Sista bilden på min gravidmage – klart mindre än förra gången.
 
 Kvällen innan var jag nervös stressad och allmänt varvad. Hebbe är sänkt i feber och ber min mamma följa med till KS. Jag får nästan spel. Jag känner så galet besviken. Ska han missa sin dotters födelse? Något av det viktigaste i livet. Hebbe biter ihop och mår faktiskt bättre på morgonen. Jag ringer dessutom och ber att få göra inskrivningen senare eftersom vi ändå är sist på dagen och hinner då städa undan hemma, fixa disken och tvätten m m. Väl förberedd för det som komma skall.

Vi lämnar Denise på dagis och jag vill bara gråta för det känns så sjukt att lämna en innan vi får två. Surrealistiskt och dåligt samvete. Men jag säger inget, visar inget och vi pratar inte om vad vi ska göra utan om vad hon ska göra dvs att mormor hämtar henne senare.

Denise med några av vännerna.
 

Ligger i sjukhussängen. Kan lika gärna få vara sminkad och fräsch inledningsvis. Hebbe klagar på min sminkning. Haha
 

Vi tar en selfie under vår långa väntan.
 

Jag filmar min alienmage för sista gången
 

Så buktar den ut när jag försöker sätta mig upp

Hebbe får operationskläder och jag skrattar helt hysteriskt. Är nog nervös men det blir galet fnittrande som jag inte kan stoppa som kommer ur mig.
 
 Jag får infarter och kateter – mindre mysigt. Väl inne på operation får jag spinalbedövningen i ryggen men det tog lång tid och många försök. Inte utan att man blir nervös att de ska råka göra fel och orsaka förlamning eller något. Så byttes personen efter ett par försök och en halvtimme senare ut till en expert som letade förbi benbitar, satte den hårt och rätt. Hon kallade min rygg perfekt (som någon slags tröst). Bedövningen tog snabbt och rejält. Jag fick en chock när benen inte kunde lyftas. Pep till i panik och lät sedan bli att försöka. Jag kände bedövningen ända ut i fingrarna. Inte skönt och annorlunda mot förra gången när jag kunde röra benen. Rejäl blodtryckssänkning gav yrsel annars gick det stabilt. Inte lika svag och skakig som förra gången. Jag frågade Hebbe vad klockan var för jag kände att det var på gång. 15.49 svarade han och några sekunder senare tryckte en snabb operatör hårt över revbenen och grävde fram en liten tjej som lät som en katt som spydde. Det måste vara barnet tänkte jag medan Hebbe inte alls var beredd. De gick ut och jag ropade till operatören att han får sy ihop det snyggt nu. Några minuter senare kom de in och eftersom jag lärt mig sedan förra gången att de ser rätt läskiga ut nyfödda så var jag väl förberedd på den avtorkade ET som lades på mitt bröst. Jag kunde njuta på ett annat sätt denna gången.
 
 Direkt när babyn kom ut kände jag en enorm trötthet. Jag ville bara sova. Trodde förra gången att det berodde på sömnbrist men det verkar vara någon reaktion. På väg ner mot uppvaket somnade jag medan de försökte prata med mig. Jag minns inte var Hebbe tog vägen. Vid något tillfälle skulle jag lyftas över till en annan säng. Jag var helt övertygad om att jag låg rakt och fick en chock när de hade mitt ena ben i luften. Läskig känsla att tro att man känner hur kroppen ligger och sedan märka att man inte har en aning.
 
 Nere på uppvaket fick Hebbe och babyn vara med denna gång och till skillnad från förra gången ville jag det. Tätt med sängplatser och där satt vi med skynken emellan och jag ammade plutten. De som jobbade verkade stressade och läste bara av värden och försvann iväg. Jag påtalade att droppet var slut för att få påfyllning. Jag påtalade att blodtrycksmätare var sned och tog för lågt tryck. Jag påtalade att ena infarten rispade plutten när jag ammade så de kunde ta bort den. Jag påtalade att ingen palperat magen sedan jag kom dit för att kontrollera livmodern.
 
 Sakta började bedövningen gå ur kroppen och med det följde en enorm klåda. Först i ansiktet, näsan, munnen och hårfästet därefter hela kroppen oavsett känsel. Hela tiden var jag så makalöst hungrig (hade bara ätit frukost hemma) och till slut spydde jag krampaktigt. Då kände man sig inget vidare. Jag ville verkligen upp till BB snabbast möjligt (för att få mat) så jag blev lite nervös att illamåendet förhalade men de släppte mer än gärna iväg oss.
 
 Uppe på BB spydde jag med jämna mellanrum och inget fick jag behålla. Inte ens tabletten för illamåendet. Mamma promenerade till KS i regn och rusk med hundar och Denise. Hundarna sattes i vår bil och Denise fick se sin lillasyster. Hebbe skjutsade sedan hem dem på kvällen och Denise vinkade glatt ”hejdå mamma” till mig i sängen. Ett lättsamt avsked och hon ville inte ens krama mig varken när hon kom eller gick. Denise ville att Hebbe skulle vara kvar hos mina föräldrar så han stannade och lekte med henne. När hon skulle gå och lägga sig med sin mormor vinkade hon bara bekymmerslöst till honom ”hejdå pappa” och gick uppför trappan. Bästa tjejen!
 
 Lillasyster är en typisk bebis. Hon bara äter och sover nöjd med den lilla mjölk hon får till skillnad från Denise som var missnöjd med att det inte kom mer redan på BB.