Man behöver inte ha ett barn med bokstavskombination för att anamma samma metoder. Denise behöver förberedas i förväg på vad som ska hända i många avseenden för att det inte ska bli konflikt. Säger man till innan så sår man ett frö som sedan ger henne en känsla av att det är hennes ide.
 
 Idag sa jag att hon måste sätta sig i vagnen för att vi skulle åka bussen. ”Ja bussen” svarade hon ”inte åka vagn”. Jag lät det vara och vi gick mot bussen. Lite senare sa jag samma sak och då hoppade hon i vagnen och sa ”åka buss”. Jag känner att vi ofta inte kan vara konsekventa utan istället får låta henne fortsätta och säga att det är sista gången. Och sedan är det självklart nästa gång man ber om det. Hon behöver alltså bara förberedas i tid. Så spännande när man utvecklas som förälder hela tiden.
 
 En annan sak jag kan konstatera är att om man, när man säger ifrån att man inte kan komma (kanske för att man byter på Nicole), gör det med positiv röst och med orden ”jag kommer sen” varje gång hon frågar köper hon det rätt snabbt. Istället för att bli irriterad i tonen när hon tjatar för då kan hon bli ledsen. Jag märkte hur uppenbart det var när Hebbe (som hon är van att alltid få fullt fokus av) blev lite frustrerad i tonen för att hon fortsatte ropa efter honom när han inte kunde komma och hon blev märkbart sårad. Direkt när han bytte till att med glad röst säga gång på gång ”pappa kommer snart!” varje gång hon sa ”pappa kom” så slutade hon tjata och väntade istället.
 
 Uppfostran handlar så mycket om tid, tålamod, planering och positivism. Kombinerat med att vara en god förebild, ha engagemang och rätt prioriteringar. Och en stor dos kärlek förstås.
 
 Undrar om man ska gå och sova nu så man orkar leva upp till det imorgon med?!