Igår var vi i stallet på kvällen. Ingen ridning eftersom det är så mörkt och blött. Jocke kom dit och vi tog en kort promenad istället. Tydligen blev det för mycket av det goda för Chenin för jag inbillade mig att hon hoppade mer på tre ben i morse än vanligt. Usch det är verkligen helt hemskt det här med Chenin. Hon har nu gått knappt tre år utan att vara 100 %. Det känns hemskt. Hon är glad men hela tiden understimulerad. Jag är så ledsen för hennes skull att jag gråter och klappar på henne hela tiden. Samtidigt går hon mig på nerverna för jämnan med sina galenskaper. Vi har ett speciellt band hon och jag som fortfarande finns kvar även om vi tjafsar hela tiden om småsaker som vi inte borde bråka om, som att man inte får springa, hoppa, leka dragkamp och fara omkring. Hon är så busig och rörlig hela tiden att man knappt kan förstå att det är samma hund som sedan reser sig med smärtsam blick. Det är som ett mörker för mig, jag vaknar oroligt nästan varje natt. Jag saknar henne så mycket att det gör ont. Önskelistan är väldigt enkel, kan hon bara bli frisk!

Ikväll är det rehab igen. Alla veterinärer och personal på djursjukhusen är så positiva. Hon rör sig bra, allt ser fint ut och jag ska se att den här operationen gör underverk. Varför känner inte jag så? Är jag blind för det numera? Eller är jag realist? För att bara ha gått 6 veckor så vet jag att hon rör sig riktigt fint, men varför har hon så ont när hon reser sig? Och varför försvinner det aldrig? Och varför hade hon det långt innan sista operationen?

Jag är rädd för att göra för lite och jag är rädd för att göra för mycket…