Efter en helg fullt av aktiviteter konstaterar jag att jag bara fått 11 timmar sömn. I fredags kom Kim och Annica med Mido över för att kolla på Idol och film. Mido lämnade lite rester efter sig på mitt 2000 kr-överkast. Tackar för det! Jag satt sedan och fixade med föräldrarnas julklapp (avslöjas senare) till sent på natten. Jocke sällskapade sedan på spårningen i lördags. Choice fick ett långt spår (för att vara hon), runt 500 m, med 4 apporter och Chenin ett kort korvspår. Jocke filmade båda spåren. Chenin gick sitt utan konstigheter, fram och tillbaka. Choice rusade sitt, det verkar vara den hastigheten hon vill hålla. Jag tycker dock inte den är ultimat, vilket bland annat hennes miss av samtliga fyra apporter visade. Hon spårade bra men eftersom hon missade alla apporter kände jag mig grinig i efterhand. Helt klart inte hennes bästa spår. Jag ska försöka hålla tillbaka mer nästa gång.

Efter spårning tog vi snabbspringning runt kortaste löt bara för att ha gjort det, innan Hebbe och jag åkte till farfar för att fira hans 92 årsdag. Hundarna kommer in som två flåsande galningar och man känner hur de är utom kontroll, men efter hälsning på alla och det är speciellt den nära familjen som gör dem knäppa, lugnar de snabbt ner sig. Båda hittade en favorit i form av en gubbe som satt på golvet. Där låg de brevid honom på rygg och tiggde klappar och hårade ner hans kavaj.

På kvällen fick hundarna vara hos föräldrarna när Hebbe och jag åkte till Issen och senare vidare med Nattis och fler till ängby för karaoke. Det kändes som ett klokt val att ta bilen. När jag kom hem fortsatte jag dock att dona med föräldrarnas julklapp så jag somnade inte förrän fem på morgonen.

Igår söndag åkte jag först och hämtade upp en väldigt förvirrad men rolig mormor som jag aldrig trodde jag skulle få påklädd. I samband med att mormor och Chenin lämnades av hos mamma, där det skulle bli mycket tjänstgöring i köket till deras lycka, hämtade Lisa upp Choice och mig för att åka till Ingrid i Bro och valla. Dit kom även Linda och Modja, Cecilia och Puck, ett antal aussies som gick kurs för Pia samt Anders och hundgäng. Choice fick tre pass, alla för första gången utanför fållan. Jag började i koppel för att få rätt attityd och det gick mindre bra. Det blev mest en kamp som jag inte kunde vinna. Jag släppte sedermera bara för att märka att lyhördheten i fållan inte var lika stark utanför. Hastigheten var också allt annat än önskvärd. Det kändes som ett okontrollerat pass som jag behövde analysera och fundera över för att komma vidare med. Nästa pass hade hon lugnat sig betydligt. Jag lät henne gå i full koppellängd och sa stanna innan rusningarna kom. Jag tyckte också hon gick bättre lös. Stanna är ett ganska välfungerande kommando som lugnar ner hastigheten. Jag kände att det gick framåt från första passet även om det kanske inte direkt var något björnkliv. Det som är svårt är att tajma när hon gör sina rusningar som ofta slutar i nafs. Det är svårt att få stopp på dem utan att gapa åt henne, vilket är trist. Till tredje passet lånade jag en paddel. Det räckte att förstärka vid ett tillfälle så ändrade hon attityd markant och jag gick från ciruksdirektör med fåren cirkulerande på rad till fåraherde. Vi tappade fåren en gång och så låste dem sig i hörnet men annars kändes det mycket bra. Att fåren låste sig var Choice och mitt fel eftersom de blev stressade av att inte ha någon flyktväg. Choice går ju hela tiden upp och balanserar och håller gärna fåren så istället för att få ut dem ur hörnet fastnade de än mer, men envisa som vi är klarade vi till slut av att själva få ut dem. Nere på motsatt sida från låsningen, där vi tappat fåren, jobbade Choice jättebra med att hålla både balans och gå upp och kompensera för fårens drag tillbaka till tryggheten. Jag känner mig himla nöjd med hennes djurkänsla idag. Att tänka på: hur jag gör när jag släpper henne från början, vara konsekvent om jag sagt stanna, om vi tappar fåren – alltid gå tillsammans till stora flocken, ha ett mål när jag går in, använda något som förstärker mitt NEJ, träna mycket stanna i kopplet för att hon ska få en lugn inställning. Tack Lisa för skjutsen och Lisa och Linda för att ni orkar höra mina amatörmässiga analyser av vallningen – skönt att ha er att bolla med.

