Igår skott-tränade vi på Kista igen. Choice fick samtidigt lite lydnadsträning med japansk publik. Chenin fick nöja sig med promenad. Det blev en snabbvisit för sedan skulle vi vidare till Gustur som också behövde promenadsällskap. Chenin var i sitt esse, taggad till tusen så hon inte kunde vara stilla. Ute i hagen bestämde jag mig snabbt för att hon skulle sitta tyst med Choice utanför och vänta. Kanske var det en engångsföreteelse men hon blev tyst efter bara två-tre tillsägelser för att jag var målmedveten och hittade kanske (?) rätt metod. Inga mer snabba kraftfulla tillsägelser utan istället riktigt mörk bestämd och låg röst över hur besviken jag är, inte ta i henne alls bara gå hotfullt emot och vara helt övertygad om att hon kommer vara tyst när jag går därifrån. Jag måste vara hennes kontrast helt enkelt och vi är dessvärre mer lika. Känns elakt att blogga om detta, men för mig är det ett uppvaknande när jag fastnat på att tjata.

På hästpromenaden skrattade jag åt vilka kontraster till hundar jag har. När Choice och jag är själva med Gustur hjälper jag henne dra Gustur framåt med mig. När Chenin är med låter jag Gustur hjälpa till att hålla Chenin tillbaka. 🙂 Det är skillnad på drag och drag.

Jag sprang 5 km med Jocke och Choice nu på kvällen. Nu ligger det utslagna hundar här och sover.

I övrigt hälsar Choice att allt ätbart behöver inte nödvändigtvis vara mat…