Nu åker vi hem från sjukhuset efter tre nätter här. Den sista natten fick vi dela rum med en pappa som snarkade, ett barn som grät och hade varit RS-positiv och ett dropplarm som gick. Allt från sängen bredvid. Jag var helt säker när jag vaknade att vi åker hem oavsett syresättning. Nicole är pigg och frisk. Hon är svår att hålla kvar i sängen och om vi inte passar oss drar hon på sig någon annan infektion av att vara kvar. Läkarna mätte upp syret till 91 på måndagen (bara 2 lägre än när vi fick remiss och blev inlagda), höll med mig om att riskerna att vara kvar inte vägde över fördelarna och skrev ut oss.

Nicole är överlycklig av att vara hemma igen.

Dagen efter: Hebbe har gjort isglass med Denise

Kunde inte varit gladare

Systrarna

Borta dåligt, hemma bäst!

Jag åkte in med Nicole till närakuten för barn på KS eftersom hon haft feber i 7 dagar, rosslar när hon andas och spyr och har diarré.

Matt tjej som tog hela glaset med vätskeersättning och svepte. Hon var galet törstig efter spyan i sängen och diarrén i badkaret.

Piggare tjej efter lite adrenalin.

Hon fick genomlida ett antal undersökningar och tester, 3 undersökningar av sjuksköterska, 4 av läkare och 4 inhalationer.

Nicole rosslade mycket så läkaren ville att hon skulle göra några extra inhalationer och ges kortison för att vidga luftvägarna. Jag var beredd på att få åka hem sen men då visade syresättningsprovet för andra gången bara 93 % syresättning. Så vi remitterades till Astrid Lindgren och jag bröt nästan ihop. Jag sov alldeles för få timmar natten innan så min lilla oro blev större. Jag tog en promenad med hundarna och Nicole och hon somnade lugnt i den kalla luften. Det lugnade mig att se hur fridfullt hon sov.

Som om frisk luft och en alvedon för febern (som nästan var 39 grader) var allt hon behövde.

Äntligen tittade jag igenom hemsidan lite och uppdaterade för första gången på länge. Det var dock tuffare än jag hade trott. Jag skulle passa på att fylla i det datum Chenin gick bort och det blev minst sagt för mycket. Så var tårarna tillbaka. Jag vet att jag flytt undan denna sorg för jag orkar bara inte. Hon är så enormt saknad. Jag skulle ge vad som helst för att få känna på henne igen. Vad vi gick igenom mycket tillsammans. Bästa åren i mitt liv! Jag skulle inte välja en sån hund igen för hon var för mycket för både mig och sig själv, men vilken individ hon var. Jag har aldrig kommit så nära och blivit så genomtolkad av ett djur. Märklig känsla det där. Om hon kunde skulle hon varit jag.
 
 

14 nov 2014

Denise trycker koden till porten