Efter vallning blev det middag hos föräldrarna innan jag insåg att jag måste hem och städa. På väg in i garaget åkte det en beige kombi (kanske volvo) bakom mig och precis innan jag skulle svänga in på min parkeringsplats till höger slänger jag en rutinblick i backspegeln bara för att upptäcka att kombin pressar sig in på min högersida och kör om mig. När den passerar mig skriker föraren, jag blir rasande eftersom jag tycker det är han som gjort fel och tutar argt tillbaka. Efter att jag svängt in ser jag att han stannat längre fram och kommer mot mig skrikandes om att jag borde lära mig använda blinkers. Jag kontrar med att han inte borde köra om på insidan. Han kallar mig idiot och jag kallar honom idiot. Då blir han vansinnig och springer fram, hyttar med näven, skriker, säger att han vet att jag gått i Vasalund och har hundar (som vrålar i bilen förstås), säger att jag kan ju hämta min pojkvän om jag vill (?), säger att han fan ska sno min bil, att han ska ha min bil nu, att han ska ta min bil och våldta mig, säger att jag inte ska komma undan bara för att jag är tjej och stinker sprit. Som tur var kom hans alkoholiserade (och nerknarkade?) kompis och håller fast föraren. Kompisen kände jag igen, undrar om han inte varit klasskompis med min äldsta bror, kan heta Robert eller något och har utstående ögon. Båda hoppar in i bilen och drar. Jag hinner inte se registreringsnumret så jag hoppar in i min bil och åker efter samtidigt som jag ringer polisen men det bryts, ett snällt par frågar samtidigt hur det är och påpekar att det finns kameror i garaget. Jag hinner ikapp bilen vid garageporten men de svänger ut så jag hinner bara uppfatta reg.numret till KUX975 (vilket tydligen var fel). Jag åker efter dem fast långt ifrån på Rissneleden (ringer polisen igen men det bryts) och ser att de stannat vid idrottshallen i Rissne. Jag ställer mig på en annan väg så jag kan se bilen på avstånd eftersom jag inte vågar köra ner. Jag ringer polisen för tredje gången och kvinnan sa att de inte kunde göra något om jag inte hade rätt reg.numret, jag sa att jag inte vågade svänga ner efter då bilen fortfarande var igång och personerna i, hon tyckte inte att jag skulle svänga efter utan istället åka därifrån. Jag frågade om de kunde skicka en bil men de hade dem inga resurser till. Så det var det! Tydligen är det inte så viktigt att det sitter en kraftigt alkoholpåverkad hotfull kille bakom ratten. Jag åkte hem, rätt uppskrämd. Efter samtal med min bror som är blivande polis tyckte han att jag skulle göra en anmälan för olaga hot så jag ringde polisen igen. Denna kvinna tyckte det var vansinnigt att man inte skickat en bil när jag ringde tidigare. Hon skulle be någon svänga förbi men då hade det redan gått en halvtimme.

Jo men jag var nog kanske lite väl pinsam. Jag är så rädd om Chenin att jag blir panikslagen av sådana händelser. Det känns som att man ibland saknar hämningar, jag blir både arg och ledsen. Men olyckor händer ju faktiskt. Jag har också haft snälla hundar som älskar allt och alla som fått hälsa i stort sett ohämmat. Jag har också trott på att hundar löser det bäst själva. Så lite förståelse för okunskap har jag därför. Jag har själv mina hundar lösa och kan själv vara dålig på att respektera andra. Vad som dock skiljer sig åt är att mina hundar aldrig får springa fram till okända hundar och inte heller nästan-springa-fram (som vissa småhundar ofta tillåts göra). Dessutom är jag extra känslig för hur hundar och ägare beter sig. Håller någon sin hund kort och går undan så tar jag också in hundarna vid sidan. Om folk däremot vill att hundarna ska hälsa (det är ju inte speciellt svårt att läsa av) låter jag mina hundar gå mer fritt eftersom det då inte verkar störa ägaren, men ändå får de aldrig gå fram utan bara ta steg i den riktningen. Nåväl alla är olika, men att vi inte ville ha sällskap var nog rätt uppenbart och att man inte gör något för att stoppa hunden förrän den är nos-mot-nos tycker jag är dåligt.

Jag känner mig totalt utsliten och trött. Helg ja tack med spår, jogging, vallning,kalas, karaoke och inte ett uns jobb.

