Jag fick ett lugnande samtal från Lennart Sjöström på fredagkvällen om att operationen av Chenin gått bra. En del av meniskeln hade fått kalkbildningar som tagits bort, men meniskeln hade inga andra skador vilket var förvånande med tanke på hur länge hon gått med skadat knä. 25 procent av meniskeln togs bort i samband med första operationen. Till skillnad från information som jag fått från annat håll, är det dock endast en liten liten risk att hon skulle få problem med belastning på meniskeln vid en TPLO. Tidigare rester av förstärkande linor togs bort och ett av fästena satt precis där sågsnittet skulle göras. Ajdå tänkte jag, men det var tydligen inte heller något problem. Själva operationen hade gått bra och röntgenbilderna efteråt visade på en lyckad operation och ett stabilt knä. Det största problemet är såklart att hon fått en del pålagringar som hon aldrig blir av med. Så nu är det bara börja med rehab igen och ta det lugnt. Tydligen borde knät inte bli instabilt igen men man kan krossa material och fästen om det inte får läka ihop ordentligt under lång tid. Lennart sa att hon inte blir en träningshund igen, men att hon ska kunna bli en aktiv hund igen. Efter ett underbart positivt samtal på tunnelbanan åkte Choice och jag till föräldrarna. Vi tog en långpromenad och Choice blev sedan kvar med föräldrarna när Hebbe och jag åkte med Jocke och Marc på 30-årsfest hos Nattis. En trevlig kväll som slutade på Metropol. Vid stängning hämtade vi Choice och tog oss hem. Ett par timmars sömn senare blev det promenad tillbaka till föräldrarna för att lämna av Choice igen. Idag fyllde nämligen Eva-Lena år och vi skulle på 5-kamp. Med facit i hand kunde nog Choice följt med men det visste jag inte innan. En rolig lagtävling i alla fall som mitt lag vann. Förmodligen var lagen lite ojämnt fördelade för vi vann varenda gren; dragkamp, hinderbana, yxkastning, skottkärre-race, pilbågsskytte, kuddbrottning på stock. På väg hem ringde de från Strömsholm och döm om min förvåning om de inte kommit fram till att Chenin kunde få gå hem redan idag. Det var ett tacksamt beslut att få. Jocke följde med och vi skyndade oss för att komma dit innan receptionen stängde. Fem i fem var vi där och tog nummerlapp. Efter att ha väntat en timme och inte sett till någon som jobbade (däremot var väntrummet fullt av akuta fall) ringde vi på jourklockan för att meddela att vi väntade på att få hämta en hund. En timme senare och 27 tusen fattigare, som försäkringen inte täcker, fick vi äntligen ut Chenin. Galen, pigg och överlycklig, dvs sämst tänkbara kombination för benet. Matade i frolic medan jag försökte få dem att förstå att hon ofta är galen, pigg och överlycklig. Men det här med att ge lugnande är ingenting de förespråkar verkar det som. Jag trodde Chenin skulle vara trött men hon har pipit, pipit och pipit, förmodligen gör det ont.

En annan mycket viktig sak idag är att Lazy fyller 12 år!

Trodde Imorse att jag skulle vara stark nog att inte gråta när jag lämnade Chenin. Eller snarare var helt övertygad. Detta är ju det bästa för henne och innerst inne har det snarare kännts som alldeles för lång väntan på denna dag. Ändå rullade tårarna ner när jag såg hennes stressade blick och kroppshållningen som föreslog att vi drar illa kvickt. Jag vet att det inte är bra för Chenin att se mig ledsen, eller kanske gör det detsamma. Nu är det dags i alla fall och koncentrationen lär vara begränsad idag. Choice är med till jobbet som min tröst. Till skillnad från mig är hon ofantligt lycklig. Tacksam över klappar, godis och uppmärksamhet. Extra glad över allt skräp hon hittar på tunnelbanan.

Chenin går verkligen hem hos folk på djursjukhusen. Ett antal sköterskor kommenterade hur söt hon var medan de passerade oss vid inskrivningen. Chenin svarar med en svansvift. Hon tycker om alla som tycker om henne. Igår badade jag Chenin inför operationen med klorhexidinschampo. Imorse låg det underull i tovor över Chenins rygg. Jag fick borsta henne innan jag lämnade in henne för hon såg helt ovårdad ut. Choice och jag har sprungit två dagar i streck. Det är skönt att springa, tar bort ångesten. Jocke gjorde oss sällskap i onsdags och Anna och Doc igår.

Världen är lite upp och ner för tillfället. Pappa åkte till Afghanistan idag. Det känns konstigt och knäppt och bara något som min pappa kan få för sig att göra. Hela grejen verkar lite knas och är mystifierad med hemligheter. Han kommer tillbaka snart men vi vet inte riktigt när.

