Vi är flitiga fotografer. I snitt blir det runt 150 bilder om dagen. Det
beror givetvis på att Peru är exotiskt, men också på att anderna är
mäktiga. Man förstår varför de gamla inhemska invånarna tillbad bergen, det
finns något övernaturligt över dem. Bilderna gör förstås inte naturen någon
rättvisa.

Gårdagen började vid fyratiden på morgonen. Skrattattack åt föräldrarna som
lyckades spilla yoghurt över varandra i bilen. Efter att ha kommit 16 mil
på fyra timmar visste man inte om man skulle skratta elle gråta. Vi håller
en snitthastighet på 40 km/h. Better safe than sorry. Det är lika bra det.
Jag vill inte vara en av dem som ligger i en hundkoja med kors på längst
vägen. Upp i bergen bar det och vi såg lamor, getter, hästar, åsnor, kor,
hundar m m. Runt 4200 meter upp var flera av oss grå i ansiktet och utan
blod i huvudet. Vid 5000 m upp var syrgastuben slut, pappa och jag mådde
skit, mamma och barnen kräktes, alla hade huvudvärk och åt
höjdsjukartabletter. Höjden är verkligen inget att leka med. Man riktigt
känner hur syret tar slut och skippar efter andan, samtidigt som man blir
andfådd av att gå ur bilen. Vi sov i en liten inhemsk by nere i en dal på
2800 m, alldeles i närheten av en flod. Vi går ner i standard varje natt
uppenbarligen men så länge jag slipper insekter är jag nöjd. I bergen har
det verkligen varit kallt. Så jag misstänker att det inte blir mycket till
färg efter denna semester.

För övrigt har vi ställt in besöket vid Titikakasjön och Pono. Pappas
förhoppning om Bolivia är också lagd på is. Det tar verkligen tid att ta
sig fram i detta land och ska vi tillbringa vår tid någon annanstans än i
bilen så får vi ta bort några sevärdheter. Jag hade i för sig inte velat
byta ut bilresan mot något. Det har verkligen varit en upplevelse att
slingra runt på bergsstigar och se alla bergsbyar. Häftiga djur- och
naturupplevelser. Jag säger hela tiden till Hebbe att det känns som att jag
är med i sagan om ringen. På många sätt har djuren det mycket bättre här,
utom när man ser uppbundna magra hästar och sjuka hundar. Men tittar man
upp på en bergsvägg och ser några kossor mitt i vegetationen blir man lite
glad i hjärtat.

Nu är vi snart i Cuzco, vilket vi hört sedan igår. Bara botom bergen
liksom. Ibland känns det som att vägskyltarna är fel. Vi åker och åker men
ändå har vi bara kommit ett par mil. Nu ska det i alla fall vara max 80 km
kvar.

För övrigt vaknade jag i natt efter att ha drömt en massa om hundarna.
Letade efter dem med handen innan jag kom på mig själv. Saknaden är total!
Av den anledningen längtar jag hem.

/Camilla genom Frida