Choice premiärspringning i torsdags gick väldigt bra. Inte över förväntan eftersom förväntan var hög. Choice är ju lillgammal så nog skulle hon fixa det där bra. Glömde helt att hon gillar att hänga i byxbenen emellanåt, så lite hål i joggingbyxorna blev resultatet. Men det bjuder jag på, hon är fortfarande otroligt enkel som hund. Mesta ljudet hon gör ifrån sig är när hon på kvällarna rullar ryggen mot golvet och morrar i flera minuter. Lycklig liten dumbo och vi tycker om hennes egenheter. Så lik men ändå så olik Chenin. Konstigt det där!

Riktigt lika bra gick inte hämtningen på dagis i går. Jag får samma panikkänsla inför hämtningarna som när Chenin ska släppas på spåret. ”Oh boy here we go” liksom. Oftast ber jag att få följa med in och hämta dem. Det hjälper mot koppelrusningarna i korridoren men hälsningsceremonin är lika illa. Jag lägger mycket fokus på att hålla ner Chenin, samtidigt som Choice hoppar hysteriskt, vilket drar igång Chenins skällande något hysteriskt. Svårt att beskriva scenariot rättvist. Igår lyckades Choice få in en fullträff medan jag försökte hålla dem lugna. Hon knockade mig i ögonbrynet som dock inte sprack utan istället blodfylldes. Tinningvärk hela vägen hem och blå svullnad över ögat. Vaknade imorse av att blodet runnit ner. Ögonlocket ser sminkat ut, med illröd färg. Jag har fått världens blåtira. Skrattandes på väg hem från dagiset skulle jag messa Marianne att jag vill sälja tillbaka svart-vit 9 mån tik billigt, men det gjorde för ont för att det skulle vara roligt. Huvudvärken bidrog till att jag väl hemma kände mig helt miserabel. Vila en stund för att orka köra lydnad med vardera hund på gården i skymningen. Ensamträningen emmavid är verkligen kul och Choice börjar mer och mer inta fotposition självmant. Dessutom kan hon apportera nu – det är stort för mig.

Idag var en dag fylld med aktiviteter. Styrelsemöte i Eskilstuna utbyttes till telefonmöte på söndagkväll vilket gjorde lördagen fri. Genast fyllde vi upp den med diverse. Jag hade hoppats att spårträningen i Kista skulle få fler deltagare men av diverse (ekonomiska) skäl for en del av gänget till klubben istället. Med Chenin passar det dåligt att spåra på klubben eftersom jag vid en snabb beräkning kom fram till att 12 spårhundar skulle kräva en promenad till grillplatsen för att få mark. Har man en halt hund som ska hjärnaktiveras passar det bättre om man kan ta bilen till platsen man ska vara. Jag bestämde därför med Jocke i Kista innan Annica beslöt sig för att följa med bara för att till slut hamna ensam med alltid trogna Anna. Så kan det gå!

Chenin fick sitt godisspår och det gick alldeles för fort. Jag la korv i varje fotsteg men hon plöjde på. Dalton fick sedan gå samma och inte heller han tog särskilt många godisar. Terrängen måste varit extra knepig för att hitta korv i uppenbarligen. Chenin fick erfara att sniglar smakar illa. Det fastnade en igel under magen som verkade irritera Chenin. När hon skulle plocka fort den fnös hon och skakade äcklad huvudet. Anna såg ungefär likadan ut så jag tog den. Hur mycket jag än avskyr insekter har jag ingenting emot sniglar, grodor och ormar. Choice gick sedan sitt spår som började på äng med högt gräs och fortsatte in i skog. Choice rusade iväg i full fart. Hon spårade fint men missade allt. Snopet! Först förbi snusdosa, sedan förbi pinne. Då ropade jag tillbaka henne och släppte på igen, då hittade hon den. Sedan gick hon över slutet, godisbruk. Jag tog tillbaka henne men hon passerade igen, verkade ligga i vindfålla bakom träd så hon fick fortsätta en bra bit till innan jag ropade att hon var duktig, matade i med godis och selade av. Doc fick träna spårstarter på äng. Han strulade lite i början men vid tredje spårstarten hade han fattat poängen och gick fint ut 15 meter efter sin godisask.

Efter spårning åkte tjejerna och jag vidare till Gustur. I härligt sommarväder red jag stora ridvägen, galopperade över långa grusvägar och bara stennjöt – med min blåtira… Efter stallet var det snabbt hem för dusch, skippade både springning och shopping i Kista som tänkt eftersom tiden skenat. Sedan åkte Hebbe, mormor och jag med hundar (och blåtira) till kusinfamiljen i Henriksdal där det var stort kalas. Kul! Jag tyckte hundarna uppförde sig fint, inga matplundringar, inga barn uppätna (även om Choice såg lite beklämd ut när barnen var lite burdusa, hon tyckte det var bättre när de bjöd på popcorn i mängder. Jag skällde på kusinen för att hon inte hade ordning på barnen som såklart tog det på rätt sätt och garvade) och inga kusinhundar uppätna (ena kusinens språksäkra dansk-svenska gårdshunden Milton läste av Chenin lika bra som tidigare och satsade på att länsa köksbordet i varje obevakat ögonblick istället). Dessutom var tjejerna riktigt trötta efter en lång dag och låg emellanåt utslagna och samlade bonuspoäng. Otroligt skönt med hundar som har fötterna på jorden.

Väl hemma fick vi lite gäster, killkompisar som Hebbe spelade tv-spel med medan jag somnade på soffan.