Marathon var förstås helt fruktansvärt! Jag passerade startlinjen bara 12 sek efter startskottet så det var skönt. Sedan värkte benhinnorna i 3 km och jag ställde in mig på ett fiasko-lopp. Tänkte då på vad jag läst om att hela tiden ta sig igenom tunga faser eftersom man hela tiden kommer in i andra andningar. Första 17-18 km kändes lätta och härliga. Mamma, Micke och Sanna med humdarna stod vid Rålambshovsparken vid 9.5 km. Hundarna tog det med ro och låg ner. Jag klappade vovvarna, hälsade och sprang vidare. Hörde Chenin bli hysterisk och sedan hade hon tydligen blivit galen och trott att alla hon såg var jag. 🙂 vid stadshuset stod Mattias och vid Humlegården min moster Flora. Det gav merenergi att ha supporterskara. Sedan bar det ut på Djurgården och det blev en tung sträcka på knappt en mil. Den tog nästan aldrig slut och inte en själ syntes. Jag överlevde genom att leta efter min kollega Andreas band som såklart spelade sist där ute. Jag passerade också halvstrecket där och då ville man inte gärna ha halva kvar. Väl inne på andra varvet var det tunga steg till 30 km med mycket tillskott som serverades; gurka, bar, bananer. Jag kryddade med lite panodil och sockergel. Vid slussen stod en före detta sekreterare från Ernst & Young med familj som hade prenumererat på min tid. Andra varvet på Västerbron kändes hyfsat lätt eftersom andra gick, sedan var det kramp och smärta nerför där min bror stod igen och filmade. Jag spydde nästan nerför. Resten var bara ren smärta och vilja med ett inslag av önskan att klara hela utan att gå. Jag tog något stapplande steg när jag drack vatten och insåg att det smärtade mer att gå än att springa. Grina lite och mer panodil för att döva smärtan. Flora stod vid Odenplan och peppade att det bara var drygt 2 km kvar. Vid 40 km ökade jag och sedan var sista km en galen slutspurt, speciellt inne på stadion. Jag tog 100 kvinnliga löpare sista 2 km och ännu fler manliga. Jag sprang in på 4.26.05 och snittade på 6.19 per km. Jag är sjukt nöjd! Edina sprang in bara 10 min efter mig. Galet imponerande! Och Jocke hade det jobbigt med knäna men sprang ändå på 5.42. Alla var supernöjda!

Jocke och jag innan start