Imorse gick jag och tänkte på hur fin Choice är. Hon är faktiskt en väldigt trevlig hund som jag är glad över att få ha. Det gick emellertid över på kvällen när jag insåg att hon börjar bli stökig unghund. Det är den tidpunkt när de bara är jobbiga utan att man kan peka på vad det är, hormonerna spritter liksom. I stallet var hon dessutom låg eftersom hon var rädd att hon inte skulle få följa med på tur (samtidigt som Chenin lämpligt nog var stressad över samma sak och därför pep konstant). När Choice sedan fick följa med var hon spattig. Försök till att dra i kopplet men eftersom hennes hals inte fixar det blir det mest att springa runt mig och hoppa 100 gånger om. När hon väl lugnade sig var det dags att sitta upp på Gustur. Tydligen var det alldeles för länge sedan Choice var med och sedan dess verkar självförtroendet ha vuxit stort, här skulle minsann läggas i. Gustur har ju emellanåt svårt att stå still så Choice försökte stoppa, men förvärrade istället och försökte därefter stoppa baktill med min fot kvar i stigbygeln. Jag sa till henne med tyngd men något döv försökte hon vara. Till slut blev det fast position och upp på hästryggen. jag sa till Choice några gånger men sedan gav hon med sig på det stora hela. Hon tyckte det var guld att vara med på tur och sov sedan gott när vi kom hem. Chenin fick vara kvar i omklädningsrummet, med en besviken min tröstade hon sig med benet. Det gör ont i hela kroppen att se henne besviken när man inte ens kan göra henne nöjd med promenader. Hon är extremt lycklig som hund och det är det som är hennes styrka och gör henne så tapper. Men det finns en gräns även för hennes positiva inställning. Förhoppningsvis ska hon kunna ha ett normalt hundliv efter årsskiftet. Anna och jag ska gå långa promenader med hundarna i ursvik. Härligt!