Så var ledigheten slut och jobbet kallar. Men jag måste ändå redogöra för resterande delen av helgen. I söndags fick jag med Jocke ut på en korrigerad version av lätta femman, promenad för att förtydliga – ingen springning. Det var så lerigt här och var att vi hoppade på milen då och då. Ungefär halvvägs stannade vi för en spår- och uppletandepaus. Jocke och jag la varsitt spår och vallade två långa men mycket smala korridorer. Med tanke på hur nära spåren låg och hur nära motionsspåren gick på vardera sida av båda korridorerna är jag mycket nöjd med uppletandet. Två fina raka skick. Spåren gick också bra. Däremot slarvar hon med en och annan apport. Det är något som börjat störa mig på sista tiden. Med tanke på Chenins stora föremålsintresse så handlar det helt enkelt bara om slarv, för hon är ju överlycklig när hon hittar sakerna. Jag tror vi måste börja fundera på att träna mer apportstigar. Idag missade hon två toarullar med godis i. Det är alltså inte ens apporter det handlar om. Å andra sidan är inte godishjärnan alltid med när hon spårar och det gör ju förstås inte så mycket. Appropå godishjärna är den istället alltid med på alla promenader. Hon äter någonting varje gång vi är ute. Idag var det något köttben hon tuggade i sig. Inte bra. Tillbaka till spåret så ska hon ha en stor eloge för sina vinklar. Vid ett ställe gick hon över en vinkel, jag gick också över och Jocke med. Sedan stannar Chenin vänder tillbaka, förbi oss och tar upp spåret igen. Duktig flicka!
Igår var det styrelsemöte för rasklubben ute hos Carina på Ekerö. Chenin och jag tog bussen dit, eller t-bana, buss, buss, buss snarare. Men fram kom vi och i tid t o m, men det var med nöd och näppe det och inte tack vare sl´s reseguide. Chenin fick sitta i Anettes bil under mötet och det var vi tacksamma för. Efter mötet åkte Chenin och jag vidare till Thomas och Kajsa. Där la jag ett fint skogsspår och vallade en uppletanderuta. Så himla härligt med orörd skog jämfört med här i stan. Chenin gick först i uppletanderutan. Bra förstaskick med fint avlämnande som alltid, sedan börjar hon direkt käka snö. Det börjar bli en vana. Jag fick verkligen säga till henne att skärpa sig för att få henne i fotposition igen. Nästa skick lika bra som första. Skicken är bra, men det är den korta, korta mellantiden som hon alltid äter snö. Roccisen (Thomas labbe 11 år) fick sedan göra två skick. Han får tummen upp. Verkligen härlig hund det där. Jag skulle nog kunnat skicka honom 100 gånger till med samma intensitet. Chenin var förstås galen medan Roccisen körde och slet sig till slut på sista skicket och mötte upp Roccisen, snodde saken och levererade till mig. Med det tyckte hon förstås att hon var skitduktig. Slutligen skulle Banshee (Kajsas aussie) få hämta ett föremål, han hade suttit och gnällt så nu äntligen var det hans tur. Snopen blev jag minst sagt när han bara luktade på fläckar någon meter ifrån mig istället för att leta föremål. Chenin fick hämta in föremålet istället och då följde han med henne ut, men inte för att leta föremål. Han pysslade med diverse fläckar. Roccisen får ändå betraktas som överlag bäst på det här idag. Han och Chenin var lika bra i själva arbetet men till skillnad från Chenin och Banshee sitter han helt tyst och väntar på sin tur. Vet inte om det går att hitta så mycket bättre labbe än det där och det är en skam för rasen att han inte gått i avel.
Spåret blev ett maratonspår eftersom jag insåg när jag släppte iväg Chenin att bussen hem gick om 20 minuter (och de går inte så ofta där ute). Så vi sprang oss igenom hela spåret. Chenin missade förstås två av sju föremål, men gjorde ett mycket imponerande spår. Hon följde enbart mitt människospår. Jag såg när andra spår, Roccisens som höll mig sällskap under spårläggandet, en katt, andra djur delade sig från mitt att hon inte ens tvekade. Vinklar tog hon också kanon. Eftersom jag inte snitslat började jag tveka och höll tillbaka henne (som vanligt har jag svårt att släppa kontrollen till henne helt), bara för att inse när hon för tredje gången drog iväg åt mosshållet att jag hade gått där eftersom jag fick syn på fotspåren i snön. Jag erkänner, jag är en dålig förare…
Så fort spåret var slut skyndade vi till bussen. Lazy som varit hos Thomas och Kajsa några dagar fick åka med hem för att senare bli upphämtad av föräldrarna. Det var en ganska lycklig chow som äntligen fick gå tillbaka till sin tomt…