Idag var en bra morgon. Jag går runt med ett leende på läpparna för Chenin kändes mycket bättre än vanligt imorse. Nu kanske det börjar släppa, stelheten på morgonen. Visserligen håller det bara i sig ett par sekunder men hjärtat stannar nästan när jag ser smärtan hos Chenin. Resten av tiden är hon överlycklig och sprallig men vad hjälper det? Nu har det gått mer än 8 veckor vilket är den tid Läkningen av benet tar så vi ser ljust på framtiden, eller i vart fall inte mörkt.

Det har varit spännande dagar i helgen. På fredagen fick vi besked om att vi vunnit budgivningen på lägenheten i Filmstaden i Solna. Den är förmodligen alldeles för dyr, inte för oss eftersom det bara är en tvåa, men per kvadratmeter. Hoppas att man någon gång får igen pengarna… Det är i alla fall dyraste fastigheten i dyraste området i Solna, men avgiften är relativt låg med tanke på att det är nyproduktion. I fredags kväll var vi och skrev på överlåtelseavtalet efter diskussioner med banken. Ett tips till folk som köper lägenhet är att inte säga upp sig precis innan köpet och starta eget. Även om Hebbe är konsult hos sin gamla arbetsgivare var banken skeptisk. Nu är lägenheten på bottenvåningen med egen uteplats i alla fall vår! Inflyttning är dock först 1 mars. Jag känner mig så otroligt nöjd med läget vi valt. Både Hebbe och jag är nöjda. Han gillar att bo centralt, där det händer och jag vill ha nära natur, parker, sjöarna, tunnelbanan och samtidigt inte känna mig instängd mellan andra hus. Nu kommer vi ha 200 meter till tunnelbanan (samma som dagens läge) utan att vi är instängda eftersom vi bor i kanten av Filmstaden vilket innebär att åt ena hållet har vi en park och åt andra hållet har vi innergården, samtidigt som vi bor nära sjöarna – Lötsjön och Råstasjön. Ett annat tips när man köper lägenhet är att titta på lägenheten innan man köper den. Jag missade visningen som var men efter att papprena var påskrivna fick jag en personlig visning. Det är egentligen inte mycket att säga om den, mer än att den är ganska lik vår nuvarande hyreslägenhet, men spegelvänd. Det blir nog bra i vilket fall och den kändes absolut som vår nu.

I lördags var vi hos Gunnar och Marianne och vallade på deras fina får i Oxelösund. Chenin fick vara hemma hos föräldrarna för annars hade det mest blivit bilen och det är ju mindre kul. Vi var sex ekipage som drillades av Gunnar; Anna och Doc, Sofie och Tristan, Florence och Milton, Linda och Modja samt Sofie och Jackson. En del hade kommit längre som Modja och Doc medan andra var helt gröna som lilla Jackson 6 månader. Choice fick två pass i fållan, varav ett med koppel och ett lös, samt två pass på fält. I koppel var hon fullkomligt knäpp, skäller på situationen för att hon vill jaga fåren, skäller på fåren för att de svarar upp, skäller på mig för att jag hindrar henne. Lös i fållan gick det bättre men absolut bäst går hon när hon får mer ytor. Då ser man hennes styrka. Jag är så imponerad över att hon alltid lyckas hålla fåren till mig, aldrig att hon tappar något eller att de springer iväg för henne. Inte förrän jag satt henne medan vi pratar så vandrar fåren bort. Det känns då helt tryggt att veta att hon kan få in dem. Choice har en väldigt trevlig djurkänsla men det vi behöver jobba på är att hon inte ska använda munnen så mycket. Det går i alla fall framåt med den saken. Det gick bra för samtliga där och vi hade alla himla trevligt hos Gunnar och Marianne, så dit kommer vi gärna igen. Tack Gunnar för bra assistans och Marianne för snälla omdömen! Det behöver vi.

När jag kom hem från Oxelösund sniffade hundarna utanför dörren sedan gick svansarna, speciellt Chenins. Det var spelkväll hos oss med massa grabbar och Chenin blev överlycklig av att hemmet var fullt av folk. Jag roade mig på eget håll innan jag deckade i sängen – tröttare än tröttast.

I söndags var det segt. Varken Anna, Annica eller Jocke orkade komma med ut så det blev först spår och sedan springning på egen tass. Båda hundarna undrade när sällskapet skulle komma. Vi spårade på klubben, Chenin fick ett relativt långt korvspår i mossa med mycket saker, som hon gick fint och utan konstigheter. Choice gick också bra, om än lite hetsigt. Jag insåg snabbt att snitslarna får plockas i efterhand, jag måste vara med på vad som händer där framme i linan. 3 av 4 saker hittade – hon missar oftare leksaker än pinnar. Pinnarna verkar vara rätt så befästa. Springningen efteråt blev 5 km Ursvik. Jag tog den vanliga 5 km, det vill säga inte lätta (förtydligar att det är spåret som kallas lätta så ingen tror som Emelie, att det är jag som springer lätt – 5 km är alltid tungt för mig 🙂 ). Choice hjälper till alldeles för bra i nerförsbackarna men tycker att jämsides är lagom i uppförsbackarna.

