Snällaste Karin ställde upp och hämtade mig i Sundbyberg på lördagmorgonen för vidare färd mot SASK:s uppfödarmöte i Eskilstuna.
Det blev en trevlig dag med många ambitiösa uppfödare där. Förmiddagspasset med Ankan Edoff och Maria Dahlberg hade mycket intressant att fundera på.
Vi fick bland annat fundera på vad som är det första man ska tänka på när man möter en aussie? Många tankar for genom huvudet på oss alla för det finns ju så mycket man vill ska synas på en aussie. En hund som syns samtidigt som den inte tar plats. En hund med den där speciella glimten i ögat. En hund som visar kontakt och lyhördhet mot sin ägare samtidigt som den är värdig och inte ber om ursäkt för sig.
Ankan som var nyutbildad domare på aussies berättade att hon fått en lista med tänkvärt från annan domare där det framkom att det finns problem inom rasen med snipiga huvuden, högt ansatta och olikformade öron, ljusa ögon, vågiga pälsar och långsträckta kroppar. Tråkigt att det är just sånt som domare tar upp förstås när det finns överbyggda hundar med knappa vinklar och framskjutna skuldror…
Vi pratade även matadoravel och att vi ser tendenser till det från 2008. Än så länge finns dock inga svenskfödda matadorhundar under 2000-talet. I nuläget inom vår ras går gränsen för matador vid över 62 valpar, ingen aussie bör dock ha fler än 25 valpar. I dagsläget går 6,4 % av hanarna och 13,1 % av tikarna i avel.
Vi pratade generellt om vikten av en bred avelsbas och att variation är viktigt så länge den inte är så stor att man inte längre vet vad det är för ras. Med tanke på hur aussieaveln bedrivits historiskt ska det nog mycket till för att det ska ske. Vi pratade om sjukdomar som var ett tecken på inavelsgrad, såsom man kommit fram till att L7S1 är på den fria vargstammen. Kort pratade vi om att förekomsten av EP på hundar är högre än på människor och att vi faktiskt inte har någon aning om hur utbrett det är i vår ras.
Vi pratade också om att rasdokumentet måste förankras hos uppfödarna för att få med dem. Det blev lite väl uppenbart för mig att det rasdokument som publicerats i tidningen inte lästs av alla eftersom många frågor byggde på sådant som framgår av RAS. När vi efterfrågat medlemmar och uppfödares synpunkter har vi bara fått en respons (från Sanna på Sugarwind som engagerat sig)…
Vi lyssnade också på självklar uppfödarkunskap som att stress och obalans under dräktigheten påverkar tiken (som byte av miljö för fodertikar m m), hur valpmiljön påverkar valparna och att tikar som är tuffa mot avkomman ger tuff avkomma (kanske därför Chenin fick så snälla valpar haha eftersom allt jag såg var att hon lekte konstant med valparna fram till leverans).
Vi pratade också mycket MH och fick fundera över varför vi får rädsla på spökena. Vi pratade också om höga boldnessvärden, dvs rädsla, socialitet, lek, jakt, nyfikenhet. Man har sett att dessa egenskaper ger hög ärvbarhet och att höga boldnessvärden ger hög framgång på arbetsplan.
Vi pratade om den viktiga skärpan som hundarna måste ta fram i vallningen, särskilt när de ska valla boskap och kräva av djuren att lyssna på dem.
Ankan tyckte vi skulle ta fram enkla funktionsprov som inte kräver så mycket av ägarna men säger väldigt mycket om hundarna. Detta för att kunna mäta och undersöka arbetsegenskaper även om individerna inte kommer till sin rätta på tävlingsbanan.
Vi kollade också på massor av statistik och fick en genomgång av framtagen uppfödarutbildning från Lena Stangvik och Anna Brinning.
Jag hann med ett kort pass lydnad på ny plan med båda tjejerna och även styrelsemöte efteråt.
Väl hemma somnade jag tidigt i soffan med svartvita omslingrade.
Lämna en kommentar
