Trots all värme så längtar jag hem. Det gör jag ju alltid för jag saknar hundarna. Men det är också svårt att bo hemma hos folk och vara beroende av andra för att kunna hitta på saker. Nu är klockan fem på kvällen och jag har väntat hela dagen på att vi ska åka till stranden. Allt i detta land är så mycket manana manana… Man blir lite less på att bara sitta och vänta på folk hela tiden. Speciellt när man har barn, dels är barnen inte alltid de mest tålmodiga att vänta med, dels har man olika tider att passa vad gäller hunger och trötthet. Jag saknar min egen bil. Jag får damp av att vara beroende av andra. Och med barn i värmen är det svårt att åka iväg själva hursomhelst (om de nu ens skulle låta oss). Nicole vägrar dessutom vagnen i synnerhet, men emellanåt vägrar hon också att gå och i vissa fall vägrar hon att någon annan än jag bär henne. Det innebär att det blir tungt och jobbigt att gå promenader med henne. Hoppas verkligen inte att detta beteende håller i sig när vi är i Sverige sen.

Nicole och farbror Ulyses