Skrattade så jag grät åt tjejernas ski-cross i OS. Jag kunde inte ens beskriva för Hebbe hur kul det var när halva gänget inte kom upp för första guppet utan gled baklänges tillbaka. Eller när hälften inte ens tog sig i mål. Eller när den sista i ett heat som efter mycket om och men väl kom ner, långt efter de andra, ramlar i sista guppet, tappar allt möjligt i backen och åker ner med huvudet före över mållinjen framför stor publik. Hon gör en Anja-säl och kommentatorn säger ”man ska inte skratta men hon har ju en hel skidbutik i backen”. Är det verkligen en officiell sport?! Sjukt kul i alla fall och lika slumpartad som skridskorna där alla ramlar och vem som helst kan få guld. En repris från Ski-crossen efterlyses desperat.

Jag vill egentligen bara skriva om nonsens istället för väsentliga saker som flytt av bohag. Men ok, vi är nu på ny adress. Det känns otroligt härligt. Hundarna tycker mest att det är spännande och finner sig väl i nya boet. Första kvällen undrade de när vi skulle åka hem, men när väl hundfiltarna kom på plats boade de ner sig fint. Annars har de mest jobbat med att stå i vägen för allt och sova i farstun medan vi bar in och ut.

Vädret är också en återkommande faktor. Jag fick panik när snön var på väg bort. Visserligen vet jag att den ställer till det för många, mig själv inkluderat, men slasket ger mig kalla kårar. Det ska vara vitt och fint så länge som möjligt. Jag saknar förvisso värmen något oerhört men de senaste vintrarna har jag saknat ordentlig snö så det ska mycket till innan jag klagar. Denna vinter får vi nog inte uppleva igen under vår livstid. Sedan har jag insett att jag har det rätt bra som förortsbo. Inget slask som i stan och inte svårigheter att röra sig som på landet.