Trodde Imorse att jag skulle vara stark nog att inte gråta när jag lämnade Chenin. Eller snarare var helt övertygad. Detta är ju det bästa för henne och innerst inne har det snarare kännts som alldeles för lång väntan på denna dag. Ändå rullade tårarna ner när jag såg hennes stressade blick och kroppshållningen som föreslog att vi drar illa kvickt. Jag vet att det inte är bra för Chenin att se mig ledsen, eller kanske gör det detsamma. Nu är det dags i alla fall och koncentrationen lär vara begränsad idag. Choice är med till jobbet som min tröst. Till skillnad från mig är hon ofantligt lycklig. Tacksam över klappar, godis och uppmärksamhet. Extra glad över allt skräp hon hittar på tunnelbanan.

Chenin går verkligen hem hos folk på djursjukhusen. Ett antal sköterskor kommenterade hur söt hon var medan de passerade oss vid inskrivningen. Chenin svarar med en svansvift. Hon tycker om alla som tycker om henne. Igår badade jag Chenin inför operationen med klorhexidinschampo. Imorse låg det underull i tovor över Chenins rygg. Jag fick borsta henne innan jag lämnade in henne för hon såg helt ovårdad ut. Choice och jag har sprungit två dagar i streck. Det är skönt att springa, tar bort ångesten. Jocke gjorde oss sällskap i onsdags och Anna och Doc igår.