någon klar anledning till vaccinationen finns inte än, men man vet aldrig när man vill ha med hunden utomlands och det tar ju trots allt 6 mån.

Inte heller idag lyckades jag pallra mig till jobbet. Nej, det blir nya tag nästa vecka. Något positivt som hände var att jag vaknade med munnen stängd. Äntligen lite andning genom näsan. Dagens prestation blev en promenad runt Lötsjön och därefter en sväng förbi jobbet med Jocke och Chenin för att hämta min mobilladdare. Frida kom förbi en stund på kvällen. Vi åt sallad och slutförde Hundungdoms bokföring, sen dog min dator. Jag blir tokig. Allt hundviktigt ligger där och sju års bilder som jag behöver spara.

Chenin löper för fullt och det innebär förstås att hon är världens mest underbara. Som exempel kan nämnas att hon fick syn på en dvärgpudelkille här utanför. På en sekund hade hon backat ur halsbandet och börjat med lekinviter, och inte lyssnade hon på mig heller. Jag är nog en av få hundägare som faktiskt kan glädjas över min olydiga hund i dessa situationer och bara skratta. Pudelhussen tyckte faktiskt också Chenin var rolig. En godis belönades hon med innan vi gick hem för att sätta på blöjan. Blöjan, ja det är förstås yippie yippie. Hon beter sig just nu som om blöjan var lika med spårselen 😉 Pick me, pick me!

Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna ta mig till jobbet idag, men insåg när jag vaknade imorse med känslan av att ha svalt en motorsåg att det inte skulle ske. Första promenaden för Chenin blev runt lunchtid. Vi tog en lugn sväng ner till apoteket. Chenin må ha en taskig platsliggning på plan, men till vardags är den superduper. Inne i centrum brukar jag lägga henne plats utanför apoteket eftersom det inte finns någonstans att binda upp henne och med anledning av att jag inbillar mig att hon inte är stjälbar när hon inte har något koppel, men däremot sin matte inom räckhåll. Hon är rätt mattekär så hon går ju inte med någon annan om jag är ett alternativ. Skönt att man fortfarande kan vara någons idol. Gulliga Skitis! Pappa kallar henne fortfarande Skitis och hon gjorde själ för det namnet lite senare när jag tvingat ut Annica och Kim och medföljande beauceroner till klubben. Edit fick spåra för första gången och det såg riktigt fint ut, prövande till en början förstås men sedan sög hon i. Fast nog märks det att Sazza är mamma till den där. 🙂 Kim hade lagt spår till Chenin och antalet 90 gradersvinklar i det 200 meter långa spåret är svårt att räkna. Utan överdrift kan jag minnas nio. 🙂 Att spåret sedan slutade i en vinkel parallellt med stora stigen 10 meter från start gjorde det inte mindre intressant. Men det är bara att skratta. Chenin tog många vinklar fint, men hade problem i den vinkeln som förde spåret tillbaka till utgångspunkten. Det var uppenbart att Chenin inte hade några planer på att spåret skulle gå åt det hållet när vi precis kommit igång. Jag tyckte överlag att hon i ungefär varannan vinkel plöjde förbi och letade sig tillbaka. Visserligen håller jag emot en hel del, men jag vill inte hålla tillbaka henne för mycket utan ser hellre att jag går med henne av spåret och låter henne leta och hitta tillbaka själv. Av sju apporter tror jag att hon missade en apport och egentligen missade hon slutet, men där höll jag kvar henne för att få till ett avslut. Överlag gjorde hon en heroisk insats och blev nog några erfarenheter rikare. Även Kim får en medalj för sitt knixiga spår i träskmarken! Chenin lärde sig att spåret inte alltid är så långt som hon tror. Dessutom körde vi två förare på henne. Kim höll henne fram till första apporten eftersom jag kände mig för sjuk för att orka hålla Chenin första sträckan. Efter första apporten brukar hon lugna ner sig men det blev nästan tvärtom eftersom Kim lagt godis med jämna mellanrum fram till första och därefter var det full gas. Tack för den!
Chenin behövde lite mer stimulans kände jag eftersom jag anade att det inte blir så mycket mer än sängliggande för mig efter denna prestation. Jag la därför ett till spår, inte blev det något vidare långt men lite längre än det andra och med endast en rät vinkel, bortsett från lie naturliga böjningar här och var. Om Chenin var lycklig över ett till spår! Jag är mycket mer nöjd med hennes spårteknik på det andra spåret. Skönt att veta också att det första spårets knepigheter inte berodde på att hon löper i alla fall. En sak som hon till exempel gjorde var att stanna och \"fråga\" om hjälp, boy det var länge sedan hon gjorde något sådant. Jag skulle bli förvånad om löpet hade haft inverkan över spårningen, men man kan ju aldrig veta.
På väg tillbaka till bilen drog Chenin på osynligt vilt, så det blev mycket inkallningsträning. Chenin sprang mellan mig och det osynliga vilda galet mycket. Kan hon väl få göra så länge det går lika snabbt åt bägge hållen och hon vänder på en femöring. Första vändningen tog lite väl lång tid tyckte jag och det talade jag om också genom att kasta en spårpinne, skönt att man har en så hård hund när man är så opedagogisk som matte. 😉
Väl hemma igen efter en tur till affären, en tur till återvinningen och duschning av Chenin alias Skitis vid det laget, var jag helt slut, bara för att upptäcka att min mobil var borta. Förmodligen tappad i skogen. Bara att bita ihop, svära, fundera på att skita i mobilen, inse att jag inte orkar lägga in alla nummer, klä på sig och åka iväg. Lycklig, är bara förordet av vad jag var när jag hittade den i förarsätet. Mitt sjukdomstillstånd gav mig dock inget utrymme för att ge uttryck åt några känslor. Lättad ringde jag lite jobbsamtal, vilket jag måste tillkännage var rätt pinsamt med denna röst eftersom man måste presentera sig för att folk ska förstå vem det är, och somnade sen gott. Bara för att vakna två timmar senare med helt igentäppta bihålor. Jag är verkligen förkyld med stort S som i snor och F som i förvirrad. Som exempel på förvirrad kan bland andra konstigheter nämnas att jag kallar folk för fel namn, lägger in osten i skafferiet och glömmer plånboken i bilen när jag handlar, vilket jag inte upptäcker förrän i kassan förstås. Mitt undermedvetna gör tydligen allt för att göra livet surt för mig. Jag har egentligen hur mycket som helst som väntar på jobbet, men min chef sa att jag skulle ta det lugnt och komma tillbaka när jag är frisk. Det innebär att jag nog blir hemma imorgon också. Synd att man inte var så frisk så man kunde njuta av det, men tur att man inte är ensam utan har Chenins gosiga närvaro. *heart*