Chenin Kinin

Choice Choisan Poisan Poison

Jag erkänner att jag nog är lite knasig. Det sprang fram en setter till oss i garaget på hunddagiset trots att vi alla tre talade om att vi inte ville ha honom där. Ägaren kom till hans undsättning när jag började sparka i luften mot den. Jag sa, eller snarare skrek, vad jag tyckte om hundar som springer fram. Jag tog även till några mindre väl valda ord, som inte lämpar sig att nämnas i bloggen, i min hysteriska framtoning. När jag väl fått tyst på fröken polis och kunde uppfatta vad ägaren sa mumlade han om att hunden slitit sig. Jag bad skamset om ursäkt och förklarade att Chenin var nyopererad och inte fick utsättas för hundmöten. Så pinsamt. Samtidigt undrar jag i efterhand om hunden verkligen slitit sig; den såg ut att gå väldigt lössläppt längre bort och om den var lös och olydig (vilket inte gick att missta sig på), varför försökte han inte fånga in den då? Och varför sprang han inte efter när den var på väg mot mina skällande hundar? Jag vet ju att det är jag som har största problemet med hund som inte gillar att andra hundar springer fram när hon själv är i koppel (vilket inte går att bota i nuläget) och därför försöker jag ha full förståelse för att folk där vi bor gärna vill att deras hundar hälsar (ingen kan ju veta att Chenin inte gillar det). Men när det är så uppenbart att mina hundar inkl jag inte vill att de ska hälsa, hur tänker man då? Det kan ju lika gärna vara en pitbullhane som sliter hans fromma setter i stycken. Någonting säger mig att han lagt manken till och sett till att hunden inte sprang fram i en sådan situation. Jag tycker bara att det är så respektlöst när man inte gör allt för att förhindra det, särskilt som det är uppenbart att Chenin är i en trängd situation. Varför är folk så dåliga på att läsa hund? Nog om det, eftersom det var mest pinsamt för mig med tanke på de ord jag använde. Men ibland ser man bara rött… Jag berättade för Jocke som helt chockad utbrister: ”Allt som hände var att hans hund slet sig och sprang fram, och du går i taket för det?!” Själv skrattade jag så jag knappt fick fram ett ord. Men rent principiellt har jag helt rätt, även om jag passerat åldern för när det är ok att impulshandla (som de sa på tv). Och vad är setterns problem? Hunden har uppenbarligen lika svårt att läsa hundar som ägaren har. Fördomarna haglar som ni hör mot korkade raser… 🙂

Vi var på rehab i onsdags igen. Det känns som att mina kvällar försvinner på saker som är mindre roliga för alla inblandade. Chenin gick 3×3 min i treadmillen. Igår fick vi däremot lite härlig kvällstid. Chenin firades med märgben och 20 min promenad runt kortaste delen av Lötsjön för första gången sedan operationen. Jocke och jag sprang sedan hela Löt med Choice. Vi människor joggade och Choice röjde runt hysteriskt med all energi hon hade inom sig. Efteråt blev det lydnadsträning för Choice, massage av Chenin samt tillagning av kantareller. Jag gav bort en del till mamma och Jocke i förrgår och tänkte ta hand om resten själv, men nu har jag fått nog av att rensa så resterande står på balkongen i väntan på att få komma i mammas ägo. Jag har ätit kantareller så jag mår illa av dem och gett hundarna en del också för att sedan få reda på kilopriset på kantareller av mamma. 🙂

Återbesök hos Lennart i måndags gick bra. Det var långt att köra i en bil utan värme men Hussen höll oss sällskap. Läkningen hade gått bra och allt såg fint ut, hon rör sig bra och tydligen var det inte helt ovanligt att de har ont på morgonen som Chenin har. Däremot blev de förskräckta när de hörde att Chenin gått 18 min i treadmill utan paus. Jag fick snabbt betala för ett samtal med rehab-personal som meddelade att det var på tok för länge. Nästa gång, vilket är tredje gången ikväll, ska jag säga till att hon bara ska gå 3×3 min. Jag hade en dålig magkänsla om tiden men man litar ju på de som är experter, eller utger sig för att vara. Det var väldigt trevligt att vara där på kvällen. Det kändes mer personligt. Sköterskan frågade om jag ville ha kantareller och så fick jag flera kilo, en hel elgiganten-påse fylld. Så himla gulligt och jag sa att något måste man ju få för det tusenlappar jag betalade denna gången.

Så igårkväll åt jag kantareller tills jag mådde illa och ändå rörde jag bara en bråkdel av det som fanns i påsen. Jocke och mamma ska få ikväll och resten fryser jag in. Således stort rensningsprojekt ikväll. Igår kväll åkte hundarna och jag förbi Gustur, tog in, bostade av och gav mat. Det mörka kvällarna lockar ju inte direkt för aktiviteter såsom ridning och dessutom var Chenin riktigt dålig på morgonen så det kändes helt fel att rida. Dels var Chenin fortfarande groggy på morgonen, dels väldigt halt. Det kändes riktigt jobbigt men imorse såg det istället riktigt bra ut.