Det har varit en relativt ohundig vecka, men det kan också vara skönt ibland. Det känns som att man får mer kvalitetstid med tjejerna då. I tisdags var jag på studentkväll så Chenin och Choice höll mamma sällskap. I onsdags skulle jag sprungit men avsaknaden av sällskap gjorde mig helt av och istället blev det hemmakväll med promenader och tvätt. Torsdagen blev även den en lugn kväll med ökning av promenadlängd för Chenin till drygt 50 minuter. Inte heller denna mörka kväll orkade jag pallra mig iväg för lydnadsträning eller springning – lätt styrketräning gav mig istället träningsvärk i armar och mage, men det är en skön känsla. För Chenins del känns det stabilt och bra. Sakta, steg för steg, blir hon lite bättre. Galet glad är hon i vart fall. Fredagkväll blev det AW med jobbet, jag var tvungen att njuta lyckligt över bra leveranser som vi fått iväg i sista stund. Det blev dock hemgång i rimlig tid. Nästa vecka kommer bli en hemsk arbetsvecka, men som tur var börjar den med ledighet.

Allra viktigast idag är att världens finaste Chenin blir 8 härliga underbara år!

Lata hundar ligger ner och leker…

…är alla borttappade vantar!

Chenin mår bra och är full av busiga upptåg, dvs precis så odräglig som bara hon kan vara, taggad till tusen så Choice, dagis och jag håller oss sysselsatta. Det känns skönt att kunna gå längre sträckor med de båda och att Chenin nu går med på pensionärsrundan på dagis. Choice fick lydnadsträning igår kväll på klubben i sällskap med Anna och Doc. Jag var inte på lydnadshumör i mörker och kyla egentligen, men tänkte småplocka lite med några moment, men givetvis kom man igång snabbt och så var motivationen på topp. Fotgående, inkallning, läggande, ställande, inkallning med läggande, inkallning med ställande, platsliggning, hopp, apportering och hopp-apport tränades. Jag kedjade också fotgående-läggande-inkallning-transporttillnyttmoment samt inkallning-apport-hopp. Det kändes på det stora hela bra. Mindre bra var att Choice reste sig på platsliggningen i samband med att jag sa till henne efter att hon bullrat åt några hundekipage som kom gående i mörkret. Inkallning med ställande gick också käpprätt åt skogen på grund av mig som inte en enda gång klarade av att säga rätt sak i rätt tid och även fast jag visste om det fick jag inte till det. 🙂

Spårsugen Chenin

Chenin visar pinne

Choice spårar brevid E4

Nej, det har inte varit vår spårhelg denna vecka. I lördags mötte vi Anna och Lisa för spårning i Killingstorp. Doc och Loi gick fint och säkert sina långa spår utan svårigheter eller problem, men Choice verkade inte alls förstå att Lisas 2,5 timmes spår är ett sådant spår som lönar sig, utan generaliserade snabbt bort det. Tråkigt och man känner sig så besviken. Choice var förstås också besviken och undrade varför inte hon fick arbeta. Det var ju inte så att hon inte ville, men hon verkade inte alls tro på att det där var spåret. Förmodligen var det för gammalt för henne. Chenin gick inte heller särskilt vackert. Trots en rar blandning av korv, frolic och ost gick det snabbare än önskvärt med resultat att bara 3 av 6 saker hittades.

Efter att Anna och Lisa åkt körde jag ner till tunnelbanestationen i Ursvik och la nya spår till flickorna. Chenin gick något lugnare, men bara något. Choice fick ett 45 minuters spår (ca 600 m) som hon då gick kanonfint, motiverat och bra hela vägen med alla saker hittade. Jag blir inte klok, men nya spårläggare och gamla spår verkar definitivt behövas.

Söndagen då, borde väl egentligen tillägnats annat än spår men man är ju spårmänniska ända ut i fingerspetsarna och jag gillar verkligen den här årstiden vad gäller spår, frosten gör att man slipper lera och insekter. Chenin fick ett fint mosspår som hon tog fram och baklänges lugnare än gårdagen och alla saker tagna, inklusive min tappade vante. 🙂 Choice fick en kopia av Lois spår, minus kalhygget för det är vi inte klara för att kombinera med långt spår. Även om jag tycker att gick riktigt motiverat och stabilt i början missade hon två apporter (den ena intressant nog på samma ställe som Loi missat dagen innan). Strax innan tredje apporten gick hon bort sig i en vinkel och tittade uppfodrande på mig efter korvbelöningar – då hade hon ju inte fått någon belöning på länge (bara vatten). Jag borde kanske gett henne godis men vill inte göra henne mer frågande så jag lät bli och blev istället opedagogiskt irriterad. Jag fick säkert stå en minut och bara blunda för att samla tålamod för att vänta ut henne. Jag ser att jag gör henne osäker och känner mig som världens sämsta hundägare. När hon väl fäste i spåret igen fick jag kompensera med belönande ord och då växte hon tillbaka i spåret och tog sig fint runt, med avslutning på gräset brevid E4:an. Jag ska försöka pausa lite i spårandet och backa ordentligt så jag uppskattar mina hundar mer. Det känns inte kul att vara besviken på dem när de gör så bra jobb egentligen. Jag vet att det är mina krav som är orimligt höga.

Efter spåren hämtade jag Doc, lämnade Chenin hos mamma och for till Bergshamra för att springa 12 km Brunnsviken. Fy sjutton vad tungt det var med mensvärk dessutom. Ett evighetsspringande utan dess like, även om turen i för sig var vacker. Efter springning var tiden knapp, alla hundar skulle promeneras, mat skulle inhandlas, jag skulle duscha och sedan mat lagas innan föräldrar och bror med respektive kom på tacobesök och filmtitt i form av ”Grown up”. Tur att Micke och Sanna hjälpte till med matlagningen…