Igår bar det iväg till Katrineholm för aussieträff. Svårt att säga hur många som var där för det var inte lite folk. Jag skulle gissa på att vi var ca 30 aussies med ägare som trotsade regnet och mötte upp för lite social samvaro. Tillsammans med fyra andra åkte Anna och jag med ut i skogen för att lägga spår och köra uppletande. En person med en hane från Asphagens kennel la ett fint spår till Chenin. Chenin spårade lugnt och fint till en början men virrade till det rätt rejält vid ett ställe där en hund hade passerat. Vi tog oss till slut i mål men jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera spårningen. Olik Chenin bara… Uppletandet var inget att tala om. Jag trodde jag gjorde klart och fick medhåll innan jag gick iväg att jag önskade en ruta som var minst 50 meter djup, dessutom minns jag att jag påtalade risken för att rutan kunde hamna för nära Annas spår. Korridoren visade sig vara 20 meter djup och de flesta hundar blev rätt chockade, Chenin tvärvände i luften när hon kände föremålet så tidigt. Visst kan det var bra någon gång att träna kortare avstånd, men jag brukar vilja avsluta det med ett långskick. Annas spårslut låg dessutom 5 meter ifrån rutans kant och någon av de första hundarna plockade förstås slutet direkt… Det som var bra med uppletandet var att jag för en gång skull inte varit med och vallat, om man ska se något positivt i träningssyfte.
Väl tillbaka på brukshundklubben blev det lite lunch innan vi fortsatte på lydnadsplan. Alla utom fem körde dock ringträning och Anna som är blivande aussieägare var ganska chockad över att det var så få aussieägare som verkade vara bruksintresserade. Windedos-Lena hjälpte några ekipage med lydnadsträning, bland annat Chenin och mig. Det kändes verkligen kanon och hjälpsamt att få domarögon på sig. Dessutom blev jag löjligt glad över den fina kritik vi fick över fria följet! Den enda kommentaren handlade om hur jag gjorde med axeln i stegförflyttningar till höger. Det känns så himla kul att fila på så små detaljer. Vidare blev det en del intressanta diskussioner om inkallning med ställande och läggande. Chenin och jag körde också platsliggning som kändes bra, rutan, läggande, fjärrdirigering och kryp. Avslutningsvis krävde jag att få träffa valpen som Lena enligt rykte hade med. Jag tycker ju att kullen som hon haft verkar super, Noah och Smita känns som en bra kombination. Jag trodde att valpen hon hade kvar skulle vara en svart eller blå hane som inte hunnit bli hämtad. Ut på plan kommer en leverfärgad tik utan svans! Luften gick ur mig och hjärtat hoppade till. Allt jag fick ur mig var ååhh, vilket valpen hörde och tog all sats för att komma över staketet och slutligen upp i famnen. Inte gjorde det saken sämre att valpen var social mot både människa och hund, hade jaktlust och kamplust och verkade så självständig. Aldrig förut har jag smält så för en valp. Det visade sig att detta var Lenas favo-valp som hon inte velat släppa ifrån sig ännu. Oj, vad det kändes som min valp… Jag måste erkänna att det har varit ganska svårt att släppa bilden av den där lilla röda tjejen sedan dess och jag är ju inte den som faller för valpar direkt. Det känns löjligt.
Idag promenerade jag till klubben och mötte Kim och Annica. Kim hade lagt ett finfint spår till Chenin, till skillnad från förra gången låg inte tio vinklar inom samma fältområde 🙂 Chenin tog alla apporter och tog alla vinklar fint, en gick hon lite över men letade sig tillbaka. Tempot var lika högt som vanligt, vilket kändes skönt med tanke på att hon betedde sig som en normal hund igår. Jag tror i för sig att hon mådde lite illa igår, hon spydde en del på morgonen. Efter spårning tog vi en promenad hem, duschade Chenin och tog sedan tunnelbanan till mamma och pappa. Chenin fick följa med dem till mormor medan Hebbe och jag åkte till stan och kollade på möbler. Jag åkte sedan också till mormor. Väl där somnade jag på soffan men vaknade snart av att Lazy stod och gnällde. Nervösa hund! Tack och lov för Chenin och låt mig aldrig ha en nervös hund igen! Nu är vi hemma igen och film väntar med några vänner.