Efter springning fick bilen sitt. Tre timmar av städning, tvättning, dammsugning, däckbyte av Hebbe och mig. Tungt och tråkigt förstås, men fin blev den. Skimrande till och med. Ända sedan dess har jag trott att bakluckan är öppen när jag kollar i backspegeln. Hundgallret skymmer sikten lite men det är uppenbarligen en väsentlig skillnad.

Återbesök hos Lennart i måndags gick bra. Det var långt att köra i en bil utan värme men Hussen höll oss sällskap. Läkningen hade gått bra och allt såg fint ut, hon rör sig bra och tydligen var det inte helt ovanligt att de har ont på morgonen som Chenin har. Däremot blev de förskräckta när de hörde att Chenin gått 18 min i treadmill utan paus. Jag fick snabbt betala för ett samtal med rehab-personal som meddelade att det var på tok för länge. Nästa gång, vilket är tredje gången ikväll, ska jag säga till att hon bara ska gå 3×3 min. Jag hade en dålig magkänsla om tiden men man litar ju på de som är experter, eller utger sig för att vara. Det var väldigt trevligt att vara där på kvällen. Det kändes mer personligt. Sköterskan frågade om jag ville ha kantareller och så fick jag flera kilo, en hel elgiganten-påse fylld. Så himla gulligt och jag sa att något måste man ju få för det tusenlappar jag betalade denna gången.

Så igårkväll åt jag kantareller tills jag mådde illa och ändå rörde jag bara en bråkdel av det som fanns i påsen. Jocke och mamma ska få ikväll och resten fryser jag in. Således stort rensningsprojekt ikväll. Igår kväll åkte hundarna och jag förbi Gustur, tog in, bostade av och gav mat. Det mörka kvällarna lockar ju inte direkt för aktiviteter såsom ridning och dessutom var Chenin riktigt dålig på morgonen så det kändes helt fel att rida. Dels var Chenin fortfarande groggy på morgonen, dels väldigt halt. Det kändes riktigt jobbigt men imorse såg det istället riktigt bra ut.

Det känns som att det går framåt nu. Chenins svullnad, som närmast kan beskrivas som en enorm bula, har gått tillbaka. Pigg har hon ju varit hela tiden, men nu är hon både pigg och uttråkad. Det innebär att det är full rulle, särskilt på kvällarna. Jag mutar med ben och det mesta för att hon ska varva ner men hon tar alla chanser att fara runt med strumpor, trakassera Choice, tigga godis (vilket om man är Chenin inte är en passiv sak) m m. Hon kräver helt enkelt miljöombyte och aktivering. Huvudsaken är att hon mår betydligt bättre och verkar ha mindre smärta. Fortfarande är det lite svårt på morgonen precis som innan operationen. Det oroar mig men jag försöker tänka på att hon faktiskt har ett avbrutet ben och därmed förstås medföljande inflammationer.

Choice surar över att hon behöver vara på dagis, men just nu, när Chenin inte är med, umgås hon med två grabbar. Enligt uppgift ganska lekfullt och det syns att hon är trött i ögonen på kvällarna. Hon har även hunnit jaga hare två gånger med mig. Mindre önskvärt förstås, även om jag uppskattar jakten i sig som alltid. Hon är rätt snabb så jag hade ingen chans direkt att få stopp. Dra i kopplet är hon också bra på, nu ska det minsann framgå att hon börjar bli tonnis. Men jämfört med hur Chenin drar i kopplet är Choice drag mest irriterande och visst tappar man balansen ibland men man faller inte framstupa.

Choice har roat sig med mycket springning. I tisdags sprang Anna och jag runt sjöarna. Otroligt nog lyckades Choice och jag hålla samma takt som Anna och Doc. Det berodde främst på att Choice var i koppel annars hade jag inte haft en chans att hänga på. Igår sprang vi 5 km med Anna och Jocke i Ursvik. Jag vill inte springa med Choice för mycket i koppel eftersom det blir rätt statiskt och hon är ju inte fädigvuxen i kroppen, så Anna och Doc försvann i fjärran medan Jocke och jag flåsade efter. Att det ska göra sådan skillnad på att springa med hund. Det beror förstås också på vilken hund man har. I början sprang ju Choice bakom mig men nu har hon förstått grejen och då är det istället galopp i kopplet. Chenin fick följa med till Ursvik. Resonerade att det var bättre för hennes huvud och allmänna välbefinnande om jag kunde trötta ut henne lite med miljöombyte. Sitta i Jockes bil och kolla på alla motionärer kändes som en lagom aktivitet. Lite måste det ha hjälpt för jag behövde inte muta med ben för att hon skulle ta det lugnt på kvällen. Men jag måste ständigt avbryta diverse lekinviter från Chenins sida.

