Idag kommer Roccos ägare hem från Thailand. Så efter två och en halv vecka har vi snart bara en hund. Husse tycker det är jätteskönt och jag kan nog bara hålla med. Med Roccisen här får man till exempel inte äta rostade bröd på morgonen eftersom han blir rädd när man lägger in bröd i rosten. Efter yoghurtätande ett bra tag ska det bli skönt att snart äntligen få ta en macka.

I torsdags var vi och simmade för fjärde gången och peppar peppar, jag tyckte inte Chenin visade något dagen efter. För övrigt var själva upplevelsen värre än vanligt, åtminstone utanför bassängen. Lilla tjejen till och med gnydde innan hon skulle i. Väl i bassängen tycker jag att det fungerade bra. Vi provade att byta sidor och det verkade ge bra utdelning på Chenin.

Igår kväll tog vi bussen till Hebbes mamma. Jag insåg att det måste varit flera år sedan vi åkte buss. Jag är nog mer av ett tunnelbanefan, vilket avspeglats på mina hundar som alltid gillat tunnelbana mer än något annat kommunalt färdmedel. För Chenins del spelar det nog ingen större roll. Men både Chenin och Roccin var så gulligt nyfikna på allt. Eftersom Chenin åker rätt mycket tunnelbana och då mest ser uttråkad ut blev jag förvånad över att allt verkade så spännande. Det var då jag förstod att det var ett tag sedan vi åkte buss. Hemma hos Hebbes mamma var det lajbans med massa god mat och förstås Idol. När ska den där Robin åka ut? Jag tycker egentligen alla håller en helt annan nivå än Kevin så det är knappt spännande att se. Allt annat än att Kevin vinner vore katastrof.

Imorse var vi ute och fotograferade i all snö som kommit. Äntligen, det är så mysigt med allt vitt! Jag åkte sedan med min sommardäcksbil till Solnabadet med Frida och var en meter ifrån att smälla på ditvägen. Usch, imorgon står det däckbyte på schemat. På Solnabadet spelade de James Blunts ”Goodbye my lover, goodbye my friend!”, en låt som alltid får mig att tänka på Diana. Samma dag som jag visste att jag skulle få ta avsked av henne, grät jag till den i bilen på väg hem från en tenta i Uppsala. Chenin och Lazy hade varit med mig i Uppsala i tre dagar och Diana hade fått vara hemma själv med föräldrarna eftersom hon var så dålig. Varje gång jag hör den låten måste jag byta radiostation eller rum. Det går bara inte. Lite svårt när den spelas i ett badhus exakt tre år efter den jobbiga dagen. Det är bara att bita ihop, simma under vattnet och prata med Frida om allt annat hela låten för att slippa tänka på det. Ett ord om Diana skulle få mig att tappa ansiktet. Det här händer alltid mig i november, usla månad!