Chenin är en lysande hund. Det lyser ur ögonen på henne oavsett vad, på morgonen, på kvällen, i löptider, när hon är skendräktig, när hon är nyopererad och när vi ska spåra. Min söta lilla svartvita är alltid vid gott mod. Jag kan egentligen inte minnas att hon en enda gång varit deprimerad eller bedrövad. Hon är alltid förväntansfull och redo. Insikten om att det faktiskt lyser om henne kom när vi efter ett spår i måndags stod i skogen och selade av. Trots mörkret kunde man se två lysande ögon som inte alls var klara med träningen. Men någonstans måste man vara den bättre vetande. För Chenins del finns det ingen hejd. Chenin och jag hade egen måndagsträning på klubben. Vi körde framförgående och godisspår med tre vägövergångar och lyft nerför brant sluttning. Bortsett från en hetsig början där jag lyckades släppa på henne fel och hon i lite för rask takt tog sig till spåret och gottisarna, så gick det lugnt och fint. Det är mer än man kan säga om spårningen i lördags. Anna och jag åkte till Kista för att spåra. Jag la i vanlig ordning spår till grabbarna medan Anna la till Chinuskan (Annas ord för Chenin, men jag tycker det låter som en tant). Dalton gick riktigt bra idag, våra motivationsspår verkar ha gett resultat för enligt Anna blev Dalton mer och mer taggad ju längre spåret gick istället för att tappa intresset. Det märktes tydligt att Dalton förväntade sig mig i slutet. Doc fick ett långt klurigt spår. Han gick skitbra bortsett från ett tapp i en vinkel där vi tog en vattenpaus och diskuterade styrning. Det roliga med Doc är att han har riktigt låg näsa när han spårar. Det är den första aussien jag sett som har det. Han är dessutom enkel att läsa som en öppen bok till skillnad från vad en övertaggad aussiefröken var i den åldern. Övertaggad förresten, jo det var hon i spåret också. Hon galopperade fram, hoppade uppför stenar och nerför hål innan man hann reagera. Inte för att spåret gick så utan för att hon var överallt. Jag blev så rädd att hjärtat slog några exra slag. Min lilla krigare måste vara lite rädd om sig. Resten av spåret gick jag runt och tjatade om att hon skulle varva ner, ett öra som hon inte lyssnade på. Jag gav dock inget val med den korta linan. Jag älskar henne för allt hon är, men ibland är hon lite mycket, t o m för sig själv. Annars gick spåret kanon.

Lördagkväll blev annorlunda. Chenin var hos föräldrarna, Hebbe var och kollade på fotbollen och jag var på fest hos Nattis. Kvällen blev rätt underhållande. Vi gick vidare till Edelweiss där jag träffade en gammal efterhängsen stackare som lämnade kärleksbrev. En annan kille försökte köra the game på mig och det var extremt roande. Efteråt kände jag mig populärast i universum och då har man nog misslyckats med spelet. Jag kan allt om det där gamet också så mig lurar han inte. Hebbe är i alla fall världens bästa för han verkade mest road av scenariot han med. Han har så himla bra självförtroende att han vet att jag vill ha honom. Till slut gick det så långt att en av dessa gossar berättade att han var bisexuell och tyckte Hebbe var en av de tre finaste han sett. Då fick vi bråttom hem 🙂 För övrigt har Jocke och jag blivit riktigt flitiga och sprungit två gånger i veckan.