Vi går i väntans tider och det är jobbigt. Jag har ju inget tålamod och är enormt rastlös redan i mitt normaltillstånd. Samtidigt känns det förstås overkligt. Kanske inte lika mycket som med Snuffan. Att jag själv skulle vara mamma kändes mycket avlägset. Choice känns mer naturlig som mamma. Nyfiken som sjutton på vad det blir när jag känner hårda sparkar där inne. Hon känns inte särskilt stor vilket får mig att tänka att det kanske inte kommer räcka till alla. 🙁 Men vad ska man göra? Längtar i alla fall tills det är över och man bara får ligga fascinerat och titta på när de tankar.

Vi går annars på sparlåga nu. Lagom promenader, flera måltider om dagen och mycket vila däremellan.

Och en del rullningar och mys.

Imorgon kommer föräldrarna hem från Ungern och Chenin flyttar in på Lövgatan för åtminstone en vecka. Det blir semester för Chenin, Choice och mig.