Datorn vill inte samarbeta idag…
Jag såg inte hela superbowl i söndags utan gick och la mig i halvlek. Klokt av mig, dels vet jag hur min produktionsnivå blir om jag inte får tillräckligt med sömn, dels hade jag känningar av lite halsont. Igår började jag förstås känna mig hängig, på väg att bli sjuk. Framförallt smärtade det enormt på höger sida av ryggen. Jag spenderade därför bara tre timmar på jobbet innan jag åkte hem med tron om att jag bara var lite trött. Inte kurerade jag mig tillräckligt heller utan tog en tur till klubben. Väl där small det till i ryggen i samband med att jag skulle ur bilen. På ren vilja lyckades jag lägga ett spår till Chenin. Det tog väldigt lång tid, men blev rätt långt också. Många apporter satsade jag på och framförallt mycket godis för min ryggs skull. Tummen upp blev det för spårningen men kanske inte den bästa medicinen för mig. Jag blev liggande resten av kvällen.
Imorse kändes ryggen mycket bättre. Jag trodde inte det var sant, men att ha Chenin mycket lös, i flexikoppel, gående nära eller kopplet runt magen verkar ha gett effekt på min rygg. Snabb effekt till råga på det. Jag vet i för sig inte om jag sträckt ryggen till följd av Chenin men jag gissar på det. Annars kan det ju vara något allvarligt och det vill jag inte att det ska vara. Jag åkte i alla fall till jobbet idag och var där hela dagen eftersom vi hade stor konferens och mycket av det ville jag vara med på. Tidigare konferenser har varit i Åre och Nice, men inte så givande informationsmässigt. Denna gången var konferensen på kontoret i stan, men istället mycket intressant. Efter lunch var jag dock så febrig igen att jag önskade att jag låg hemma i sängen. På kvällen kom mamma och pappa. Lazy och kissen fick äntligen åka hem och vi var många som var lättade kan jag säga. Lazy är riktigt rolig när hon pinnar på bra i snön, men ack så knepig när hon vägrar gå hemåt i regnet. Hemma hos oss är hon mest rädd men kommer slutligen till ro, ända till vi ska gå och lägga oss då börjar hon slicka på sina framtassar så man får knäpp. Kissen märks oftast inte utom när han får tokryck på natten och börjar skrika… Lagom roliga nätter här hemma således.
När väl djuren blivit hämtade mötte Chenin och jag upp Anna och Dalton och promenerade runt sjöarna. Alldeles för långt för mig med andra ord. Sista biten gick jag väldigt långsamt. Vi har dock konstaterat att Chenin inte har kommit så långt in i höglöpet att hon tillåter att kastrerade blandrashanar rider på henne :). Anna är sugen på att fördubbla sin hundkvot så det mesta snacket handlar om det. Kul, kul, kul!