Tänk på något annat uppmanar jag mig själv när jag ligger klarvaken och fruktansvärt ledsen i mörkret. Men det går inte, alla tankar slutar med samma sak. Svårt när någon så central figur haft betydelse för varenda tanke i ens liv. Vad annat kan man tänka på liksom. Tänker starkt på lillan men inser att hon aldrig kommer minnas Chenin. 🙁

Hon är saknad av så många. Mina icke-hundvänner har aldrig sett något annat än en otroligt kärleksfull och glas svartvit. Det smärtar förstås extra för dem som var med när hon växte upp. Vi hade så mycket planer och så mycket kul. Mitt liv såg så annorlunda ut och Chenin och jag hade bilen som vårt andra hem.

Jag har tänkt så mycket på den dagen hon inte längre fanns. Jag visste att jag skulle känna en stor tomhet men trodde inte jag skulle klara av att skriva ett ord om henne, bara sätta en bild. Men det är precis tvärtom. Jag måste skriva för att aldrig glömma.

Någonstans är jag så fruktansvärt arg och ledsen över att hennes liv blev som det blev. Hon skulle få vara aktiv, springa, busa och träna. Istället blev hon dålig, opererades 4 gånger och levde som aktiv sällskapsdam i nästan 6 år, mer eller mindre bra i olika perioder. Det smärtade så oerhört att lämna henne kvar. Vi var två stycken som led. Nu är det bara en av oss som lider. Gråten är väldigt egoistisk men det skiter jag i.