Nu börjar höjden kännas av ordentligt. Vi bor i en bröllopssvit på ett fint hotell i Cuzco, 3400 m över havet. Igår kväll somnade jag med panghuvudvärk.

I morse bar det iväg med buss, tåg och återigen buss i närmare 5 timmar totalt till Machu Picchu. Vilken otroligt häftig gammal Inkastad. Den upptäcktes först i början på 1900-talet, 400 år efter att 600 Inkabor bott där. Man räknar med att det tog 100 år för inkorna att bygga byn och att de av någon anledning (conquistadorerna var en teori) lämnade byn och flyttade in i djungeln. Att det skulle finnas en gömd inkaby var något man trott länge eftersom det berättades om denna. Upptäcksresande letade i många år och först 1911 offentliggjordes byn i samband med att en 12 årig pojke visade den för Bringham. Den hade alltså varit känd för bergsbor länge men låg väl dold under ett lager av djungel för utomstående. Hela upplevelsen var verkligen övermäktig. En once in a life time upplevelse som mycket få händelser kommer kunna mäta sig med. Att vara i en stor och välsvarvad Inkaby belägen på en plats ovan molnen, närmare 3000 meter över havet, med stup ner runt hela staden på 600 m till floden och omringad av gigantiska berg. Det finns nog inga ord att beskriva det riktigt. Allt man kan säga är att det var oerhört skrämmande. Tanken på att någonsin komma därifrån kändes otrolig. Det blev som ett antiklimax av att man ville vara kvar där länge och ville därifrån direkt och bara berätta att man varit där. Någon slags skräckblandad förtjusning som tog tid på sig att försvinna. Efter några timmar landade man lite och förstod att det verkligen var sant. Det är på riktigt, inget sagoland. Och trampar man fel kan det på riktigt vara sista trampet man gör. Guiden pratade på i timme efter timme om Inkaindianerna, djungeln, kejsarna, offer, ceremonier, Condortemplet, soltemplet, namnen på de omkringliggande bergen, conquistadorerna, Inkaleden, akvadukter m m. Tiden bara försvann. Hebbe och jag tog en egen tur, men det var tungt att klättra runt. Dessutom gick man vilse i byn hela tiden. Vi hann i alla fall se tusenfotingar, ödlor, häftiga fåglar och en vizcackha (jag hävdade först att det var en chinchilla). Totalt blev det väl 400 bilder. Tur med vädret hade vi också. Alltid intressant att ha tjocktröjor, extrabyxor, kängor, poncho och ändå få användning av bikinin jag hade under. Man kan säga att vädret växlade en del men rejält solbrända blev vi. Hursomhelst kan man förstå varför Inkorna valde denna speciella plats. Bussturen från tåget upp till Machu Picchu var vidrig. Man tittar ut över stup och konstaterar att chauffören har några centimeter till godo innan man ser att man får möte av en buss på väg ner 🙂 Vi fick reda på att en turistbuss med 52 personer störtat nerför anderna där vi åkt häromdagen. Uscha. Alla utom chauffören överlevde dock men var skadade. Tåget på väg tillbaka till Cuzco strulade som attan så det drog ut på tiden innan vi var hemma. Men vi fick mat både dit och hem, vilket var tur för någon matpaus hann vi inte med i Machu Picchu. På hemvägen hade de en modevisning på tåget. Fulla brittiska kvinnor hängde på och klädde ut sig. Det var fest i vagnen kan man lugnt säga. ABBA-musik till al paca-kläder. En clown med också. Väl hemma var mitt huvud dött. Jag trodde jag skulle vant mig vid höjden vid detta laget, men uppenbarligen inte. Andningen går bättre men huvudet tar stryk. Eftersom Cuzco ligger högre än Machu Picchu räckte det med att kliva över till bussen för att huvudet skulle säga ifrån. Guppig resa gjorde inte saken bättre. Så istället för att bada jacuzzi på lyxhotellet hamnade jag med alvedon i sängen. Hebbe skickade upp en sallad med room service.