En helg i vänskapens tecken. Vänskap i alla dess former. Först en stor eloge till Jocke som ställde upp på lördagen med diverse eftersom Hebbe och jag var billösa. Jocke, Chenin och jag mötte upp Anna med hundar i skogen för lite spårning. När vi märkte vad klockan var blev vi lätt stressade. Anna hade lagt spår till Chenin och det gick bra, fram till dess att jag såg vad klockan var och bad Anna gå tillbaka till bilen och hämta Doc. Strax därefter stannade nämligen Chenin för en upphittad godis. Jag passade på att gå fram och snöra ut linan. Av någon anledning verkar det stressa henne, ungefär som att hon blir orolig att hon går miste om spåret för så fort linan är utredd drog hon på, utan nosen påkopplad. Eftersom Anna precis gått lite snirkligt där hamnade vi på bakspår ett tag. Jocke och jag konstaterade dock att fotspåren såg bakvända ut så jag bestämde mig för att lägga ner. Stressad men glad i hågen hittade vi en mindre stig för att ta oss ner för berget. Såklart hade Anna korsat den med för där fick Chenin klart fäste igen och tog sig igenom spåret. Doc var lite unghundsdisträ i kombination med att vi var stressade så på ett ställe hamnade vi för långt ner, annars gick han fint. Några minuter före ett stressade vi iväg till hundsimmet. Frida väntade på oss där för att förstå hur hon ska simma med Chenin medan jag är i Peru. Stackars Dalton blev alldeles uppjagad när han märkte att vi hade bråttom. Så fort han såg att Chenin simmade blev han till sig, skällde och gnällde. Bortsett från det tycker jag att Chenin och Dalton simmade väldigt bra tillsammans, med tanke på att de inte direkt är varandras favoriter… Tiden blev alldeles för knapp så vi simmade fyra gånger drygt 2 minuter. Tanken är annars att Chenin ska upp i tid när det gäller simningen. Medan vi donade med hundarna var Hebbe och Jocke och handlade allt inför festen på kvällen. Föräldrarna kom förbi och hämtade upp Chenin. Lite tråkigt att inte ha Chenin med på festen eftersom hon tycker det är så kul. Men denna gång var det inte riktigt läge för det. Mellan 50 och 60 personer var det som dök upp på kvällen. Givetvis omöjligt att hinna underhålla alla, men med hjälp av diverse laglekar lyckades de allra flesta underhålla sig själva. Lekarna byggde på tre dellekar med följande tema: allmänkunskap inom underhållningsbranchen; teknisk färdighet gällande ahlgrens bilar, gummisnoddar, isbitar, yoghurt m m samt skattjakt med rebuslösningsförmåga och visst inslag av matematik. Av förståeliga skäl blev grenarna svårare och svårare att utföra allt eftersom kvällen gick. Detta var inte vår intention utan snarare självförvållat. Somliga tog dessutom lekarna på största allvar givetvis eftersom priset, utöver äran, bestod av inget mindre än en skattlåda med guldpengar. Ormarna vann till slut och huruvida de hade någon tävlingsinstinkt eller inte låter vi vara osagt. I sammanhanget kan dock nämnas att laget hade inbördes tävlingar för att göra upp vilken representant för laget som skulle delta på vilken deltävling, vidare förbrukade laget vissa strumpor när de sprang genom parkeringsgaraget utan skor. För övrigt vad gäller skattjakten, var jag orolig att den skulle vara alldeles för lätt, vi beslöt därför att den som lämnade in snabbast med alla rätt skulle vinna. Tji, fick vi när den av olika omständigheter visade sig vara allt annat än lätt. Som exempel kan nämnas att en lagom nivå för vissa hade varit: hitta dina skor, hitta till garaget och leta upp ditt lag. Som tur var fanns det vissa lagmedlemmar som offrade både sig själv och sina strumpor. När alla lag äntligen var iväg var det helt plötsligt rätt trevligt i lägenheten. Vi funderade då på att ändra sista lappen till ÅG MHE, FSTENE RÄ LUST och sen bara ta bort den penna som höll upp portdörren. Men det gjorde vi såklart inte och tur var väl det annars hade vi inte spelat rock band, haft ölkrig och fått besök av vakterna…

Lisa var världens gulligaste. Hon hjälpte mig städa till sex på natten. Några timmar senare hämtade Jocke och jag Chenin hos föräldrarna så hon kunde väcka Lisa.