Mor och dotter - lika som bär! Chenin med mamma Chessie i maj 2003. Foto: Marie Sjöberg

Som den ofrekventa uppdaterare jag är kommer här ett inlägg. Torsdagens veterinärbesök var faktiskt inte helt negativt utan ingav en del hopp om bättring. Chenin hade inte så mycket pålagringar i knät som veterinären befarade. Hennes höfter såg fina ut (jag återkommer med kommentarer om detta). Ryggen kändes bra. Det enda är att knät är instabilt, vilket det varit länge nu. Chenin var förstås lite groggy men verkade lättad över att undslippa eventuellt sim. Jocke tog hand om Chenin eftersom vi lyckats tajma det så bra med middag på Patricia i slussen tillsammans med föräldrarna och Micke och Sanna. God var den som vanligt och billig eftersom Patricia skickat ut ett gäng middagsbiljetter. Jag åt alldeles för mycket och hade rejält ont när Jocke och jag tog kyrkogården med Chenin. Lördagen började med buss till simmet. Jag lämnade ju in bilen på rekonditionering i tisdags så det blir mycket kommunalt. Jag hoppas att killen, gamla ägaren, fixar mitt handtag också för det var han som pajade det när jag köpte bilen. Hursomhelst så landade vi vid simmet i alldeles för god tid, man kan inte räkna med att ägaren är det minsta i tid. Chenin och jag simmade själva och det kändes bra. Det är lite lugnare att bara vara vi. Fyra gånger 2 min blev det ungefär – kanske något extra på slutet. Efteråt mötte vi upp Hebbe i tapetaffären och försökte enas om vad som passar i vårt vardagsrum. Lättare sagt än gjort så vi gick till Hebbes mamma, lånade bilen och for till Bromma för mer tapetkollande. Därifrån åkte vi ut till Hägerstalund där jag la ett spår till Chenin. Efter snabbmat och småprat i bilen hamnade vi på IKEA för att inhandla sex svarta stolar, svarta dukar, svart matta vit hutch, vita lampor m m. Tanken var att hinna tillbaka till spåret innan det blev mörkt, men det hann vi såklart inte. Becksvart var det när Chenin släpptes på. Jag vände när jag hamnade utanför bilens ljuskäglor, gjorde några tappra men resultatlösa försök att övertala Hebbe att följa med och släppte sedan på igen. Det blev alldeles för många Var det verkligen här? ja det var det, för min smak… Jag hade toarullar som spårapporter och då och då hörde jag Chenin prassla med dem. Halvvägs gick vi bort oss. Jag hade ingen uppfattning alls var vi var, provade två gånger att gå tillbaka en bit men även det var resultatlöst idag. Jag blev i vanlig ordning irriterad, dock utan ett ord till Chenin. Jag tog in henne och började gå tillbaka på första bästa stig jag hittade. Rätt var det var drog Chenin iväg från stigen. Plötsligt var vi på spåret igen noterade jag och gick efter. Snacka om förbättrad spårkoncentration. Chenin missade inte en godis. Husse ringde frågade var vi var, han började bli orolig, undrade om jag såg att han blinkade med bilen. Söta! Vi var djupt in i skogen. När spåret var över och adrenalinet hade lagt sig åkte vi förbi Willys och storhandla. På kvällen snickrade Hebbe IKEA-möbler och jag lagade mat för släktbjudningen på söndagen. Så könsrollsfördelat…