På onsdagkvällen hade vi löpstafett i Liljanskogen vid Stadion, alldeles intill Fo Fighterskonserten. Vi sänkte våra förhoppningar när vi såg atleter och inte revisorer vid starten. Att klara av att komma i mål räckte bra… Lukas gjorde ett hyfsat lopp på första sträckan a la 2,8 km och la sig näst sist. Jag jagade ikapp Petronella i andra skattelaget och gick in några sekunder efter. Charlotta däremot dubblade min tid och till slut gav jag mig iväg för att leta efter vilsen Charlotta. När Mattias gick ut kom de sista lagen in och också han sprang fel. Haha, vi slog nog rekord i lag som varit ute längst genom tiderna.

Men det tog vi igen med lag som fick i sig mest alkohol. Vi satt på Humlan i Humlegården och drack tequila till 3 på morgonen… Smart drag att komma hem ordentligt påverkad efter 4 på morgonen när man har kundmöte kl 10.00. Jag gled in med hundar och bil kl 10.01 lagom till min chef började undra om jag skulle hinna i tid.

Tänkte ta igen vilovecka och alldeles för många osprungna dagar med milsrunda i Ursvik i Mattias sällskap. Men efter 2 km insåg jag att det inte var en så bra ide med ont i knät. Vi tuggade oss igenom men smärtsamt för mig.

Och inte blev det bättre på tisdagen. Inte ens lönesamtal hade en läkande effekt. 🙂

Innan hemfärd på söndagen blev det rallylydnad och lydnadsträning för tjejerna. Magnus visade upp lite kryp och Choice fick lite schäferterapiträning. Alltid trevligt att träffa snälla, stora, trygga och tysta schäferhanar. Choice kärade ner sig rejält i Elda. Sjysst att man har en hund som också är svag för rödhåriga. Det blev några svängom.

Snabbmys med Chenins son Puzzel i samband med planering av lekar.

Sedan blev det hämtning av leksaker för hundarna, blindgång, korvstafett och frågesport.

Marie och Figge

Barbro och Fokuz

Magnus och Kuling, Hebbe håller ställningen i bakgrunden

Taggens lillmatte lånade Grape

Carina och Jiggy

Ninja med matte

Eva och Elda

Taggen med matte

Efteråt hade vi grillkväll och det blev lagom sent.

Tillbaka på Backamo blev det mys med finaste Bucks.

”De säger att jag inte kan le, men jag ska allt visa dem.”

Finare uttryck får man leta efter!