Valpbus: Choice, Milton, Harry och Mercy

Jag kan inte bestämma mig för om jag är sjuk eller inte. Emellanåt har jag ont i halsen och känner mig tung i huvudet för att i nästa stund känna mig helt ok igen. Jag bestämmer mig för att vara frisk.

Hebbe skulle klippa sig i Kista så jag bestämde mig för att lite miljöträning för Choice skulle passa samtidigt som det kanske skulle stimulera Chenin lite att komma till en stökig miljö och titta på folk. Jag sätter mig med hundarna på ett fik mitt emot frisören. Hebbe köper te åt min ömma hals. Chenin somnar snabbt och Choice tittar sig rastlöst runt efter något att göra. Lite passivitetsträning för valpen gör bara gott. Hon äter på blomkulorna i hopp om att de ska förvandlas till foderkulor. Plötsligt är Choice uppe i en fotölj. Jag ignorerar henne protestskällande. Hon sitter ner och kollar på människor, barn, barnvagnar, rullstolar och ”åh vilka söta bordercollie”-människor. Choice försöker hälsa emellanåt men kopplet når inte riktigt fram. Med en suck lägger hon sig vid fötterna, hittar någon plastbit och provar om det går att äta lite på stengolvet. Men stengolvet lämnar inte mycket ifrån sig. Mycket barn är det här – leksaksaffären ligger intill. Ett barn sätter sig ner mittemot Chenin i ett försök att se ut som hon. Chenin höjer ett ögonbryn. Jag bestämmer mig snabbt, och som alltid, för att det inte ska bli någon hälsning. Jag tycker det är viktigt att hundarna får vara ifred i centrum så att de tryggt vänjer sig vid att inget händer.

Chenin ser faktiskt ut som att hon gillar vår lilla flockmedlem. Lite roligare att vara två verkar det som. Choice har testat om väggarna och golvet är hållbart hemma. Matte tycker att det är det. Choice tittar med sin oskyldiga oförstående blick. Hon är expert på att se ledsen ut – medan Chenin är expert på att se glad ut. Det är något med teckningen i ansiktet som gör det.

Nåväl, ett par barn fick hälsa när hundarna var vakna och ville fram, men annars var jag hård. Det är egentligen och i slutänden för allas bästa.