Vad gäller Chenin känner jag mig otroligt lättad efter besöket på Strömsholm. Hon kan inte fortsätta vara så dålig som hon är. Det känns hoppfullt med TPLO även om man kan önska att man varit hos Lennart och diskuterat tidigare. Enligt honom är det inte ens värt att operera med någon annan metod på den typ av hund som Chenin är. Hon kan förstås aldrig bli återställd igen, vilket jag tvivlar på att någon hund kan som sliter av ett korsband, men hon borde kunna fungera som en hund igen. Jag vill verkligen kunna gå ordentliga långpromenader med henne.

Chenin verkade okej när jag hämtade henne på Albano igår. De är ju inte världens trevligaste utan lämnade ut henne med orden ”allt står på pappret”. Jag har inte ens fått prata med någon veterinär eller något. Chenin var lite groggy och hela kvällen stack tredje ögonlocken fram vilket gav ett lite påverkat intryck. Imorse åt Chenin upp sin mat snabbare än Choice. Vad skönt det var! Allt är som det var för några månader sedan. Jag blev ju orolig för livmodersinflammationer och skendräktighet när hennes matstörning i huvudsak berodde på att det var jobbigt att tugga. Chenin får tydligen inte tugga på hårda saker, såsom ben och pinnar. Jag undrade om hon fick bita på Choice och bära på leksaker. Ja, det gick bra så länge hon väljer det själv. Ha, Chenin väljer inget själv – hennes huvud bara säger att hon måste äga allt oavsett om det smärtar. Jag tror det är bäst om man tänker och väljer lite åt henne i frågan.

Igår kväll gick Choice och jag iväg till Lötsjön för att springa med Anna och Doc. Det var Choice andra joggingtur. Denna gång bet hon mig bara en gång i byxbenet men lyckades då träffa med en tand i vristen. I övrigt sprang hon lugnt och fint. Ibland framför och ibland bakom. Choice fick sedan vara med Dalton i Annas bil medan vi sprang kyrkogården runt. Det känns som att Choice inte behöver pressas för mycket ännu.

Det känns som att det kan bli en stressig vecka. Började dock veckan med halvdag eftersom idag är stora dagen för undersökning av Chenin hos Lennart Sjöström på Strömsholm. Varje morgon verkar Chenin ha ont i rygg och ben, riktigt ont. När hon väl fått några minuter och kommit igång så är det väldigt mycket bättre. Då ska det dras i leksaker eller i lillasyster. Det ska i vart fall bli skönt att få en diagnos huruvida benet är okej eller inte. Om det är stabilt så antar jag att det är pålagringar som gör att hon har ont i morgonen.

Senare uppdatering: Efter besöket kan tilläggas att Chenin ska opereras av Lennart med TPLO inom tre veckor. Man kan säga att jag ställde lite krav på operationskirurg. 🙂 Jag frågade om Chenins tand också eftersom mamma trodde den var död. Den behöver såklart dras ut eftersom den är ordentligt skadad. Den är stött i kanterna och kapad i mitten. Tandköttet är inflammerat. Jag ringde runt till Djursjukhusen och fick en operationstid imorgon på Albano. Vi hinner precis läka ut det innan den ”riktiga” operationen. Under tiden ska jag fokusera på massage av ryggmuskulaturen, inte så mycket på benet. Jag var riktigt nöjd med beskeden faktiskt. Chenins knä var helt instabilt vilket förklarade hennes hälta. Vidare gavs ingen valmöjlighet för mig utan Lennart bestämde på en saklig basis. Skönt! Jag grät inte så mycket så jag tror till och med att sällskapet Lisa stod ut. Tack min vän!

Är hos veterinären och väntar på att Chenin ska vakna. Vi har diskuterat knät och det känns inte så optimistiskt. Nu har vi tagit röntgenbilder också. Eventuellt kan det bli fråga om en TPLO-operation av knät inom kort. Chenin har nämligen fortfarande ont och veterinären tycker inte det är ett värdigt liv. Christoph verkar vara en bra veterinär. Han säger inte att det är upp till mig osv. Han berättar om riskerna och säger sedan vad jag borde göra. Chenins meniskel är till viss del borta och därför är TPLO inte optimalt. Men jag har å andra sidan inget val… Chenin haltar inte när hon går vanligt men ibland när hon går snabbare. Framförallt verkar hon ha ont i knät. Usch, man kan ju bli ledsen för mindre. Helvetet börjar om och det känns för jävligt. Jag är så ledsen för hennes skull.

Operation i mars ser det ut som. Chenin ska eventuellt opereras med en typ av operation som kallas tight rope. Den är mindre riskfylld än TPLO men å andra sidan inte helt beprövad. Lite mer funderingar lär det bli. Det är mycket just nu, alldeles för mycket. Från och med mars blir det massor att göra på jobbet. Jag känner mig redan kvävd. Men det brukar lösa sig, det är nog bättre om jag inte stressar upp mig.