Jag har kommit på att jag har en stor brist som hundägare. Jag avskyr att laga mat. Och det finns ju få saker som är så trevligt som att ligga i köket och kolla när personer donar med mat, enligt hundarna. Det är därför de är galet förtjusta i mamma. Alltid rusa ut i köket och ligga och titta.

En viktig sak som jag glömt skriva är att världens gulligaste Lisa bytte lampor i min bil när hon passade den och hundarna i måndags. Jag som suttit och kört i mörker utan att se något blev så tacksam!

Jag tycker att Chenin verkar ha väldigt ont. Inte är hon speciellt halt när hon går men när hon reser sig, varje gång utan undantag, hoppar hon på tre ben. Jag minns inte hur hon var efter tidigare operationer för det glömmer man så snabbt. Veterinären sa att hon såg ut att vara i väldigt bra kondition 10 dagar efter operationen, men han ser ju henne bara flamsa på djursjukhuset. Det är när hon kommer hem som det är värst. Borde det inte bli mycket bättre snart? Hebbes syster är hemma med henne på dagarna och när hon beskriver att Chenin verkar ha ont när hon reser sig så knyts det i magen på mig. Det är svårt att jobba när allt man vill är att hon ska må bra.

Ibland känns det som att det är fel oavsett. Om veterinären säger att något är fel så är det fel och när han säger att inget är fel är det också fel. 🙂 Hursomhelst har jag varit på kontroll på Strömsholm idag och faktiskt klarat av ett veterinärbesök utan tårar. Det kan i för sig berott på att det var positiva besked. Chenin började bli stabilt bättre förra veckan och på onsdagen ringde Strömsholms rehabavdelning. Men i fredags var hon påtagligt sämre på kvällen. Jag har svårt att förstå varför men med tanke på att den uppblåsta kragen inte fullkomligt fullgör sin funktion låg det nära till hands att misstänka infektion. Jag hade is i magen och väntade till lördagen och tyckte då hon var lite bättre. Choice och jag sprang med tunga steg i Ursvik efter kort lydnadspass på ängarna och på kvällen gick vi ut med kompisar på Patricia. Jag höll mig nykter i fall att och det kändes mycket klokt. Väl hemma sent på natten hade det kommit ut vätska ur Chenins översta stygn som kladdat ner pälsen. Panik-jag ringde Strömsholm mitt i natten och fick prata med en klok och kompetent person som rådde mig att vänta till söndagen och ringa tillbaka. På söndagen kollade jag noga igen och tempade Chenin (klarade det alldeles själv med hjälp av tillitsträning och rostad blodpudding), men någon infektion verkade hon inte ha. Mamma fick komma som rådgivare och hon tyckte att Chenin var märkbart svullen på insidan av knät men ingen infektion. Jag vet inte vad som är värst men någonting fel med knät som gjorde hennes smärta så stor kändes inte kul. Jag kände att botten var nådd på söndagkvällen. Efter många samtal till alla djursjukhus och överläggning om var vi skulle åka bokade vi besök på Strömsholm på måndagmorgonen. Man vill ju ha nära till källan om något i benet skulle behöva justeras. Choice och jag pinade ut träningsvärken med en lång långpromenad på tre timmar, med delvis Annica och Midos sällskap. Imorse plockade vi upp Lisa som troget följde med till Strömsholm. Jag var nog beredd på det värsta. Tänk om de säger att det inte finns något mer att göra. Den tanken kunde inte få tårarna att sluta komma. Lisa försökte vara positiv men även hon befarade det värsta. Väl inne hos veterinären och efter sedvanligt utdelade pussar från Chenin – hon är bara för go efter allt ont de gjort henne – tror veterinären att det inte är mer än någon slags ledvätska som samlats runt knät. Det finns ju en hel del oklara frågor men i nuläget känns det positivt och sedan är det bara att hoppas att svullnaden (och inflammationen) lägger sig. Lite orolig är jag fortfarande eftersom det är svårt att veta vad det beror på osv men veterinären svarade lugnt på mina frågor. Nu är det inbokat besök hos Lennart om några veckor. Ibland ska man inte lita på sin magkänsla om att allt är fel. Det var en lättnad att ha fel om man säger så.

Nu är hundarna hemma hos Lisa och Loi. Chenin myser i köket, lätt sur kan jag tänka mig, medan Choice busar med Loi. Jag är på jobbet i vanlig ordning men det fanns tydligen en viss oro för att jag skulle vara hemma och vavva (vård av vovve) denna vecka. Skulle varit trevligt men tyvärr finns det ingen försäkringskassa för hundägare. 😉

Måste avsluta med att gratulera Anna och Doc här i bloggen också. Det kommer lite i skymundan när allt man kan tänka på är Chenins välmående men givetvis är vi väldigt glada och stolta över våra vänner som blivit uppflyttade till lägreklass spår!