Hon har fått det bra och oavsett skulle ju jag inte ha henne alls… Men nu när hon har bott här i 2 veckor känns det så tufft att vara utan henne. Hjärtesorg efter lilla röda J (eller Ronja som mitt lilla rövarbarn nu kallas). Jag visste att det skulle bli svårt att släppa taget även om det är nödvändigt. Det hade varit själviskt att ta en hund till, orättvist mot barnen, Choice, Cess och mot J. Jag vill ha tid för mina fyrbenta, så mycket tid att de ska vara 100% nöjda varje dag innan en till flyttar in. Och den tiden har jag inte med jobb och småbarn. Jag vill inte ha mer på mitt samvete. Jag har två händer och det räcker precis när barnen somnat, och knappt alls när de är vakna. Det är inte ens ett alternativ att J skulle stanna. Men det lättar ändå inte på trycket i hjärtat på kvällen när man ligger och tänker på hur hon har det. Jag vet att hon har det riktigt bra i sin nya flock med snälla stora hanar och en ägare med hjärtat på rätt ställe. Där hon får ligga i sängen hos någon som faktiskt har tid för henne. Men jag vet att hon letar lite och det gör ont i mig. Hon är valpen som tar allt med ro och det lugnar mig. Hon har inte tråkigt, hon är inte otrygg och hon lever i nuet. Det kommer att bli riktigt bra och jag kommer snart att träffa henne. Bara lite att få visa att jag finns men att hon ändå stannar i sin nya fina flock kommer att få mig att må aningen bättre. Men än så länge måste jag ha tålamod. Den där egenskapen som jag har svårast för, som jag inte riktigt besitter…