Ibland känns det som att det är fel oavsett. Om veterinären säger att något är fel så är det fel och när han säger att inget är fel är det också fel. 🙂 Hursomhelst har jag varit på kontroll på Strömsholm idag och faktiskt klarat av ett veterinärbesök utan tårar. Det kan i för sig berott på att det var positiva besked. Chenin började bli stabilt bättre förra veckan och på onsdagen ringde Strömsholms rehabavdelning. Men i fredags var hon påtagligt sämre på kvällen. Jag har svårt att förstå varför men med tanke på att den uppblåsta kragen inte fullkomligt fullgör sin funktion låg det nära till hands att misstänka infektion. Jag hade is i magen och väntade till lördagen och tyckte då hon var lite bättre. Choice och jag sprang med tunga steg i Ursvik efter kort lydnadspass på ängarna och på kvällen gick vi ut med kompisar på Patricia. Jag höll mig nykter i fall att och det kändes mycket klokt. Väl hemma sent på natten hade det kommit ut vätska ur Chenins översta stygn som kladdat ner pälsen. Panik-jag ringde Strömsholm mitt i natten och fick prata med en klok och kompetent person som rådde mig att vänta till söndagen och ringa tillbaka. På söndagen kollade jag noga igen och tempade Chenin (klarade det alldeles själv med hjälp av tillitsträning och rostad blodpudding), men någon infektion verkade hon inte ha. Mamma fick komma som rådgivare och hon tyckte att Chenin var märkbart svullen på insidan av knät men ingen infektion. Jag vet inte vad som är värst men någonting fel med knät som gjorde hennes smärta så stor kändes inte kul. Jag kände att botten var nådd på söndagkvällen. Efter många samtal till alla djursjukhus och överläggning om var vi skulle åka bokade vi besök på Strömsholm på måndagmorgonen. Man vill ju ha nära till källan om något i benet skulle behöva justeras. Choice och jag pinade ut träningsvärken med en lång långpromenad på tre timmar, med delvis Annica och Midos sällskap. Imorse plockade vi upp Lisa som troget följde med till Strömsholm. Jag var nog beredd på det värsta. Tänk om de säger att det inte finns något mer att göra. Den tanken kunde inte få tårarna att sluta komma. Lisa försökte vara positiv men även hon befarade det värsta. Väl inne hos veterinären och efter sedvanligt utdelade pussar från Chenin – hon är bara för go efter allt ont de gjort henne – tror veterinären att det inte är mer än någon slags ledvätska som samlats runt knät. Det finns ju en hel del oklara frågor men i nuläget känns det positivt och sedan är det bara att hoppas att svullnaden (och inflammationen) lägger sig. Lite orolig är jag fortfarande eftersom det är svårt att veta vad det beror på osv men veterinären svarade lugnt på mina frågor. Nu är det inbokat besök hos Lennart om några veckor. Ibland ska man inte lita på sin magkänsla om att allt är fel. Det var en lättnad att ha fel om man säger så.

Nu är hundarna hemma hos Lisa och Loi. Chenin myser i köket, lätt sur kan jag tänka mig, medan Choice busar med Loi. Jag är på jobbet i vanlig ordning men det fanns tydligen en viss oro för att jag skulle vara hemma och vavva (vård av vovve) denna vecka. Skulle varit trevligt men tyvärr finns det ingen försäkringskassa för hundägare. 😉

Måste avsluta med att gratulera Anna och Doc här i bloggen också. Det kommer lite i skymundan när allt man kan tänka på är Chenins välmående men givetvis är vi väldigt glada och stolta över våra vänner som blivit uppflyttade till lägreklass spår!