Igår började Chenin äta igen, efter flera veckors skendräktighet. Man kan lugnt konstatera att skendräktighet verkar bli värre med åren, särskilt om man som hund inte får vara så aktiv som man skulle vilja också. Chenin är i alla fall så ihärdig att hennes skendräktighet inte syns så mycket. På sista tiden har Chenins rehabilitering av knät kännts bättre. Igår körde vi dock ett simpass ute som gjorde henne rejält halt och gav henne ordentligt ont i ryggen. Usch vad frustrerande. Hon såg ut att ha riktigt ont i morse, men rida på Choice kunde hon i alla fall. Jag försöker lugnt förklara för henne att det är för hennes egen skull också som det inte är tillåtet. I övrigt kör vi på med terräng, viktmaschett, back-on-track-täcke, simning, novaphone, inga trappor, glukosamin, rheumocam, cytotec och hills (som dock ska bytas ut till Specific inom kort).

Choice är så duktig med hundmöten. Jag är så stolt, även om det kanske inte alls håller i sig. Choice sprang runt hörnet för att kissa, Chenin och jag kom efter och fick syn på en hundägare som stod ett par meter från Choice. Jag ropade och grävde i fickorna efter godis, Choice tittade på hunden medan hon kissade och kom till oss direkt efteråt. I för sig var det en ofarlig cocker spaniel, men ändå en enorm lättnad.

Här kommer lite bilder från tidigare tillfällen: